Matteus 25.1–13
Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ’Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ’Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ’Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ’Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ’Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.
Vaka och vänta
Jag är fyrabarnspappa. Två barn är födda i Kongo och de två andra i Sverige. Barnen kom var och en i sin tid. Två föddes på morgonen, ett på kvällen och ett mitt i natten. Jag skall inte berätta om alla fyra, men jag vill tala om hur det blev när vi väntade det första av dem. Efter att det ”tänkbara datumet”, enligt doktorn, hade passerat, visste vi inte när barnet skulle komma. En natt, mitt i natten, började värkarna bli intensiva. Då åkte vi till BB. Klockan var 2.00 på natten. Min hustru, Elisabeth, mottogs ensam in i förlossningssalen. Jag fick sitta ute och vänta, eftersom det inte var tillåtet (och det är fortfarande så i Kongo) för mannen att vara med i förlossningssalen. Jag minns att det blåste mycket den natten och det var kallt ute. Det fanns inget väntrum. Klockan 9.40 kom barnmorskan ut och sa till mig: ”Du har fått en son”. Vilken lång väntan i mörkret och i kylan, men det tänkte jag inte längre på, utan det blev en stor glädje.
Jag hade en annan väntestund som också var speciell. Många av er vet säkert inte att jag blev kidnappad flera gånger i mitt hemland. Den senaste gången som var den jobbigaste, lyckades jag nå min äldste son per telefon, innan kidnapparna tog ifrån mig min lilla mobiltelefon. Det blev en lång tid i tvivel: ”När, hur och varifrån kan hjälpen komma?” var den ständiga frågan inom mig. Jag befriades ca halv tolv på natten, efter att min fru hade lyckats få hjälp av en god vän som var officer i armén. Det var någon timme innan den tid som kidnapparna hade bestämt för min avrättning. Det var en fruktansvärd väntetid under mycket stress.
Hoppas att ni inte är för trötta för en berättelse till. En av mina församlingsmedlemmar i Kinshasa fick höra att han hade fått aids. Det var strax efter att man hade upptäckt den sjukdomen. Det fanns inget medel för att kunna bota den, utan man fick bara vänta på döden. När jag besökte honom strax efter att man hade meddelat honom diagnosen var han nästan som ”galen”. Han gick fram tillbaka i rummet, helt förtvivlad, nästan arg, men samtidigt ledsen. ”Jag som har varit så trogen, hur kan den sjukdomen drabba mig?” upprepade han. Det visade sig att han hade fått den genom en spruta. Väntan på döden blev jättejobbig för honom. Han tyckte att det var orättvis. Han kunde inte sova.
Vart jag vill komma med allt detta är att när man väntar på någonting viktigt, oavsett om det är positivt eller negativt, blir det svårt eller nästan omöjligt, att kunna sova.
Sammanhang
Världen förändras. Allting i den ändras. Människan förändras också. Hon vet och kan mycket mer än hon gjorde för ett- eller tvåtusen år sedan. När man tänker på alla förändringar kommer det en fråga: Hur blir det i morgon? Man tror att livet kommer att bli annorlunda. Men det är svårt att säga om det blir bättre eller sämre. Ekologerna varnar för den stigande temperaturen och talar om en försämring av klimatet. Detta orsakar en viss oro hos många. Det finns t.o.m. forskare som tycker att man måste koppla sökandet av nya planeter till människans framtid, det vill säga att man kommer att hitta någonstans där man kan finna liv och där man kan bo i framtiden. Allt detta handlar om den oro man har inför framtiden. Hur blir det i morgon? Hur blir det nästa år?
Idag är det söndagen före Domsöndagen. Det vill säga att kyrkoåret tar slut om en vecka. Vi kan också ställa oss samma fråga: Hur blir det nästa år? Men frågan blir ännu djupare när vi tänker på vårt eget liv. Hur får jag det imorgon? Hur blir det för vår församling? Vad kommer det att bli med vårt samhälle?
Text
Jesus ville genom sitt budskap (i Matt.25.1–13) visa att för Guds barn ser framtiden alltid ljus ut. Det finns alltid hopp om ett bättre liv. Det är det Jesus kallar ”himmelriket”. Detta begrepp är inte lätt att förklara. Det finns många idag som undrar om det verkligen finns ett liv efter det man har idag. Jesus visste hur svårt det var för människorna att förstå vad han menade med sitt budskap. Han fick använda olika liknelser. Idag handlar det om två saker: ”att vänta” och ”att vara vaken”.
Det finns många som inte längre vill tro på Bibelns berättelser om himmelriket. De tycker att de har hört för mycket om det under en mycket lång tid. Nu vill de inte vänta längre. De vill ha ett snabbt svar på allting. Så är det under hela livet. Människan har så bråttom. I början gick hon till fots. Sedan uppfann hon cykeln som går litet fortare. Men sedan kom bilen. Den gick ännu fortare. Det första tåget rullade ganska fort. Men därefter kom det snabba tåg (X2000) som kan åka 325 kilometer i timmen. Nu talar man om ett annat tåg som kan gå ännu snabbare (ca 500 km/tim.). Flygplanet som blev ännu snabbare har inte räckt till. Idag skickas raketer ut i rymden med en fart som kan vara tio eller hundra gånger flygplanets. Allting går fort, även tiden, skulle man kunna säga. Nästan ingen vill vänta.
