2 Mos 19: 3-6
”Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.”
Alla människor bygger sitt liv på en berättelse. En berättelse som förklarar att livet är som det är. Eller blev som det blev.
- Det finns egentligen ingen mening med att vi finns. Vi kommer från inget och dör till inget. Vad vi ska göra med vårt liv är upp till oss själva.
- Mitt liv är så här för att pappa slog mig och hade han inte gjort det så…
- Sverige är hotat och mitt liv beror på att vi lyckas behålla svenskheten, det är det viktigaste!
- Svenskarna är rasister och därför får jag inget jobb.
Alla dessa uppfattningar bygger på vad vi tror och uppfattar. Det finns aldrig någon forskning som kan slå fast att det är sant. Det är myter. Men ändå tror man på dem. Varför? Jo därför att de känns sanna och att vi väljer att tro på dem. Vi tror att enstaka händelser och personer spelat roll för vårt liv. Vi ser vårt liv som en mosaik där olika bitar lagts till vid olika tider, av olika händelser, av olika personer. Alla har sin unika mosaik som är vår bild av vårt liv. Vissa ser ett mönster medan andra ser kaos och oreda.
Emma Frans hade ett intressant sommarprogram 13 juli. Temat för hennes sommarprogram var varför hon anser att ”Den vetenskapliga förklaringsmodellen är den överlägset bästa berättelsen.”
Hon talade om Big bang – ”händelsen vi har att tacka för universums existens. Den ger ett narrativ (alltså en berättelse) som gör det obegripliga begripligt. Att säga Det var bigbang är nästan lika enkelt som att säga Det var Gud.”
Det sommarprogrammet satte ännu mer fart på mina tankar kring berättelsen om våra liv. Vilken är den bästa berättelsen? Vilken ger mig förklaringen av vem jag är, vilka vi är, varför saker händer i världen och om det finns något hopp. Är den vetenskapliga berättelsen den bästa berättelsen? Lyssna gärna på hennes sommarprat och fundera efter att du nu lyssnat på mig idag.
Hon talade om halvsanningar, myter och konspirationsteorier och sa att ”det är lätt att bli vilseledd när alla springer åt samma håll”. Och jag kände att hon hade så rätt men ändå saknade jag något.
För mig kan vetenskapen förklara mycket men jag känner liksom att de vetenskapliga svaren är receptet på brödet jag bakar. Det förklarar bra vad som händer. Men i receptet står inte varför jag ska baka. Eller om bröd är det bästa för mig att äta just nu. Men jag måste följa receptet, annars blir det dåligt bröd. Men den vetenskapliga berättelsen svarar inte på mina frågor om vem jag är, vilka vi är, varför saker händer i världen och om det finns något hopp. Men det är många som springer åt samma håll och säger medan de springer ”Vi har vetenskapen, vi behöver inga myter eller sagor!” men ändå känns livet tomt. Vad är det man saknar? Man letar efter det och det finns många berättelser att välja bland. Alltid hittar man någon som fyller tomheten – allt är en slump, det är generna, Sverige är utsatt, otur i livet, den och den händelsen osv.
Vet man inte om att en sak finns kan man inte kan man inte förstå att det är den man saknar. Har man inte hört den kristna berättelsen vet man inte att det är den man saknar. Har man hört förvridna versioner av den kristna berättelsen saknar man den absolut inte.
Den kristna berättelsen utgår från det som sägs i den gammaltestamentliga texten för idag – Gud har burit oss och vill ha ett förbund med oss, då blir vi hans dyrbara egendom.
Den kristna berättelsen ramar in våra liv från skapelse till tidens slut och sätter in oss i ett sammanhang. Den berättelsen bygger på att vi är skapade med en mening, vi har ett syfte med våra liv så länge vi finns här i livet, sedan kommer en död från det jordiska men en uppståndelse i det himmelska och till slut ett återställande där Gud blir allt i alla. 1 Kor 15:28
Några uttryck sammanfattar vad det handlar om
- Burit er – vi är burna av Gud vad som än händer
- På örnvingar – är det inte ett underbart ordval. Örnvingar. I gen pappersdrake eller något fladdrigt. Örnvingar är stadiga.
