Joh.4:5–26
Jesus sade: ”Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.
Hälsningar
Jag vill först tacka Eskilstuna församling som idag välkomnar oss till en ekumenisk gudstjänst/högmässa. Det här är ett tecken på den relation som vi kristna i denna stad är kallade till. Ofta försöker vi kristna församlingar att för mycket betona skillnaderna mellan oss och stänger dörren för varandra. Men vi vet att alla inte kan vara lika. Våra olikheter finns där för att berika oss och uppenbara Herrens härlighet. Den relation som vi är kallade till bygger på Jesu bön: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh. 17:21).
Att få världen att tro på Jesus var svårt redan när Jesus föddes och det är lika svårt än idag. Herodes ville döda det lilla barnet. Josef och Maria var tvungna att fly med honom till Egypten. Jesus blev flykting, ”asylsökande”.
När han senare började predika var det också många som hade svårt att acceptera honom och hans budskap. I Nazareth t.ex., den stad som han växte upp i, ville man t.o.m. störta ner honom utför branten av det berg som staden låg på.
Men Jesus fortsatte att säga till sina lärjungar och till dem som följde honom: ”Den som tror på mig kommer att leva”… (Joh. 14). Jesus kopplade tron på honom till livet. Med andra ord, den som inte tror på honom kommer inte att leva. Den som tror på honom lever och kommer att leva. Men för att människor ska kunna tro på honom behövs vittnesbörd. Aposteln Paulus skriver: ”Tron bygger på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi bud” (Rom. 10:17).
Frågan blir: Vem får vittna om vem? Kan man vittna om sig själv? Det är klart att man kanske känner sig själv bättre än någon annan gör. Men i varje samhälle/land ställs olika krav för att ett vittnesbörd skall betraktas som giltigt. Ibland krävs det ett ”ögonvittne”, ibland gäller det antal personer som skall vittna. I vissa sammanhang får vittnet inte ha en nära relation till den som man ska vittna för. Idag finns även tekniska metoder som används: DNA, bilder mm.
Många asylsökande som har fått avslag på sina ansökningar har fått läsa det här: ”din berättelse saknar trovärdighet …” När man pratar med sådana personer kan de t.ex. säga: ”Jag har berättat det som jag själv har fått vara med om.” Ibland får man höra från handläggarna: ”Det känns som att personen talar sanning”. Men det blir ett dilemma för beslutsfattare när berättelsen inte styrks av några vittnesbörd eller konkreta bevis. Dessutom blir det en stor besvikelse för sökanden som känner sig oförstådd.
Det här påminner mig om någonting som hände under den koloniala tiden i mitt hemland. Myndigheterna ställde många krav på medborgarna i sina kolonier när de skulle folkbokföra dem. Var och en måste styrka sin identitet genom två eller tre vittnen. Personens eget vittnesbörd räckte inte till. Inte ens för små barn gällde föräldrarnas vittnesbörd. Min pappa, t.ex., är nu 98 år på pappret, men han måste vara äldre än så, eftersom han har minnen av det som hände 1919. På hans id-kort står det att han var född runt 1919–1920. Min pappa var bara ett par månader gammal när hans far dog. Hans eget vittnesbörd liksom hans mammas accepterades inte.
Mose som ledde Israels folk hade ibland också svårt att göra sig trodd. I öknen utsattes han för olika påtryckningar och prövningar. En gång ville folket själva höra Gud tala, i stället för att få en rapport från Moses. Moses ordnade för folket ett möte med Gud på berget. Men när det började dåna och blixtra klarade de inte det. Då sa de till Moses: ”Gå du fram och lyssna till allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss …”
Det är klart att det inte är vem som helst som skulle våga möta Gud i en sådan situation. Men Gud hittade senare en lösning för det. Han tog mänsklig gestalt i Jesus. Det är han som säger: ”Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt.” Här tänker han på Johannes som var mycket känd och accepterad i samhället. Han var en lampa, säger Jesus. En lampa som brann och lyste. Det skulle nog räcka som vittnesbörd om honom. Men han visste att någon gång kan folket också ifrågasätta Johannes döparens vittnesbörd. Han fortsatte och sade: ”Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.”
Om hela vittnesbördet skulle bygga på andra människor kan det också bli orättvist, eftersom en del, liksom min pappa, saknar någon som kan bekräfta vad de påstår, medan andra t.o.m. kan få mer bekräftelse än vad de behöver. Det starkaste vittnesbördet finner Jesus i det som Gud hade lagt i honom. Ja, det största vittnesbördet för oss är det som Gud har lagt i oss, det uppdrag som han har gett oss, det liv som vi får leva i honom. Det är det som vittnar om att vi är hans barn.
Vi lever av och genom tron på Jesus. Med andra ord, vårt liv har sitt ursprung i honom. Den tron får vi genom förkunnelsen, som är Herrens vittnesbörd i och om oss. Det vill säga att den som är livets källa vittnar om dig/mig, han bekräftar vår identitet genom de gärningar som han själv sätter i oss. Vi behöver inte vänta på att en annan människa skall komma och säga till oss att vi är goda. Gud själv säger alltid: ”Jag älskar dig!”
Amen!
2: a söndagen efter Trettondedagen
2017-01-15 i Klosters kyrka
Predikan av Josef Nsumbu
