Joh. 20:1–18
Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.
Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.
Påskveckan
I söndags var det palmsöndagen. Jesus gick in i Jerusalem med jubel. Folk var glada. De välkomnade frälsaren. Sen började själva påskveckan. I år firar vi påsk med läsning av Johannesserien. I måndags var det löftenas dag. Jesus gav sina sista löften till lärjungarna. I tisdags var kärlekens dag. Jesus berättade för sina lärjungar att han älskade dem och utmanade dem att älska varandra. I onsdags var det omsorgsdag. Jesus berättade för sina lärjungar om de svåra tider som skulle komma och han bad för dem. I torsdags var det Getsemanestund. Jesus firade sin sista måltid med lärjungarna, sen gick han till Getsemane, där han blev gripen. Men innan måltiden tvättade han lärjungarnas fötter. Det var ett tecken på ödmjukhet och kärlek. De som var här i S:t Eskilskyrkan fick uppleva lite av detta. I fredags korsfästes Jesus. Han dog och lades i graven. Igår var det tyst och idag blir det jubel igen. Jesus är uppstånden. Men en fråga blir central i Johannes berättelse idag: Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?
Tyst! Korset är tomt!
Tyst! Graven är öppen och också tom.
Jesu kropp hade tagits ner och hade lagts i en grav som var alldeles ny. Maria från Magdala var en av dem som grät mycket vid korset när Jesus korsfästes där, och nu är hon där ensam och gråter också vid den tomma graven! Jesus är borta!
Det finns olika anledningar till att man gråter: svårigheter, bekymmer, rädsla, sorg, ilska, men ibland också glädje och lycka. Att gråta kan betraktas som ett av de starkaste sätten som en människa kan använda för att uttrycka sina djupaste känslor. Det är klart att det också kan finnas många människor som har mycket lätt att gråta. Men varför gråter Maria?
Det är tidigt på morgonen, Maria står ensam vid graven och det är fortfarande mörkt. Hon är inte rädd men kanske ledsen eller bekymrad. Hon söker sin herre! Det är andra gången hon är där samma morgon, enligt Johannes. Första gången kunde hon inte stanna då hon märkte att stenen för ingången var borta. Det är möjligt att det är den gången hon var där med två andra kvinnor, enligt de andra evangelisterna som talar om tre kvinnor vid graven. Hon sprang genast till lärjungarna och berättade: ”De har flyttat bort Herren ur graven och vi vet inte var de har lagt honom.” Hon säger inte vilka hon syftar på med ”de”, och när hon talar om ”vi” kan det handla om henne själv och de andra kvinnorna.
Simon Petrus och en annan lärjunge, troligtvis Johannes, ville absolut själva se vad som hade hänt. De begav sig snabbt till graven och konstaterade att Jesu kropp, inte var där. Simon gick direkt in i graven och Johannes, som säkert var mycket yngre och hade kommit först dit utan att fortsätta in, steg in senare. Det var klart att Jesus inte var där. Ingen av dem vågade säga någonting utan bara konstatera det. Men det står att Johannes ”såg och trodde”. Vad trodde han på? Han trodde kanske inte direkt att Jesus levde, eftersom uppståndelsen var svår för dem att förstå då, även om de hade sett Jesus uppväcka döda. Han trodde nog på kvinnornas berättelse om att Jesus var borta, trots att några av de andra lärjungarna inte trodde på den från början.
Det enda som fanns då i deras minne: korset. Det där korset som man hade hängt honom på. Det korset, där han dog. Tystnad, besvikelse, bekymmer, tvivel, kanske också vrede mot dessa människor som hade orsakat hans död. Det var kanske dem som Maria tänkte på, när hon sade till lärjungarna: ”De har flyttat bort Herren”.
En röst mitt i den gråtande stunden
Maria från Magdala stannar ensam kvar vid graven efter att Petrus och Johannes har gått hem. Gråtande vågar hon den här gången luta sig in. Nu ser hon där inne två änglar som varken Petrus eller Johannes hade sett. De frågar henne: ”Varför gråter du, kvinna?” ”De har flyttat bort min herre och jag vet inte var de har lagt honom.” Vilka är de som fortfarande inte nämns vid namn? Marias resonemang kan visa på vanliga reaktioner som vi brukar ta till, när det händer någonting utöver det vanliga. Ofta reagerar vi med anklagelser och misstankar.
