Lukas 15:11-32
Han sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.
Inledning
Vi alla här har säkert förlorat någonting någon gång. Det kan handla om pengar, relationer, släktingar, vänner, glädje, trygghet mm. En del av det som man förlorar kan man återfinna. Men det är inte så i alla situationer. Saknaden vid förlusten liksom glädjen vid återfinnandet beror ofta på hur värdefullt det som man har förlorat är för en.
I mitten av 1970-talet startade jag en förskola för den församling jag var medlem i. Jag började med sju barn. Så småningom blev det trettiofem, sen sjuttiofem och jag var fortfarande ensam lärare. En dag försvann ett barn som hade lämnats för första gången på skolan. Barnet, en liten pojke, kände inte till rutinerna. När vi hade rast trodde han att det var slut och gick hem utan att vänta på sina föräldrar. Den dagen var jag ute hela eftermiddagen, hela kvällen och hela natten för att leta efter det förlorade barnet. Jag tog kontakt med polisen, jag gick med ett meddelande till radio- och tv-stationer, jag besökte olika sjukhus och bårhus. Jag kände ett stort ansvar. Det var en människa som jag hade förlorat. Jag tänkte då på hur mycket Gud bryr sig om oss när vi går vilse. Mitt hjärta kunde lugna sig först efter att vi hade hittat den lilla pojken. En familj hade tagit hand om honom och kom med honom tillbaka till skolan efter att de hade hört meddelandet på radion, med alla uppgifter om skolan.
Dagens tema
Temat för idag, enligt kyrkoalmannackan, är: ”Förlorad och återfunnen”. Den föreslagna evangelietexten är hämtad från ett kapitel som består av tre liknelser som har samma ämne. Den första handlar om det förlorade fåret, den andra om det förlorade myntet och den sista som också är den längsta talar om den förlorade sonen.
Alla dessa tre liknelser avslutas med den glädje som blir en följd av att man har fått tillbaka det som man hade förlorat. Vi är mycket bekanta med alla dessa tre berättelser, eftersom vi säkert har hört/läst dem flera gånger. Men här vill jag koncentrera mig på det som verkar vara specifikt för dagens liknelse, nämligen den förlorade sonen.
Att gå vilse – Att bli borttappad
Den första av de tre liknelserna som Lukas har i samma kapitel handlar alltså om ett djur, ett får som har gått vilse. Även om djuren brukar orientera sig ganska bra, särskilt när de är i skogen, så ser man här ett djur som har blivit styrt av någon, nämligen dess herde, så man kan säga att det gått en väg som det själv inte valt. Det blir svårt för djuret att hitta vägen tillbaka. Så kan det också bli när ledarna och det folk som de ansvarar för inte har samma mål. Några kan gå vilse.
Den andra liknelsen talar om ett mynt som en kvinna hade tappat. Myntet kan inte av sig självt lämna fickan eller plånboken. Man kan säga att det var kvinnan själv som hade tappat sitt mynt.
I båda fallen blev ägarna tvungna att leta efter det som var förlorat. Med andra ord herden liksom kvinnan kände ett ansvar för det som hade hänt, en skuld för att fåret och respektive myntet var förlorade. Men de kände också en förlust, ett minus i sin rikedom. Deras glädje blev stor när de hade hittat det som var förlorat. De jublade och bjöd sina grannar och vänner för att fira händelsen tillsammans med dem. När det gäller djuret kan man förstå det. Men man kan ju undra vilket värde myntet hade, eftersom kvinnan bjöd in sina grannar för att jubla tillsammans med henne. Det som Jesus säkert ville betona var den glädje som både herden och kvinnan ville dela med sina grannar.
Många människor under vår tid har varit mycket kritiska mot Jesus som har liknat sina lärjungar och dem som har trott på honom vid djur och saker. De har sett detta som en förnedring.
Idag märks det även på ett annat sätt, när kyrkoledarna, t.ex. inte accepteras som herdar, som andliga ledare, som vägvisare. Det är klart att vi alla är människor och vi vill styra oss själva och bestämma själva.
