Predikan av Josef Nsumbu 31/5 ”Den heliga Anden”

Apg. 2:1–11

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.

I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”

Joh. 7:37-39

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Ef. 2:17-22

Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.

Den dagen på morgonen var lärjungarna samlade. Ingen visste vad som skulle hända. Det enda vi vet är att det var en festdag, med gäster från olika håll. Det var den femtionde dagen efter det årets påsk. Men det som var nytt, var Jesu, den uppståndnes, himmelsfärd som hade inträffat bara tio dagar innan. Det talades säkert mycket om den på gatorna och i hemmen där i Jerusalem. Under fyrtio dagar hade Jesus visat sig här och där för sina lärjungar. Det var inga hallucinationer, ty Tomas hade t.o.m. fått röra vid hans kropp. Sista gången han visade sig, det var på berget när han steg upp till himlen, inför flera personer som fick se honom samtidigt, enligt Skrifterna.

Trots allt detta skulle samlingen för lärjungarna den dagen säkert likna många andra som de hade haft tidigare. Det enda de visste var att de inte skulle lämna Jerusalem. Detta hade Jesus befallt dem. De skulle vänta tills någonting speciellt skulle hända. Men ingen visste när och hur det skulle ske. Lite senare skulle de förstå att det som hände den dagen var det som Jesus hade lovat dem. Det hände ”plötsligt”/oväntat, enligt Bibeln.

Det blev en stor händelse som hela staden kunde höra, se och uppleva. Med dagens talspråk skulle man säga att det upplevdes ”live”. Lärjungarna, som var från Galileen, fylldes av den helige Anden och fick tala olika språk som alla ”nationaliteter” som var samlade i Jerusalem kunde höra.

Människor blev förvirrade och delade sig i två grupper. Somliga blev förvånade att de kunde höra budskapet på sitt språk. De prisade Gud. Medan andra tyckte att lärjungarna var fulla på halvjäst vin.

Den berättelsen känner vi mycket väl till och den tolkas på olika sätt. Men med tanke på dagens sammanhang vill jag idag betona följande:

1. Gud möter oss i det vanliga. Han kan uppenbara sig för oss när som helst. Den dagen var en ”pentekoste-dag” (femtionde) som alla andra. Ibland sätter vi fokus på vissa dagar, vissa händelser, vissa platser eller vissa tecken. Men Gud kan använda t.o.m. våra traditioner för att nå oss och framföra sitt budskap. Så är det med nästan alla stora högtider inom kristendomen (jul, påsk mm.). Även den dagen då Jesus bjöd alla törstiga att komma och dricka av livets vatten, enligt Joh. 7:37-39, var det en avslutning på en högtid, en gammal tradition.

Många av våra högtider, flera av våra vanor, även våra traditioner kan Gud förvandla till speciella tillfällen för att möta oss och för att tala till oss.

2. Den Helige Anden gör den kristna tron ”smittsam”. Från dagens evangelietext läser man att den som tror på Jesus, ur hans inre strömmar levande vatten. Johannes kommenterar detta och skriver att ”detta sa han om Anden, som de som trodde på honom skulle få”. Lärjungarna fick uppleva detta på pingstdagen när de fick ta emot tre tusen nya bröder och systrar i gemenskapen, efter att deras budskap, som hade utvecklats genom Petrus predikan, hade nått åhörarnas hjärtan. Det blev en ny och växande gemenskap, där alla ägde, enligt Ef. 2:17-22, ”samma medborgarskap som de heliga har”. Ingen kunde känna sig främmande, utan alla var bröder och systrar i Kristus. Lärjungarnas tro på Kristus hade smittat av sig till andra människor i samhället. Gud vill att min/din tro också skall nå till hela vår omgivning.

3. Gud vill att alla skall komma till tro. Allt det som Gud gör för oss har ett mål: att människor skall komma till tro. Det är det som Jesus menar när han säger: ”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”. Det är exakt samma ord Jesus sade till den samariska kvinnan vid brunnen: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig mer törstig …” (Joh.4:14). Huvudmålet är att alla människor skall komma till tro.

När man tänker på den pandemi som nu har orsakat så mycket elände i världen kan man undra varför Gud tillåter den. Svaret blir: Han vill att alla skall komma till tro. Så var det också med Jesu död och uppståndelse. Om det fick Jerusalemborna höra ett levande vittnesbörd och flera kom till tro.

Nu befinner vi oss i en krisperiod. Människor börjar bli trötta på den långa karantänen och hoppas på ett nytt liv, när restriktionerna börjar släppa. Efter att traditioner som vi har levt med i många år har stoppats av viruset, tycker vi att livet blir märkligt. En del av dessa vanor har vi saknat mycket. Men det kan hända att vi tidigare kanske inte har tänkt så mycket på vad dessa våra vanor och traditioner har betytt för oss. Nu talas det bara om den risk som finns med dem. Samtidigt skapas nya traditioner, ibland utan att vi tänker på vad dessa kan få för betydelse i våra liv. Men Gud är här för att ge en ny betydelse till våra gamla vanor. Så har han alltid gjort. Så har vi fått många högtider som vi nu firar inom kristendomen. Han vill använda de traditioner som vi är vana vid.

I en värld som nästan har förlorat sin egentliga identitet, där själviskhet tvingar människor till ensamhet och en ”falsk globalisering” utvecklas med vissa kommunikationsmedel som egentligen bara reser osynliga murar som separerar oss ifrån varandra, har vi nu märkt hur tråkig världen har blivit. Många längtar efter att få träffas igen, att få utveckla nära relationer med varandra.

Det var precis vad som hände på pingstdagen, när Gud, som tidigare hade skapat splittring i det folk som inte längre ville lyssna på honom – genom att ge dem olika språk – försökte förena dem på pingstdagen, genom att låta budskapet höras av hela världen, på olika språk, utifrån en liten grupp.

Genom sin helige Ande vill Gud idag stärka också vår gemenskap och t.o.m. göra den mycket större. Det handlar om att vi skall bli en vattenkälla för varandra. Det handlar om att på riktigt leva i kärlek till varandra.

Idag är det pingstdagen. Låt oss se den som början på ett nytt liv för vårt samhälle, för vår kyrka, för vår gemenskap. Må den här dagen bli en ny start för en ny framtid tillsammans i mångfald, i kärlek och i Guds välsignelse.

Amen!