När Maria talar om Jesus tänker hon bara på en ”död kropp” som hade tagits ner från korset och lagts i graven. Hon tänker på en sårad, pinad och blödande kropp utan liv. En kropp att göras fin av människor. En kropp som kan flyttas av vem som helst, en kropp som man kan lägga var man vill. Så kan det bli när man sjunker djupt ner i sina bekymmer. Man kan inte se framför sig Jesus som stående och verksam i livet utan bara liggande, stilla och död. Han blir bara en kropp som man kan förflytta.
Maria från Magdala, fortfarande gråtande och ensam vid graven, hör en röst. Den rösten hade hon blivit bekant med sen hon befriades från sina sju demoner (Luk.8:1–3). Den rösten hade hon också hört från korset, när Jesus dog. Men den här gången verkar hon inte känna igen den. Hennes hjärta är fullt av sorg, saknad, tvivel. Hennes herre är borta. Varför gråter du, kvinna? Frågan kommer åter till Marias öron. Men rösten hörs bakifrån. Jo, när tvivlen, ensamheten, hopplösheten, bekymren och livets frågor fyller oss, hörs Jesu röst bakifrån. Man känner inte igen den. Rösten ställer ytterligare en fråga: Vem letar du efter? Maria som inte kunde gissa vilka de två första männen i graven var, tror att den här rösten måste vara trädgårdsvaktens. I stället för att svara på frågorna, säger Maria till Jesus: ”Om det är du som har burit bort honom, Herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Maria känner igen rösten när den hörs för andra gången under samma morgon och den nämner till sist hennes namn. Hur många gånger behöver du höra Jesu röst för att känna igen den, du som bara hör din egen vilja?
Ett personligt möte med den uppståndne
Ibland behöver vi tid för att vara ensamma, djupt i sökande och bön, för att kunna låta Jesus lugna ner våra känslor och tala till oss personligen. Han säger till Maria: ”Rör inte vid mig … Gå till mina bröder och säg …” Med andra ord, man får inte röra vid den uppståndne. Han skall inte manipuleras såsom många tror idag, att man kan bestämma till och med dagar och platser där Jesus skall uppenbara sig, och vilka mirakel han skall utföra. Vår uppgift som kyrka, vårt ansvar som kristna, är att gå till Guds hela skapelse för att vittna om Jesus. Så skapar vi en gemenskap som kan växa.
Korset är vårt tema för hela den här månaden i S:t Eskilskyrkan. Som avslutning på denna predikan vill jag ge er en bild av vad korset kan betyda för oss idag. Gud ger till varje människa ett kors att bära, som passar hennes vikt, storlek och kraft. Somliga tycker att deras kors är för tunga och vill klippa bort en bit. Det får man göra. Men när man kommer någonstans, så skall man ta sig till andra sidan av livets flod. Men då skall var och en använda sitt kors för att flyta över vattnet. Den som hade klippt sitt kors sjunker i floden, eftersom hennes kors inte längre kan klara hennes vikt.
När våra temagudstjänster började såg vi att det som troddes vara kladdigt blev en fin tavla. I söndags hörde vi ett levande vittnesbörd om att korset, det lilla korset som tillverkas av fångar, har blivit ett helt budskap och en fridshälsning för många människor. Gud kan förvandla ditt kors, dina bekymmer, din rädsla till räddning, en seger. Den man, den kvinna, det barn som du tycker är en börda för dig idag är kanske din räddning imorgon.
Varför gråter du? Vem letar du efter? Jesus lever. Vår levande Gud står nära oss och talar. Om vi hör hans röst bakifrån, låt oss vända oss mot honom så att vi kan få se honom på nytt i vårt liv. Låt inte våra bekymmer hålla oss på avstånd, med ryggen mot Herren. Se nu, det tomma korset är din seger.
Amen!
20190421
Predikan av pastor Josef Nsumbu
