Jungfru Marie bebådelsedag
2019-03-24
Luk.1:39–45
Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”
Idag är det Jungfru Marie bebådelsedag. Det vill säga att det är nio månader kvar till jul. Det kan låta konstigt när man befinner sig mitt i fastetiden att börja tala om jul. Men som jag brukar säga, är det en ”paus” som vi tar i vår resa till korset, på ”kärlekens väg”.
För några år sedan försökte jag ge en detaljerad förklaring av Jungfru Marie bebådelsedag. Här vill jag bara göra en kort sammanfattning.
Jungfru Marie bebådelsedag firas egentligen den 25 mars, det vill säga exakt nio månader innan jul. På kyrkoåret finns idag två söndagar som ägnas åt Maria: kyndelsmässodagen (runt 2 februari) och Jungfru Marie bebådelsedag (runt 25 mars). Men det fanns tidigare flera andra Mariadagar:
– Marie besökelsedag hos Elisabet (2 juli) – en dag som har blivit kopplad till bebådelsedagen, eftersom Maria tog sig till Elisabet direkt efter ängelns besök
– Marie himmelsfärdsdag (15 augusti), en dag som byggde på en tradition om att Maria också skall ha stigit upp till himlen på samma sätt som sin son Jesus.
– Marie födelses dag (8 september) och
– Jungfru Marie obefläckade avelse (8 december), en icke kristen idé om att jungfru Maria också skall ha kommit till genom en jungfrufödsel (likt sin son Jesus) och därför anses ha fötts utan arvsynd.
Alla dessa fyra dagar försvann från kyrkans kalender efter reformationen p.g.a. brist på tydlig biblisk grund. I Sverige, som många vet, var Jungfru Marie bebådelsedag en helgdag fram till 1953. Den kallades för ”vår fru” (Notre Dame på franska) eller ”vår-fru-dagen”, vilket på grund av ett språkligt missförstånd uppfattades som ”våffeldagen”.
Temat för jungfru Marie bebådelsedag brukar vara ”Guds mäktiga verk”. Det kopplas mest till Marias sång, hon som kände sig som en enkel och ung flicka, som Gud ändå hade utvalt till ett sådant viktigt uppdrag, att bli Herrens mor.
Det temat brukar handla om olika aspekter, från Marias ödmjukhet till Guds stora löften. Idag vill jag stanna vid en enkel aspekt som gäller vårt vardagsliv, nämligen hälsningen. Jag vet att frågan om hälsningen under gudstjänsten har orsakat lite missförstånd här i församlingen. Men det är inte det jag vill tala om nu.
När ängeln kom till Maria sa han till henne ”Var hälsad, du högt benådade!” När Jesus besökte sina lärjungar hälsade han dem med orden: ”Var inte rädda!” I dagens text talar man om Marias hälsning till Elisabet och Elisabets svar till Maria.
Vi vet att alla möten människor emellan sker på olika sätt. Hälsningen är den handling som bäst öppnar dörren för den kontakten. Många traditioner har utvecklats om hur man skall hälsa varandra. Somliga räcker handen till varandra, andra knäpper dem, ibland kramas man eller pussar varandra.
Det är roligt att se hur olika vi är i världen när man tittar på hur man hälsar. Men det som är extra viktigt är att veta att det finns ett budskap bakom varje hälsning. Det kan handla om kärlek, om glädje, om uppmuntran, om utmaning, om välsignelse eller om gemenskap etc. Fotbollsspelarna, t.ex. kan krama varandra varje gång någon av dem har gjort ett mål. Det blir ett sätt att uttrycka sin glädje, men det är också ett tecken på att de hör ihop, de formar en grupp, en gemenskap. Ni kan då förstå varför jag gärna vill hälsa på er, eftersom afrikaner kan hälsa på varandra hur många gånger som helst på en dag. Det handlar om att gång på gång uttrycka vår tillhörighet i en och samma grupp.
Maria skyndade sig till Elisabet efter ängelns besök. Hon skulle säkert höra sig för om det som ängeln hade sagt henne var sant, att Elisabet som var så gammal verkligen var i sin sjätte graviditetsmånad. Men Maria ville säkert också berätta för henne vad hon själv hade varit med om.
Vid sin ankomst hälsade hon på Elisabet. Det står inte i Bibeln vad hon sa. Men hennes hälsning gjorde att barnet i Elisabets mage sparkade och Elisabet själv fylldes av helig ande.
Marias hälsning berörde både barnet och Elisabet. Elisabet själv svarade med välsignande ord: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” Här växlas inspiration, välsignelse, glädje, utmaning m.m. mellan två människor som hälsar på varandra. Det var stort!
Man kan ställa frågan hur man själv känner sig när man blir hälsad på. Vissa hälsningar kan vara störande och det kan man se. Hur är det då när man själv hälsar på andra människor? Med andra ord vilket budskap sprider man genom sin hälsning? I boken Söndag gudstjänst i en ny tid, skriven av flera författare, varav Carin Dernulf som gästade oss förra sommaren och som är generalsekreterare för Equmenia, har Joakim Hagerius skrivit ett kapitel om gudstjänstordning. Där kan man läsa att ”formen bär innehållet”. Det vill säga att uttryckssättet bär budskapet.
Aposteln Paulus uppmanar gärna alla kristna att hälsa varandra med en helig kyss (Rom. 16:16, 1kor. 16:20, 2 Kor. 13:12, 1 Tess. 5:26). Den utmaningen blir ännu starkare och mer intim. Men vi vet att det finns många som hycklar. Judas var en av dem. Han kysste sin herre när han förrådde honom. