Matt. 3:11–12
Johannes döparen sade: ”Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
Dopet är ett av de teman som har orsakat allra mest splittring bland kristna. Splittringarna har byggt både på tolkning av dopets innehåll och på dopets form.
Under temat ”Vårt dop” har vi idag tre intressanta texter att ta hänsyn till. Den första, från GT (1 Mose 7:11-23), handlar om en märklig födelsedag, kan man säga. Noa fyllde 600 år och ”den dagen bröt alla det stora djupets källor fram”, står det skrivet, ”och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter”. Det blev översvämning på jorden och ”allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken”. Den berättelsen har vi säkert hört mycket.
Den andra texten, episteltexten (Apg. 8:26-39), talar om evangelisten Filippos. Han hade flytt från förföljelserna i Jerusalem till Samarien, där han lyckats att bilda en församling och döpa många människor. Han fick ett nytt uppdrag, nämligen att gå ut för att möta en mäktig man från Etiopien. Mannen hade varit i Jerusalem på en högtid och var på väg hem. Han läste Guds ord utan att förstå vad det handlade om. Men mötet med Filippos förändrade hela hans liv. Han tog emot Jesus och fick döpa sig.
Den tredje texten som är föreslagen för idag är från Matteusevangeliet (Mat. 3:11-12). Den handlar om Johannes döparen, som försökte förklara för sina dopkandidater om vad meningen med hans dop var och han talade till dem om Jesu dop.
Alla dessa tre texter har någonting gemensamt: vatten. I den gammaltestamentliga läsningen ses vatten som ett medel för straff, utplåning samt räddning. I episteltexten presenteras det som en utväg till lösning, när den etiopiske hovmannen anser att ”nu är det rätt tillfälle för mig att bli döpt”. I den tredje läsningen, det vill säga evangelietexten, blir vattnet ett förberedelsesmedel. ”Jag döper er med vatten”, säger Johannes, men detta räcker inte, kan man förstå. Det kommer någonting annat, nämligen ande och eld.
För oss handlar det om allt vatten som vi använder för vårt dop. Därför kan man ställa sig frågan om hur vi skulle kunna tolka vårt dop, utifrån de här texterna.
- Från början spelade dopet och alla liknande handlingar en viktig roll som hade med tillhörighet och invigning att göra. Den som var döpt till någonting tillhörde en bestämd grupp. Så var det t.ex., med omskärelsen för judarna. Här ser vi också kopplingen idag till det kristna dopet och medlemskapet.
Dopet blir ett föreningsmedel för alla som tar emot det. Men det kan samtidigt bli en skiljelinje mot dem som inte tillhör gruppen. Risken är att man hamnar i ”vi och dem-tänkande”. Oavsett hur man ser på det blir den som är döpt en del av en viss grupp som kännetecknas av en viss tradition, ett sätt att leva.
- Dopet är en handling som kräver en förståelse, en bejakande ställning. Det här är den favorittolkning som anabaptister betonar. Den etiopiske hovmannen var troende, men han behövde någon som kunde förklara för honom vad som stod skrivet. Det hjälpte honom att komma fram till att han ville bli döpt. Här ser man en förklaring till vad undervisning har för betydelse inför dopet, utan att det ändå finns krav på sådan.
- Det tredje som man kan lära sig av dagens texter är att initiativet för dop inte är människans utan Guds. Jag har ofta ställt frågan till de dopkandidater som jag har haft, varför de vill bli döpta. Svaren har varit olika, särskilt hos ungdomar: ”Det är mamma som vill att jag skall bli döpt”, ”Jag vill att man skall köpa en ny klänning åt mig”, ”Jag vill att familjen skall ordna en fest för mig” osv. Då kan man undra om de verkligen har förstått dopets innebörd.
Det var Gud som bestämde att det skulle regna över hela jorden under Noas tid. Det var han som bestämde att Filippos skulle lämna Samarien och den församling som han själv hade grundat, för att gå och möta en okänd man, som egentligen skulle ta evangeliet till Afrika. Gud uppmanade Filippos i detalj. Först sa han till honom: ”gå”, sen fortsatte han: ”Gå fram”, innan en utmaning kom från hovmannen: ”Stig på”.
Så kan Gud också sända oss ut, med uppmaning att närma oss de människor som han vill nå. Han kan t.o.m. be oss dela en tid av vårt liv med dem, eller be att de ska få dela en del av sitt liv med oss. Detta kan kännas litet obehagligt i dag. Men det var samma sak som Gud visade Noa, när denne fick leva med djur av olika slag i arken under fyrtio dagar och fyrtio nätter. Filippos fick åka med den etiopiske hovmannen en bit på vägen, i samma vagn som han.
Låt oss vara beredda att lyssna och följa Guds uppmaning.
- Det fjärde är att Gud är den enda som kan godkänna ett dop. Under den tid som jag undervisade på vårt ekumeniska universitet i Kinshasa, hade vi ofta konferenser kring dopfrågor. Vi kunde höra argumentation från baptister eller anabaptister, från pedobaptister osv. Men det som vi ofta kom fram till var att vi brukar ställa krav på varandra, ibland utan att tänka på alla konsekvenser detta kan få. Ingenstnas i Bibeln står det att man bara skall döpa vuxna eller enbart barn. Dopet är dopet. Om Johannes döparens dop, t.ex., som en del kyrkor brukar ta hänsyn till, sa Johannes själv så här: ”Jag döper er med vatten för omvändelsens skull.” Man kan då undra om Jesus behövde en omvändelse när han skulle döpa sig. Johannes fortsatte och sa: ”Men han som kommer efter mig är starkare än jag … Han skall döpa er med helig ande och eld.”
Det här ordet kan tolkas på olika sätt. Först kan man se att dopet, åtminstone Johannes döparens, hade mycket med omvändelsen att göra. Men samtidigt kan man också säga att Johannes döparens dop bara var ”provisoriskt” eller kanske en början, en förberedelse för ett annat dop. Man skall omvända sig, det är klart!
Men det dop som vi har i Jesu namn har en annan betydelse. Det är en gåva, en välsignelse, en kallelse, där Gud har initiativ och sista ordet.
Oavsett hur man tolkar dopet skall man veta att både vatten och eld som Johannes döparen talar om, har med rening att göra. Den reningen kan bara Gud göra. Om Johannes döparen ställde omvändelsen som ett krav, blev dopet för Jesus en invigning, en kallelse, med anden och elden som en följd, ett resultat, ett liv, som Gud själv bereder för oss när vi engagerar oss i dopet.
I dopet ser vi också en ödmjukhetsaspekt. Johannes hade kunnat betona sitt eget dop och anse att det var han som kunde bestämma över andra. Men han talade i stället om det kommande dopet, Jesu dop som det viktigaste. Allt detta betyder att när det gäller vårt dop har ingen rätt att döma eller bedöma någon annans dop. Det som vi gör materiellt har ingen stor betydelse, om Gud själv inte gör sitt. Det spelar ingen roll om vi gör det för våra barn eller för oss vuxna, om det sker med begjutelse eller nedsänkning, i rinnande vatten eller i en dopgrav.
Jag tänker på allt det vi får som upplevelse idag. Vem vet, kanske kommer vi inte längre att döpa på samma sätt som vi brukar göra. Kanske kommer vi att fira nattvard på ett helt annat sätt. Det blir säkert en del som kommer att säga: ”Det här har vi aldrig sett”, eller ”Så brukar vi inte göra”. Men Johannes tal hade som syfte att förbereda människor till förändring, till förnyelse, till ett nytt liv. Det viktiga för oss är att låta Jesus själv verka i vårt dop.
Aposteln Paulus skriver: ”Vet ni inte att alla som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet” (Rom. 6:3–4). Inför det nya livet, den nya framtid som ingen av oss vet om, säger Herren själv: ”Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött” (Hes. 36:25–28). Det handlar om ett nytt liv i ödmjukhet, i ömsesidig förståelse, ett liv i Herren Jesus.
Amen!