Dagens evangelietext handlar om tio unga flickor som skulle möta brudgummen. Vilken fin och viktig stund det var! Vi måste veta att kulturerna är olika. Här är vi i Mellanöstern. I Sverige skulle det bli svårt att tänka sig ett brudpar som inte kommer i tid. I Afrika skulle man säkert kunna begripa det. Flickorna gick ut med sina facklor och skulle vänta. Men sen somnade alla eftersom brudgummen dröjde. Varför han dröjde, vet man inte. Men alla föll i sömn. Så kan det bli när man väntar så länge. Man blir trött. Men allting beror på hur viktigt det man väntar på är. Jag kunde inte sova i mina båda ovan nämnda situationer. Inte heller min f.d. församlingsmedlem kunde sova efter diagnosen. Det man väntade på var mycket stort och viktigt.
Låt oss stanna lite grann på de två delarna av dagens tema: att vara vaken och att vänta.
Att vara vaken
Man kan säga att nu verkar världen ”somna” inför Guds budskap, eftersom den inte riktigt har förstått hur viktigt det budskapet är. Många är de som redan har tappat sin tro. De undrar om Guds ord är sanning. Men det finns också många kristna som går till kyrkan och besöker gudstjänsterna utan stort engagemang. De behöver också vakna.
Här ser man ett problem när det gäller sömnen: Det finns folk som sover och andra som ”halvsover”. (I berättelsen om den goda samariern talar man om en man som lämnades ”halvdöd”). Man kan ställa sig frågan om hur man kan vara ”halvdöd” och hur man kan ”halvsova”. Att halvsova handlar det om att tro att man är vaken medan man somnar lite grann. Man kan, till exempel, sitta på bänken och lyssna till en predikan, som idag. Men när man blir trött känns huvudet extra tungt. Då börjar man nicka framåt eller bakåt. En sådan person blir ofta svårt att väcka, eftersom hon alltid tror och t.o.m. bekräftar det själv, att hon lyssnar och förstår allting. Man tror att hon hänger med. Men egentligen är hon inte med. Hon ”halvsover”.
I dag tror människan att hon kan allting, att hon vet allting. Men egentligen gör hon inte det. Det är jättefarligt att halvsova. Man kan ramla. Sitter bakom ratten kan man lätt köra i diket eller kråka med någonting.
Att vänta
Att vara vaken betyder också att vara klok. Fem av de tio unga flickorna var utan olja i sina facklor. De tog bara facklorna med sig. Vad skulle de göra med dem utan olja? De skulle vara bara för ”estetikens skull”, för att se snygga ut. Så är det också med många som fyller vårt samhälle eller våra kyrkor. Det ser snyggt ut med en lång lista av medlemmar. Men det var bara fem av tio som var beredda för festen. Oljan kan betyda din tro. Den kan också vara Guds ord inom dig. Oljan är dessutom den Heliga Anden. Det kan även visa ditt engagemang i kyrkans liv. Du skall inte vara någon som bara finns utan någon som också verkar.
Alla blev trötta och somnade, eftersom väntetiden blev lång. När du väntar behöver inte tappa ditt hopp eller din tro bara för att det kanske tar lång tid innan du får det du har bett mycket om. Vänta! Men när du väntar måste du vara klok.
Se upp för dörrarna!
När ropet hördes att brudgummen var framme vid midnatt, försökte de fem oförståndiga flickorna be de kloka att dela lite olja med dem, eftersom deras facklor höll på slockna. Svaret blev nej! Vi vet att frälsningen kan vara kollektiv och/eller individuell. Vi vet också att Guds nåd är oändlig och den gäller alla. Men här finns en annan sida av ”nådens teologi”. Gud stoppar ingen att komma åt hans nåd. Men man skall inte heller tro på att Gud kommer att tvinga den som inte vill ta emot hans nåd. Det är det som har med domen att göra. Till slut beror allting på dig och på mig.
Så är det även med kyrkan. Kyrkans dörrar är alltid öppna för alla människor. Ingen får känna sig tvungen att gå in eller ut. Men det är farligt att vara både inne och ute. Bättre att helt och hållet lägga sig och sova, så att när man bli väckt kan man själv erkänna det, än att vara den som kommer att tro på att man är vaken medan man sover ordentligt.
De oförståndiga flickorna gick för att köpa olja. Men precis när de var borta, det var då brudgummen kom, festen började och dörrarna stängdes. När du blir trött, precis när du funderar på att lämna kyrkan, just under den tiden du vänder ryggen mot Herren, det är precis då som Herren kanske hade planerat din välsignelse.
Vänta där, men var vaken och klok. Gud med mig, Gud med dig, Gud med oss. Jag är bara mycket övertygad om att det blir någon gång då kommer det att låta precis som i Stockholms tunnelbana: ”Se upp för dörrarna! Dörrarna stängs!” Amen!
Söndagen före Domssöndagen
2018-11-18
Predikan av pastor Josef Nsumbu
