Joh.4:27-42
Jesus lämnar Judeen med Galiléen som mål. Lärjungarna följer efter honom. Troligen har det blivit bekymmer när hans namn förknippas med Johannes döparverksamhet. Fariséerna lever i föreställningen att Jesus är den som döper. Och framgången sticker i den religiösa elitens ögon.
Det känns när jag läser textavsnittet i början av Johannes 4:de kapitel som om Jesus vill ta med sina lärjungar till något nytt men inte desto mindre farligt. Det finns resvägar som absolut inte är bra för hälsan. Ett klimat som kan skada dig. Kyla, värme, snö, hagel, störtregn, tornado, sandstorm. Angrepp av vilda rovdjur, ormar, skorpioner. Insekter som sticker, biter och ger dig en sjukdom. Förbrytare som gör överfall längs vägarna och i värsta fall tar ditt liv.Men det är trots allt inte sådana faror som avskräcker en jude på Jesu tid som vill ta sig till Galiléen Resvägen får bli längre och går genom området öster om floden Jordan för att undvika vandring genom Samarien. Vägvalet styrs av etniska och religiösa konflikter. Judar och samarier tycker mycket illa om varandra.
Redan i andra Kungaboken 17:41 kan vi läsa en förklaring till varför judarna avskyr folket i Samarien. Vid assyriernas erövring 722 år före Kristus blandades befolkningen med invånare från andra länder. Judéen har ett högt kulturellt och religiöst anseende och där finns den mest utvecklade judiska prästaristokratin. Samarien har i jämförelse väldigt lågt anseende inte minst på grund av etniciteten.Vid Jesu tid har samarierna utvecklat sin egen tolkningstradition och erkänner bara de fem Moseböckerna i den judiska kanon. Dessutom har inte Jerusalem samma religiösa betydelse för samarierna som för judarna. Samarierna tillber på berget Gerisim. Nu går Jesus och efter honom lärjungarna den kortaste vägen mot Galiléen rakt in i getingboet Samarien är min första tanke. Getingboet? Ja, tänk hur vi människor fungerar. Vi tror om varandra men inte på varandra. Vi låter våra föreställningar leda till att välja bort människor och gemenskap. Kärlek dör utan att vi ens sörjer över det.
Jesus tänker annorlunda om människorna. Och inte bara det, tanken omsätts i handling. Vi får nu se hur Jesus bryter tydligt mot en förstörande, trångsynt uppförandekod. Jesus är mycket mer än en lagklok lärare. Han kan naturligtvis judarnas heliga skrifters innehåll och vet vad som krävs för att uppföra sig korrekt i de skriftlärdes sällskap.
Jesus har kommit till staden Sykar med brunnen som numera kallas Jakobs källa. Den ligger i nuvarande Nablus cirka fem mil norr om Jerusalem. Källan har fått sitt namn för att patriarken Jakob (och hans son Josef) bott i trakten. Idag finns där ett kristet ortodoxt kloster.
När lärjungarna kommer till brunnen blir de förvånade. De får minst sagt tunghäfta. Mot deras sedan barnsben av välmenande föräldrar inlärda judiska seder gör Jesus något som är mycket opassande. Han talar med en ogift kvinna. Han står där ensam och pratar med henne. Han begår ett brott mot judiska seder och säkert mot samariska också. Ingen man får umgås ensam med en ogift kvinna. Så exotiskt och främmande det känns, tänker flera av oss, men den här problematiken har vi haft och lever med än i denna dag i vårt numera mångkulturella samhälle.Jag bara konstaterar att det för drygt 100 år sedan i vårt land var i stort sett omöjligt för män och kvinnor att delta på samma villkor i en förening. Broderskap och systerskap fungerade som separata företeelser.
Kvinnan vid Sykars brunn har ett brokigt förflutet när det handlar om relationer med män. Hon kan nog må dåligt. Kanske några ser snett på henne? Hon går till brunnen ensam och hämtar sitt livsnödvändiga vatten. Vem vill gå tillsammans med henne? Medsystrar saknas. Kan du och jag förstå och hantera möten med människor?
Nej, vi tror saker om andra men som jag förut sa, vi tror inte på varandra. Vi är konflikträdda och går hellre åt sidan. Vi törs inte se andras elände. Undrar om inte lärjungarnas tystnad har sin grund i den känslan när de kanske tänker:
– Men käre Jesus vad är det för sammanhang du drar in oss i. Måste vi hålla på med den här kvinnans problem? Hon får väl sköta sitt så tar vi hand om vårt på det sätt som är brukligt i våra hemmiljöer. Vid den här brunnen vill vi inte dela gemenskap med någon samarier och i synnerhet inte med en kvinna som är obekant för oss. Vi dricker oss otörstiga ur våra egna medhavda dryckeskärl. Det orena kan smitta och skada oss. Är det inte så här vi än i denna dag resonerar utan att för den skull alltid basunera ut våra fördomar om främlingar? Bara ordet främling kan utesluta människor från gemenskap.