- Fört er – Gud visar oss vägar om vi är öppna för det.
- Lyssnar till mig – vi behöver lyssna för att höra vad Gud vill
- Förbundet – Gud vill att vi håller oss till honom. Det är det bästa för oss.
- Dyrbara egendom – vi är värdefulla i Guds ögon. Då borde vi också vara det i våra egna.
- Tillhör mig – vi har en tillhörighet. Vi är inte ensamma atomer.
Det kristna berättelsen är nästan helt ovetenskaplig, går inte att bevisa, den är fylld av mirakler och oförklarliga saker, beskrivs i bibliska texter som är tusentals år gamla och ibland obegripliga för oss. En Gud som talar på ett berg. En person som helar sjuka genom ord. Hur kan man bygga sitt liv på den berättelsen? När det finns så många andra? Jo av exakt samma skäl som man väljer någon av de andra berättelserna. Innebörden av den känns sann och vi väljer att tro på den. I den här mosaiken ser vi ett tydligt mönster från födelse till död. Ett mönster som miljontals människor i historien byggt sina liv på.
– Ja men de visste ju inte så mycket förr. Nu är vi ju mer utvecklade.
– Om livets mening och mål vet vi fortfarande inget. Där har vi inte utvecklats. Det går inte att forska på. Vi tror på det som känns verkligt.
Vi bygger våra liv på det som vi upplever verkligt. Verklig betyder att något berör en och betyder något för en. Det hänger också ihop med att det har verkan. Det påverkar. Även vetenskapsmannens utsaga bedömer vi utifrån om vi tycker den verkar verklig. Det är där vissa förnekar även vetenskapen. Klimatförnekarna till exempel. Det spelar ingen roll hur kurvorna ser ut, det är vetenskapsmannen de inte litar på.
Jag har tidigare sagt i en predikan att när Jesus talar med sina lärjungar om de tror på honom så menar han inte ”Tror du att jag finns?” vilket ju hade varit en idiotisk fråga eftersom han stod framför dem och pratade med dem. Han menar istället ”Tror du på att det jag säger är sant?” Som vetenskapsmannen. Att tro är att bestämma sig för en sak. Man råkar inte tro på något, det är en viljehandling att tro. Oavsett vad det är.
– Tror du att det kommer att gå bra? – Vet inte men jag tror det.
– Tror du att den händelsen under din barndom spelar roll? – Vet inte men det känns så. Jag tror det.
För mig är den kristna berättelsen den bästa. Den svarar på mina frågor om varför. Sedan finns det många andra berättelser jag också tror på, vetenskapens bland andra, men också på teorier om varför mitt liv blivit som det blivit.
Hur kommer det sig att vissa tror på den kristna berättelsen?
Är det så att Gud ger oss tro som en gåva? Är det så att vissa inte får den gåvan? Eller är tron något man måste jobba upp själv? Arbeta på er frälsning står det i Filipperbrevet. I Rom 12:3 nämns ”det mått av tro som Gud tilldelat honom”
Den viktigaste frågan är ”Vill du ha den tron?” Vill du inte kommer du inte att få den.
Men om du vill och ber om tron som en gåva så får du den. Kanske svag och flämtande som en ljuslåga i vinden, som riskerar att blåsas ut, men den finns och den kommer inte att blåsas ut helt. Glöm bara inte att den behöver en veke att brinna på och därtill bränsle. Får den inte det slocknar den. Den behöver bönen, bibelordet och gemenskapen. Annars slocknar tron. Då tar andra berättelser över.
Vi behöver se och leva i den kristna berättelsen – den största av alla nådens gåvor. Då blir vi burna på örnvingar.
Amen.
Predikan av Samuel Lindholm
190825