Men den tredje liknelsen, dagens text, ser annorlunda ut. Den handlar om en människa. Det som är speciellt med den är att det var en son, en människa, som själv, medvetet, hade fattat ett stort livsbeslut, att lämna sin pappa:
”Far, ge mig min del av förmögenheten som skall bli min”, sa han. Han hade sina egna planer. Han ville inte stanna kvar hos pappa och mamma. Han ville bestämma/styra sitt liv själv.
Att själv vilja gå sin egen väg
Jag vet att många är de som inte har haft någon god erfarenhet av familjeliv. Ändå är familjen den första institutionen som Gud välsignade från början. Bibeln återkommer till familjen många gånger, som en bild för Guds folk, kyrkan. Men idag märker vi att familjen, som grundinstitution, har börjat förlora sin plats och sin betydelse i samhället. Här vill jag ta upp en serie av tragedier som den familj som Jesus talar om här drabbades av.
- Splittring:
När det gäller liknelsen ser vi att det är klart att i en normal familj skall barnen någon gång lämna sina föräldrar och bilda egna familjer. Man skall inte stanna hos pappa och mamma hela livet. Det är ett gott tecken, en positiv skilsmässa, när ett barn vill självt styra sitt eget liv. Men frågan handlar om när och hur det gör detta. Här ser vi att sonen bara tänker på arvet. Egentligen hade pappan kunnat säga nej, eftersom det handlade om hans förmögenhet, så länge han var vid liv. Barnen skall vänta tills föräldrarna dör och se om dessa inte har lämnat något annat önskemål om arvet. Det finns regler för detta i varje land.
Sonen gav sig iväg och vi vet hur det gick för honom. Jesus sätter den yngste sonen i rollen som den förlorade sonen. Vi kan tolka det som att de personer som ibland tror sig vara kunniga eller myndiga, egentligen inte riktigt har mognat andligt än. De är många i samhället och även i våra kyrkor. De tror att de är modigare eller klokare än andra.
Det är klart att när ett barn har vuxit skall det uppmuntras att börja flyga med egna vingar. Vår stora riksevangelist i Kongo, Pastor Makanzu sa: Det är bra om kyrkorna töms på medlemmar som går ut för att förkunna Guds ord. Då handlar det inte om att skilja sig ifrån familjen. Men sonen här betraktar sin pappa som död, när han säger: ”Ge mig min förmögenhet”. Han vill redan få ut sin del av arvet.
- Stoppa inte barnen
Det sätt som man uppfostrar barnen på kan också leda till en familjetragedi. I många familjer finns någon som har mycket makt och bestämmer över alla. De andra har bara att lyssna eller lyda order. I andra familjer får varje medlem själv bestämma vad den vill. Ibland tolkar man det som en rörlig familj. Även om man inte hör någonting om mamman i vår liknelse, (vilket skulle kunna tolkas som att det var en familj som levde under pappans diktatur, vilket egentligen mest berodde på deras kultur), stoppar pappan inte sonens planer. Pappan ger honom i stället vad han behöver. Det skulle säkert ha lett till konflikt om pappan inte hade svarat positivt. Det skulle ha blivit bråk, provokation mm.
Här har vi någonting som vi kan lära oss. Vi har alltid sagt att vi vill vara en öppen kyrka. Vår öppenhet har vi alltid sett som om den har en enda riktning: inåt. Men den skall i princip vara både inåt- och utåtriktad. Vi har ibland hamnat i en situation där vi har trott att vi har förvaltat kyrkan genom att förhindra folk att lämna den. En öppen kyrka får inte bli ett fängelse, utan en plats där man får komma in och ut när man vill. Det kan låta konstigt, men en dörr som bara släpper in och inte ut blir en fälla.
Här tänker jag inte på dem som blir lurade, tappar tro och lämnar kyrkan, utan på dem som medvetet väljer en annan väg som inte stämmer med den kristna kyrkans. Vår uppgift är då att följa dessa personer med våra böner och våra tankar. På det sättet kan vi se dem redan på långt håll, som pappan gjorde när hans son återvände. Vi kan fyllas av medlidande och vi kan omfamna dem när de är tillbaka.