Kvinnan som Jesus talar med lämnar sin vattenkruka och går in i staden. Det har hänt något med henne. Hon måste berätta för andra samarier vad den här juden har för insyn i hennes själs innersta. Visst kan en människa bli avslöjad och tillintetgjord av omgivningen men kvinnan som mött Jesus reagerar inte med att fly undan med skammens rodnad på sina kinder. Nej, hon går in i staden och berättar vitt och brett om sitt möte med Jesus. Kvinnan har mött förtroende och hjälp från Jesus. Brukar vi inte säga att någon har växt som människa?
Kommer ni ihåg vad Johannes tecknat ner om Pilatus och Jesus? Frågan från Pilatus till Nasréen lyder:-Vad har du gjort? I korthet svarar Jesus:-Jag har kommit hit till världen för att vittna för sanningen. När Jesus blivit slagen, hånad och klädd med törnekrans och purpurröd mantel säger Pilatus:
–Här är mannen (se människan, ecce homo).
Ja, bortom alla felaktiga föreställningar om vad han sagt och gjort är Jesus människan, sanningsvittnet som delar ditt och mitt liv utan förbehåll. -Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila, säger Jesus (Matt 11:28).
En liten människa har gått till brunnen med en tom vattenkruka. Där möter hon något som har att göra med hennes innersta. Hon lämnar vattenkrukan men går därifrån fylld av livets vatten för att bära vittnesbörd om Jesus. Aposteln Petrus säger: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk och ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar” (1 Petr. 2:9). Kvinnan har blivit en del av Guds eget folk. Jesus har skapat tro i hennes hjärta. Det som finns i en människas hjärta är för Jesu efterföljare något som skall förkunnas för omvärlden.
Kvinnan ställer en fråga till omgivningen.-Kan han vara Messias? Du möter än i denna dag samma fråga. I de mest oväntade situationer kan du få frågor om Jesus och din tro. Det finns törst och hunger hos människor som Jesus vill släcka och mätta. Svara den som frågar!
Den HeligeAnde ger dig orden som behövs. Du är hans röst i din
omgivning.
Lärjungarna inbjuder Jesus till att äta med dem. Han svarar dem att han har mat att att äta som de inte känner till. Naturligtvis är lärjungarna nyfikna och undrar var den maten kommer ifrån. Nu får de ett svar som gör anspråk på ett stort uppdrag och inte bara handlar om matrasten just vid brunnen. Jesus säger:-Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och fullborda hans verk. I de här få orden antyder Jesus ett Messianskt hopp. En omsorg om mänskligheten (där både själens och kroppens behov mättas).
Sedan ger Jesus lärjungarna råd, motivation för att föra ut budskapet till omvärlden. Fälten har vitnat och skördetiden är inne.
Har ni gudstjänstbesökare sett en skördetröska i sakta mak röra sig över en åker med mogna ax fullmatade med näringsrika korn en solig dag på hösten? Jordbrukaren arbetar i lag med andra under förberedelse och skörd. Den värdefulla skörden förs in under tak och ger förutsättning för andras överlevnad. I Guds rike sker kallelse, samarbete, sådd, tillväxt och skörd. Jag ser på pärmen av mitt NT utgiven av bibelkommisionen 1983 ett vackert fullmatat veteax.Det är en underbar bild för liv och Guds rike. Du är en viktig medarbetare. Den samariska kvinnan tror och berättar om Jesus bland sina landsmän inne i staden Sykar. Hennes berättelse om Jesus gör ett kraftigt avtryck. Stadens innevånare ber Jesus att stanna hos dem och det gör Jesus i två dagar. Samarierna visar ingen fiendskap mot Jesus. Guds ord har via kvinnan brutit ned misstänksamheten mellan två grupper av människor med skilda seder och tänkesätt. Samarierna har har hört Det Levande Ordet och vet nu att han är världens frälsare.
En kvinna i möter Jesus och blir en bärare av det glada budskapet, evangeliet. Här börjar det vi brukar kalla mission så stilla men ändå omvälvande för längtande människohjärtan.
Berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn påverkar oss än i denna dag. Efter henne finns flera trons vittnen. Jag har sista tiden läst Augustinus Bekännelser (354-430 e.Kr) och som många andra av den läsningen upplevt att tron på Jesus överbryggar tid , rum och mänskliga försnävande tankar. I boken Confessiones (Bekännelser) finns en psalmtext skriven av den berömde biskop Ambrosius i Milano(d.397). Han införde psalmsången som en del av Gudstjänsten under sin ämbetsperiod. Så här lyder biskopens ord vilka är både ett budskap till församlingen och en lovprisning till vår Himmelske Fader.
O Gud, som i ditt skaparråd
All himmeln styr och dagen klär
Med ljusets glans, och som beskär
I nattens djup Din vilas nåd,
Du låter trötta kroppen få
Ny kraft att till ny gärning gå,
Från själen bördan lyfter Du
och löser hjärtats ångest nu.
Amen!
Predikan av Sverker Grohp
2019-01-27
