Joh. 1:14–18 (s.1716 i Psalmboken)
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.
Lukasevangeliet 2:22–40 (sid. 1715-1716 i Psalmboken)
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog Josef och Maria Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av manskön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Hans far och mor förundrade sig över vad som sades över honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och visshet, och Guds välbehag var med honom.
Tradition, budskapets bärare
Idag är det Kyndelsmässodagen. Förra året när jag predikade på samma dag tog jag som grundtext Luk. 2:22–40. Jag talade mycket om de traditioner som fanns under Jesu tid och som kyrkoåret ofta är anknutet till. När det gäller kyndelsmässodagen eller Jungfru Marie kyrkogångsdag berättade jag om Marias första färd till templet sedan hon hade fått sitt barn Jesus. Det var det första kyrkobesöket efter förlossningen som man kallade reningsdag i den judiska traditionen. Det inträffade sju dagar plus trettiotre dagar efter förlossningen (7+33=40), om barnet var en pojke, eller sju dagar plus sextiosex dagar (7+66=73) om det var en flicka.
Den dagen fick mamman gå till templet med ett års gammalt lamm som brännoffer och en ung duva eller en turturduva som syndaoffer. Detta skulle prästen offra inför Herrens ansikte och bringa kvinnan försoning så att hon blev ren igen. Men om hon inte hade råd med ett lamm (vilket var fallet för Maria), skulle hon komma med två turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till syndaoffer (3 Mos.12:1-8, Luk.2:22–24). Det låter konstigt att barns födelse eller förlossning (en glädjehändelse) kunde tolkas på det här sättet och kopplades till synd.
Vi vet att varje folkgrupp har sina traditioner. Här kan man säga att man är barn av sin tid och sitt folk. Men en del traditioner kan dölja ett viktigt budskap som måste komma upp till ytan för att vi ska kunna förstå dess mening. Jag kan nämna ett exempel. När vi var små fick vi höra av de äldsta att man inte skulle kissa i en rinnande å/flod, för om man gjorde det kunde man bli ofruktsam eller barnlös. Men den traditionens budskap handlade egentligen om hygien. Det vet vi, idag.
Bakom traditioner finns ett budskap. För att vi skall förstå den frälsning som Jesus kom med till oss använde Gud påskens tradition, som egentligen var Israels befrielse från Egypten. Det förklarar för oss det som står i Johannesevangeliet: ”Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.” Från den existerande traditionen ger Gud oss ett budskap, en ny tolkning som inte längre handlar om en regel, en lag utan en nåd, sanningen.
Man skulle kunna säga att när man kissar i det rinnande vattnet, sprider man sjukdomar till andra människor, men i den värld där människan ofta tänker på sig själv, kan någon lätt säga: ”Jag struntar i det, eftersom det inte drabbar mig!”. Så är det idag att många inte bryr sig om dem som drabbas av krig, av sjukdomar och av olika katastrofer. Man orsakar olika konflikter och säger: ”Det är bra så länge det inte drabbar mig!” Men om man är medveten om att följderna av det man gör kan man själv drabbas av, då blir man lite försiktigare.
Under den vecka som har gått ringde en journalist i en ”väckarklocka” när han skrev om att Sverige kan hamna i krig om några år. Man blir rädd och undrar vad detta kan innebära. Men när Sverige tjänar många miljarder på vapenexport är det då ingen som undrar vad det innebär för dessa länder som importerar vapnen.
I år har man bredvid den vanliga texten för Kyndelsmässodagen, nämligen i kyrkoalmanackan Luk. 2:22–40, satt en annan text som mest är koncentrerad på ordet. Det står: ”Ordet blev människa”. Det är jättesvårt att förstå en sådan filosofi som Johannes tar upp i hela kapitel 1 i sitt evangelium. Men det blir intressant när man kopplar ihop de båda texterna.
Ett uppenbarelsens ljus
Det lilla barnet som Maria bar i sin famn var en stor kung. Ingen kunde förstå det, trots att många hade varit på besök vid krubban och sett det barnet, trots att man hade hört talas mycket om den lilla pojken, och trots att ängeln var så tydlig mot herdarna. Man kunde riktigt inte förstå att detta barn var Messias.