I början av 1970-talet upplevde man en stor kris i kyrkan i Kongo. Nya rörelser kom och drog med sig många av våra medlemmar. Det blev t.o.m. svårt att få nya kandidater till pastorsutbildning. Medan alla var så oroade, sa en gammal pastor: ”Låt dem gå ut och lära sig av ’djävulen’. Om de upplever att ’djävulen’ är god, kommer de att stanna där. Men så som vi redan vet är ’djävulen’ inte god, så de kommer tillbaka!” Innan slutet av 1970-talet återvände många av dem som hade lämnat kyrkan och nya medlemmar välkomnades. Kyrkorna fylldes och redan i mitten av 1980-talet började man fundera på hur man skulle minska antalet sökande till pastorsutbildningen, eftersom kyrkan saknade stipendier för alla. Det blev en ny väckelse i kyrkan. Ibland måste en torrtid komma innan väckelsen bryter ut.
Vår uppgift är inte att hindra dem som medvetet väljer att lämna kyrkan. Vi skall inte tro att vi kan vara en öppen kyrka om vi gör det. Om vi hindrar dem skadar vi resten av hjorden, eftersom det också kan handla om vargar mitt i hjorden, enligt Jesus. Vårt ansvar är att be för dessa människor.
- Den svåra återföreningen
För att det glada mötet skall bli möjligt måste vi gå ut och söka den som omedvetet har gått vilse, den som vi, kanske på grund av vår egen ”slarvighet”, har förlorat. Men vi skall också lämna dörren öppen för den som av egen vilja har valt att gå sin egen väg och som har upptäckt att det inte blev bra.
Den förlorade sonen kom med det magiska ordet: ”förlåt”. Pappan i sin tur tog emot honom med en öppen famn, den förlåtande och den kärleksfulla famnen. Hade han förhindrat sonen, hade denne säkert inte förstått hur viktigt det var att fortsätta bo hos fadern eller att ha en god relation med honom. Om ett barn vill leka med elden och inte vill lyssna
till varningar, skall man låta det bränna sig lite grann, säger man i Afrika. Då kommer barnet att förstå att elden är farlig.
- En glädje som splittrar
En annan familjetragedi i den här liknelsen är hur glädje kan splittra familjen. När man är många i familjen blir det ibland svårt att komma överens om allting. Orsakerna kan vara många. Den äldste sonens reaktion kan tydliggöra mycket för oss som kyrka. Ofta blir vi uppmanade att glädja oss åt att den förlorade sonen har kommit tillbaka. Men vi måste också tänka på helheten. När vi tror att vi gör något bra genom att göra den yngste sonens vilja, så måste vi även se till att tänka på dem som är kvar hemma. Dessutom måste vi som är kvar i kyrkan låta även dem som är utanför, som vi kanske tycker är ”orena”, komma in. Det handlar om en kyrka som inte skall ställa en massa krångliga krav på dem som vill komma in. Herren vill omfamna dem så som de är. Det är han som kommer att se till att de blir rena och att de får nya kläder.
En kongolesisk sångare vid namn Lokwa Kanza skrev en sång, där han säger att man inte skall vänta tills någon dör, med att säga kärleksfulla ord om honom/henne. Det är bättre att göra det när personen fortfarande är vid liv.
Slutsats
Som ni märker är den här texten mycket rik och vi har mycket att lära oss av den. Men jag vill avsluta min predikan genom att just nämna fyra viktiga saker idag:
- Är du med Herren kan du aldrig gå vilse. Befinner du dig i Hans hand kommer du aldrig att gå förlorad.
- Skulle det hända att du ändå kommer vilse, är Herren alltid där för att söka dig.
- Men vill du själv gå din väg kommer inte Herren att hindra dig. Ändå är du alltid välkommen åter.
- Gud vill att vi skall vara en öppen kyrka, en kyrka för alla. Visar vi kärlek för varandra varje dag, kommer ingen att bli avundsjuk eller frustrerad, som den äldste sonen blev.
Amen!
3:e Söndagen efter Trefaldighet
2017-07-02
Predikan av pastor Josef Nsumbu
