Predikan av Josef Nsumbu: Kampen mot ondskan

Mark. 9:14–32 

När de kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. Han frågade: ”Vad är det ni diskuterar?” — ”Mästare”, svarade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

 

Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.

1 Kung. 18:26-29, 36–39 

Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest. Vid middagstiden hånade Elia dem. ”Ropa högre!” sade han. ”Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först!” De ropade ännu högre och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken.

När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.

Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

Vår värld skakas idag av många kriser. Kriget rasar igen i Syrien. Städer och byar bombas och många tusentals människor är på flykt. Man ser hemska bilder på t.ex. gummibåtar fullsatta med flyktingar som försöker ta sig till Europa. Men där står vissa europeiska politiker vid gränsen och hånar dem och säger: ”Kom inte till oss, det är fullt här!” Man hör där också små barn som skriker när gränspolisen stoppar flyktingar och vissa människor punkterar gummibåtarna och låter män, kvinnor och barn drunkna.

Den bilden har gjort mig sömnlös flera nätter. Jag har jämfört den med en annan bild som jag såg förra veckan, där en björn räddar en fågel som har hamnat i vattnet/leran och låter den flyga iväg igen. Så har jag gått och funderat: Har människan blivit grymmare mot sina medmänniskor jämfört med hur ett djur är mot ett annat djur, som till och med tillhör en annan art?

Just nu råder också en annan kris, ett stort problem, nämligen Coronaviruset som drabbar många länder. Människor dör. Risken för smitta tillåter oss inte att umgås eller hålla nära kontakt med varandra. För den som är ”osocial” känns detta kanske tryggare, medan andra försöker hitta nya sätt att kommunicera och att hålla kontakt. Hur blir det för dem som redan känner sig övergivna i ett samhälle där det finns många personer som lider av ensamhet?

Mitt i fastetiden, enligt kyrkoåret, har vi våra tankar vända mot påsken. Vi är på väg. Den vägen, hörde vi, kallas kärlekens väg. Men de här veckorna handlar det mest om en kamp. Först hörde vi talas om prövningens stund. Vi påmindes då om syndafallet i Eden och om hur även Jesus blev prövad i öknen. Vi utmanades sedan att ha en kämpande tro, för att kunna segra. Idag handlar det om den typ av kamp som vi har framför oss, kampen mot ondskan. Men frågan är: vad är ondskan?

Begreppet ondska kan man hitta i nästan alla kulturer och alla religioner. Det omfattar tankar, ord eller handlingar som majoriteten i samhället betraktar som hemska eller farliga och som riktas mot moraliska föreställningar. Man kan enkelt säga att ondskan är motsatsen till godhet eller frånvaro av godhet. När man googlar så ser man att med den uppfattningen blir ondskan synonym till elak, ondskefull, illvillig, illasinnad, fientlig, ovänlig, ondsint, ilsken, arg, vred, ursinnig, smärtande, dålig, omoralisk, usel, syndig, syndfull, svår, hård, bekymmersam, ogynnsam, ofördelaktig, otjänlig, skadlig osv.

I många trosuppfattningar får ondskan form och personifieras. På det sättet talar kristendomen om Satan som ständigt är i krig mot Gud. Filosoferna, å sin sida, ser begreppet ondska som en sammanfattning av det som är etiskt fel och därmed motsatsen till godhet.

Dagens evangelietext talar om en pojke som lärjungarna inte kunde bota. De symtom som pojkens pappa anger kan för många tolkas som tecken på epilepsi, blandad med tal- och hörsel-problem. Pappa kallar det för en ande. Så skulle man även i Afrika tolka det. Där säger man ofta att ”en afrikan aldrig dör av bakterier utan av onda andar eller krafter”.

Den gammaltestamentliga texten tar oss till Elias kamp mot Baalsprofeterna. De skulle i tur och ordning bevisa vad den gud man trodde på kunde göra. Baalsprofeterna åkallade Baal oavbrutet från morgonen till middagstiden. De hoppade kring altaret, de ropade högre och sargade sig med knivar och spjut, så att blodet flöt. Det var profetisk extas, precis som man kan se ibland idag på många ställen. Men tyvärr kom det inget ljud, inget svar, inget tecken från någon gud.

Elia bad i sin tur, en kort och tydlig bön: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det idag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig”. På samma gång svarade Herren.

Den lilla pojken blev ännu sämre när man tog honom till Jesus. ”Förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan”, sa pappan till Jesus. Det var en helt annorlunda bön i jämförelse med Elias bön, som var säker på vad han bad för. ”Allt är möjligt för den som tror”, svarar Jesus. Då fortsätter pappan: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

”Varför kunde inte vi driva ut den anden? frågade lärjungarna. Elias bad en kort men tydlig bön. Jesu svar till lärjungarna blev också så enkelt: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön”. Ibland söker vi svåra lösningar till det som, i Jesu ögon, bara är enkla problem.