Av enkel tradition bar Josef och Maria det lilla barnet till templet. Av tradition/vanor gick också Syméon till kyrkan. Men det blev då Gud lät ett speciellt ljus lysa i Symeons ögon: ”Herre” ropade han, ”nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Genom Jesus såg Symeons ögon ett ljus som han började vittna om för folket. Det finns många som går till kyrkan kanske bara av tradition, eller de är vana sedans de var små. Men det kan komma en dag som blir helt annorlunda för dem än alla andra dagar.
Den dagen var Symeon inte ensam i tjänst. Det tändes också ett ljus i Hannas ögon, en kvinnlig präst som också var där och tjänade Gud i templet. Hon också profeterade. Hon var gammal, men hon talade om det lilla barnet. Hon förklarade för andra vem det lilla barnet var. Ett barn som skulle påverka hela mänskligheten. Här skapas en ”aha-upplevelse”.
En ”aha-upplevelse” blev det också om det barnet som Johannes, en av lärjungarna, kanske den sista av dem att dö, skrev de här meningarna: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det … Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”
”Aha!” Det var om det lilla barnet som Johannes döparen också vittnade och sade: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.” Ett riktigt möte med Jesus skapar alltid en ”aha-upplevelse” hos oss människor.
Den 19 januari 2008, t.ex. kom ut en information om en mycket känd rabbin i Israel, Yitzihak Kaduri, som enligt informatören, skall ha haft ett stort inflyttande i dagens judendom. Som ni vet tror många judar inte på Jesus som frälsare. Yitzihak meddelades död efter ett 108 år långt liv. Några månader innan han dog sade han till sina lärjungar att han hade mött Messias. Lärjungarna och även hans egen son vittnade om den förändring som de hade märkt i hans liv efter att han började tala om denne Messias. Yitzihak Kaduri lovade att han skulle säga under ”Yom kippur” (en speciell fest i judendomen) vem denne Messias var. Man har märkt att den Messias som Yitzihak Kaduri talade om liknar den nytestamentliga Messias. Innan han dog skrev han på ett papper att denne Messias var Jesus. Det blev också en ”aha-upplevelse” först för honom själv, men också senare för hans lärjungar.
Ordet, dagens ljus
Oavsett hur man försöker dölja budskapet, det lilla barnets berättelse fortsätter att spridas. Nu när alla tankar vänder sig mot Jerusalem och påsken kan man ställa sig frågan om vad det lilla barnet som har legat i krubban betyder för mig/dig och för mitt/ditt liv. När Johannes kallar honom ”Ordet”, kan man också undra om vilken plats Guds ord har i mitt/ditt liv. Finns det någonting som Gud har gjort för mig/dig som skapade ett ”Aha!” i oss?
Dagens utmaning
Min predikan var färdigskriven innan jag kom till kyrkan. Men vid dörren mötte jag dagens unga mötesvärdar som höll på förbereda psalmböcker. De visste inte hur många vi skulle bli idag. De ställde mig frågan hur många jag trodde skulle komma. Det blev en svår fråga för mig, men samtidigt en utmaning på hur jag ser och hur jag vill se på min församling idag och kanske även imorgon. Från början var det bara 94 personer som beslutade att bilda en missionsförening. Kyrkorna byggdes. En del var stora. Nu har vi en som är lagom. Hur vill vi att framtiden skall se ut?
På kyrkobesök i Uppsala igår med våra konfirmander ställde jag frågan vad de tyckte om de kyrkor som vi hade varit i. Svaret blev: ”Vi också måste bygga stort och se att flera ungdomar kommer till oss.” Även i en lagom församling som vi besökte som har brottats under många år med frågan om de skall behålla eller sälja sin gamla kyrka fick vi höra: ”Gud har sagt att den här kyrkan skall stå kvar och att det skall komma många nya människor hit.”
Ibland har vi kanske uppfattat oss själva eller vår nästa som små eller liten, men skulle Gud öppna vår syn och visa oss det ljus han har tänt i oss eller i vår nästa kommer vi att förstå att vi alla verkligen är värdefulla.
Låt oss be:
”Herre, visa mig vägen. Jag vill se vem den lilla pojken, Jesus, är för mig och vad ditt Ord betyder i mitt liv. Tänd ditt ljus, Herre, så att jag kan uppleva din stora nåd i den församling som du har gett mig. Öppna vår syn, så att vi kan se vad du har lagt i var och en av oss.”
Amen!
Kyndelsmässodagen
2016-01-31
Predikan av Josef Nsumbu
