Introduktion
Judendomen betonade Guds storhet och avskildhet. Människan kunde nå honom genom prästerskapet och offren. Vid Jesus tid verkar det som om ett alternativt och personligare förhållande växer fram. Lärjungarna vill att Jesus lär dem be som Johannes lärt sina lärjungar be. Direkt till Gud utan mellanhänder.
Jesus säger då inte ”Tja be lite hur ni vill, som ni känner för.” Han ger dem en modell. Han säger Så här ska ni be – Vår Fader…
När man som jag jobbar med ungdomar får jag ibland frågorna – Varför är du kristen? Vad är det du tror på? Varför tror du? Jag brukar svara lite olika som man ju gör beroende på vem som frågar. Det är en svår fråga att svara bra om det ska gå fort. Det är inte dumt att tänka ut ett svar i förväg. Nästa gång jag får frågan har jag tänkt svara – För att jag tror någon lyssnar.
I undersökningar av svenskars religiositet framkommer ofta att fler uppger att de ber än att de kallar sig troende.
Bönen är i sig en trosbekännelse – ja jag tror någon lyssnar och jag tror denne någon kan förändra mitt liv.
Bönen sätter fingret på frågan – Är jag min egen lyckas smed? Klarar jag mig själv? Det är mycket centrala frågor för människan i dessa självupptagenhetens tidevarv – jag har väl kontroll? Visst är jag oberoende? Eller?
Bönen kommer för många spontant när vi känner att vi inte har kontroll. Man kan tycka att det är i extrema situationer man slänger iväg en bön och att när livet återgår till det vanliga så behöver man inte be. Jag tror det är tvärtom. Det är i de nakna utsatta situationerna man verkligen är människa. Det är då man inser vem man är och vad man behöver.
Man brukar säga ”Visa mig din bokhylla så ska jag säga dig vem du är”. Man kan lika gärna säga ”Dina böner visar vem du är”. I dina böner formulerar du dina behov, dina glädjeämnen och dina relationer. Genom dina böner kan du också förändra vem du är. Genom att t ex be fler tackböner övar du dig i tacksamhet. Att se dina skäl att vara tacksam. Genom att be för andra över du dig i att se andras behov. Att be om något påminner dig om ditt beroende.
Bönen är alltså både en trosbekännelse och ett kvitto på vem man är.
Dina glädjeämnen, dina behov och dina relationer sa jag.
Jag har tidigare i en predikan talat om att i sin dagliga bön ta med tre delar. Vi kan kalla den en triobön.
Tack för något
Tacksamhetens bön riktar tack till någon annan än mig själv och bekräftar att jag är beroende att jag har Gud att tacka för det jag har och uppnår. Tacksamhetens bön är en glädjens bön som uppmärksammar mig på att jag har mycket att vara tacksam för. Det kan vara händelser, relationer, gåvor, situationer. Helt enkelt sådant som berikat mitt liv.
Be om något
Behovets bön riktar mina behov till någon annan än mig själv. Den bekänner att jag inte klarar allt själv. Denna bön handlar om att formulera vad du behöver, vad du lider brist på. Den handlar om att lägga sina bekymmer hos Herren och tillsammans med honom hantera dem.
Be för någon
Förbönen riktar min uppmärksamhet mot någon annan än mig själv. Förbönen vänjer oss att se andras behov. Förbönen kan få oss att inse att vi kan betyda något för den vi ber för. När vi ber för en annan kan vi drabbas av insikten att det är vi som kan göra något.
När lärjungarna ber Jesus att lära dem be formulerar han en bön för dem att be. Det verkar vara viktigt att ha en modell för att be. Vid sidan av de spontana bönerna vi ber, som barnet ber sina föräldrar, behöver vi en struktur att komma tillbaka till. Då kan den här modellen vara bra – tacka för något, be om något, be för någon. Vill man kan man förstås också ta med en fjärde del – att be om förlåtelse.
Svarar han?
Så till den moderna människans vanligaste fråga när det gäller bön – Finns det nån som lyssnar? – vi är präglade av det moderna samhällets nyttotänkande, vi vill ha resultat och det snabbt.
För det första måste vi då konstatera att – Ställer man ingen fråga får man inget svar. Om man sällan ber är man ovan att känna igen svaren.
Somliga säger Jag kan inte be. Mitt stora problem är Jag hör inte vad han svarar. Det är inte så svårt att be. Det svåra är att höra hans svar. Man måste vara så uppmärksam. Man måste dessutom vara beredd på svar som är besvärande för en själv.
Man kan till och med formulera det som ”Jag är inte rädd för att Gud inte lyssnar. Jag är rädd för svaret.”
Ibland undrar jag om vi lyssnar överhuvudtaget. Jag tror vi ofta inte har tid. Eller att vi bara lyssnar efter ett visst förväntat svar.
När vi ställt frågan vore vi ju dumma om vi inte lyssnade efter svaret. Jag tror inte att vi alltid gör det. Att vänta på svaret innebär att man måste vara uppmärksam. Svaret kan komma på de mest oväntade sätt. Vi är Guds redskap på jorden. Guds mening finns uttryckt i Bibeln. Ofta kommer svaret genom andra människor eller genom en bibeltext. Ofta har Gud lagt ned svaret inom oss redan när vi ber.
Men om vi ändå inte hör svaret, vad gör vi då? Fortsätt att söka, fortsätt att bulta på dörren. Fortsätt att ställa frågan och var uppmärksam. Den som söker han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas.
Till sist vill jag citera några rader från karmelitmunken Wilfrid Stinissen:
”Du vänder dig inåt och möter Guds kärleksfulla blick. Du exponerar dig för hans ögon som ser på dig med gränslös kärlek. Hans blick är skapande, den gör dig till den du egentligen är. Under hans blick blir du fullständigt dig själv”
”Guds blick är ljus och värme. Den insikt och klarhet hans blick ger krossar oss inte, för han älskar och bejakar samtidigt. Han avslöjar vår nakenhet men höljer den på samma gång i sin kärleks mantel.”
W Stinissen, Längre in i bönens land s45f
Låt oss bedja med Margareta Melins ord;
DU som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja –
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet:
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl
lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Margareta Melin
Predikan 1 maj 2016 av Samuel Lindholm
Luk 11:1-13