Ett budskap som sprids mycket nu, inför oron om det nya viruset är: ”Man bekämpar inte ett virus med panik”. Baalsprofeternas sätt att be visar en viss stress, en irritation, en rädsla, en panik. De hade rätt att känna panik, eftersom de visste att de hade med en död gud att göra.

Sonens pappa hade också panik. Det hade med ”otron” att göra. Lärjungarna hade säkert också panik. Ty Jesus var inte med dem när man kom med pojken till dem. De hade inte riktigt koll på vad de skulle göra.

Men Jesus säger till dem ”Den sorten kan bara drivas ut med bön”. Man kan undra hur de försökte driva ut den anden. Var bönen inte det första som de borde ha tänkt på?

I panik missar vi även de enkla lösningar som vi redan har. När Mose undrade hur han skulle klara det uppdrag som Gud hade gett honom, frågade Gud honom (2 Mose 4:2): ”Vad har du i handen?” Med den stav som han hade kunde han få Röda havet att dela sig, så att Israels folk som var i panik kunde ta sig till andra sidan och bli räddade från Faraons styrkor (2 Mose 14:15-16).

Det räckte med en kort och tydlig bön för att Elia skulle kunna besegra Baalsprofeterna. Det räckte med en enkel bekännelse (”jag tror, hjälp min otro”) för att sonens pappa skulle få bönesvar. Det vill säga att vi inte behöver stressas, som pojkens pappa, inte skrika eller tortera oss själva, som Baalsprofeterna, när vi ber till vår Gud. Det räcker med en sann bekännelse om att vi tror och en tydlig bön.

Behövde man verkligen satsa så många miljoner och så många människoliv i Syrien, för att få en lösning där?

Vem vet, hur det är med det virus som oroar oss alla, som hotar även våra gudstjänster nu? Lösningen ligger kanske så nära oss att vi inte tänker på det. En av forskarna har sagt att coronaviruset egentligen inte är så starkt och farligt. Det är mycket svagare än cancer, aids och malaria. Dess styrka ligger bara i att det sprids ganska lätt.

Den sortens ondska, säger Jesus, drivs bara ut med bön. Kanske vill Gud utmana oss nu till mer bön.

¤ Ibland tror man att den bön som Gud hör är den som man ber inför andra människor. Vi har öppen kyrka för bön, stillhet och ljuständning varje onsdag. Men det är inte många som tar sig dit då. Vi förväntar oss att det först skall samlas mycket folk. Men Gud vill kanske att du själv skall prioritera bön i ensamhet.

¤ Ibland tror man att det bara när man möter folk som man får visa sitt engagemang som kristen. Men nu vill Gud att du gör det när du står alldeles ensam inför honom.

¤ Ibland tycker man att det räcker med att vara närvarande på gudstjänster för att tala om att man är kristen. Men nu vill Gud att du tjänar honom även i ensamhet, i små grupper eller i familjen. Tänk att många familjer redan har förlorat den goda traditionen att be för maten, be när man skall gå lägga sig eller läsa Bibeln tillsammans.

Gud har gett oss många nya utrustningar som vi använder i vårt vardagsliv, men kanske inte så mycket i Guds tjänst. Under min första vistelse i Sverige (1990-talet), t.ex., märkte jag att många kristna församlingar hade sin närradio, trots att det var ganska mycket folk som kom till gudstjänsterna. Men idag finns det inte så många som använder medier för sin evangelisation. Nu har vi flera sociala medier, som vi kanske bör använda mer (Skype, Facebook, Internet osv.). Det är dags att tänka nytt. Vi talar om swish, bankgiro, plusgiro. Nu är det också dags, kanske, att se på hur vi kan använda dem. Du behöver kanske inte komma till kyrkan, för att stödja verksamheten i din församling.

Med tanke på hela den oro som råder i samhället nu, har S:t Eskilskyrkans församlingsstyrelse samrått och beslutat följande:

• Vi skall fortsätta att fira våra gudstjänster än så länge, och vi rekommenderar att råden för hygien respekteras.

– Känner man sig osäker på att man mår bra skall man

stanna hemma.

• Vi ställer tills vidare in all servering /kyrkfika efter våra gudstjänster.

• Svenskundervisningen är inställd tills vidare.

• Vi håller kyrkan öppen tisdag till fredag kl. 17 – 18, för bön, stillhet och ljuständning.

• Det årsmöte som skulle hållas nu på lördag flyttas fram till lördagen den 25 april till att börja med.

• Vi utmanar alla att försöka hålla telefonkontakt med varandra, särskilt med våra äldre, så mycket som möjligt, så att ingen skall känna sig ensam eller bortglömd.

Kära vänner, det kristna livet är ett liv i kamp. Vi behöver en kämpande tro. Men den sortens kamp kämpar man inte i panik. Ta det lugnt, försök ta vara på det goda som redan finns i dig och låt oss bekämpa det onda genom det goda!

Ty, Jesus säger till dig och till mig nu: ”Var inte rädda!” (Mark.6:50).

Amen!