Text: Joh.6:24-35, 2 Mos.16:11-18
150 år! Det är ju en obegripligt lång tid att överblicka. 150 år av berättelser. Berättelser om möten som bidragit till att göra skillnad för så många och i så många sammanhang här i sta´n.
Vi är också många som är en del av alla dessa berättelser! En tid har det handlat om att ge av tro och engagemang, målmedvetenhet och uthållighet. En annan tid har det handlat om att få vara en bland många. Att i närheten av andra få hjälp att hitta tillbaka till sig själv och Gud. 150 år som ömsom handlat om att bära, ömsom om att bli buren.
Allt detta som en mångfald av uttryck för hur Gud brukat den här församlingen.
Ändå är det 150 år av historia. Nu är det vidare som gäller. Nu är det tid för nya möten – i en mening oberoende av de 150 år som varit.
Det är ju detta vidare som går som en röd tråd genom Bibelns texter. Gud kallar oss vidare! Han säger ”Kom” och när vi väl är där nära honom så säger han ”Gå”!
För inte så länge sedan var det några som uppmärksammade mig på den amerikanske teologen och pastorn Rob Bell. Älskad och samtidigt utskälld av många.
Han skriver i en av sina böcker om hur tron från början förts från generation till generation. Så fortsätter han:
”Nu är det vår tur. Det är vår tur att kliva fram och ta ansvar för hur kyrkan kommer att uppfattas av en ny generation. Det är vår tur att på nytt definiera, omforma och drömma vidare. Det är vår tur att på nytt upptäcka den vackra, farliga och tvingande idén att en grupp människor, som satsar allt på Gud och på varandra, faktiskt kan förändra världen”.
Så skriver han ett par sidor längre fram och måhända är det mer provocerande: ”Det händer helt enorma saker när kyrkan ger upp sin längtan efter att omvända och övertyga folk om att ansluta sig. För när kyrkan släpper loss och ger sig hän åt att i radikal medkänsla ställa upp för andra människor utan att förvänta sig att få någonting tillbaka, det är då som Jesu sätt att vara blir allra tydligast”.
Så långt Rob Bell.
På många sätt handlar detta om att släppa taget för att nå´t nytt ska kunna ske.
Jag predikade för några veckor sedan på fastlagssöndagen och texten var den om vetekornet, som om det inte faller i jorden och dör förblir ett ensamt korn.
I Eugene Petersons bibelöversättning ”The Message” så formulerar han fortsättningen så här: ”om man klamrar sig fast vid livet som det är, då dör det för en. Men om man släpper taget om livet, i dödsföraktande kärlek, då har man det kvar för alltid – äkta och evigt”!
När Jesus nu talar om sig själv som livets bröd, så rör det på många sätt vid det liv som inte låter sig begränsas av det som är vårt liv här och nu. Just därför att det är evigt.
Detta borde naturligtvis vara en angelägenhet för alla – precis som Jesus talar om det som ett bröd som ger världen liv.
Vi lever i en tid då just frågan om vad vi äter finns högt upp på dagordningen. Det är väl ingen av oss som inte har funderat över vad vi äter. Påverkade av alla möjliga idéer om dieter och varningar för vad som är farligt att äta. För mycket är inte bra. För lite är heller inte bra. Så gör vi vad vi kan för att få till ett sunt liv. Vem av oss vill inte må bra och leva länge?
Så talar Jesus om det bröd som inte bara mättar för stunden utan ger evigt liv. Som om evangeliernas berättelser blandar sig i alla andra råd om hur jag kan leva ett gott liv. Ett uthålligt och hållbart liv.
Det bröd som Jesus talar om, det kommer inte minst till oss i evangeliernas berättelser. Berättelser som är mer avgörande för oss än våra egna flyktiga känslor.
Berättelser som har det gemensamt att dom handlar om hur Gud genom Jesus Kristus vägrar ge upp sin dröm om världen.
Så möter vi bilden av Gud i liknelsen om den förlorade sonen, berättelsen om hur fadern möter sin hemvändande son med en öppen famn. Fadern som inte fokuserar på det som varit utan bidrar till att skapa förutsättningar för ett nytt liv.
Där finns berättelserna om hur gudomligt och mänskligt samverkar och ger människor en nystart i livet.
Där finns den alldeles avgörande berättelsen om hur Jesus Kristus löpte linan fullt ut och genom sin död och uppståndelse trotsade döden och bildligt talat öppnade upp dörren för oss in i mot det liv som inte vet några gränser.
Där finns Jesusordet som sammanfattar alla Guds avsikter, att ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son”, Joh.3:16. För kärlekens skull. Alltid för kärlekens skull.
Jag tänker att allt detta är som det bröd Jesus talar om. Det bröd som är han själv.
Bröd för den som hungrar efter att bli hel i sitt liv. Bröd för den som hungrar efter att bli sedd. Bröd till den som längtar efter ett sammanhang att relatera sitt liv till. Bröd för den som längtar efter mål och mening i sitt liv.
Så säger Jesus att jag är svaret på din längtan. Målet för din bön.
På många sätt sammanfattas temat för den här söndagen i nattvardens bröd. Det bröd som är bilden av Jesus Kristus själv. Brödet vi bryter för att dela det mellan oss.
Bönen vi ber i detta delande är att såsom brödet räcker till oss alla i nattvarden, så vill vi att det som är vårt dagliga bröd ska räcka till alla som hungrar.
Så hör livets bröd och vårt livsbröd samman. Det ena kan inte skiljas från det andra.
I den gammaltestamentliga berättelsen om hur Gud försåg det judiska folket på flykt med mat, så finns det som är en närmast gudomlig rättvisa – ingen fick för mycket och ingen fick heller för lite. Alla fick det de behövde. Det är ju så det borde vara och vi vet att det faktiskt är möjligt. Och vi borde tala mer och högre om det. Precis som det finns utrymme och resurser för alla de som är på flykt om vi som européer bestämmer oss för att stå samman i detta. Resurserna finns. Om bara viljan funnes. Också om detta borde vi tala mer och högre.
Så är det till slut min bön att det bildligt talat ska dofta nybakat bröd i och omkring S:t Eskilskyrkan, precis som det tidvis gör kring Fazers bageri inte så långt härifrån. Det gör nå´t med oss i mötet med doften av nybakat bröd.
Låt det få vara så att människor får stilla sin hunger här. Att här är platsen, en av platserna, där det är tydligt att Gud bryr sig om hela livet. Om livet sådant det är. Att Gud vägrar att ge upp sin dröm om världen, och att S:t Eskilskyrkan är en del av den drömmen.
Amen.
Predikan av Claes-Göran Ydrefors den 6 mars i samband med att S:t Eskilskyrkans församling firade 150 år.
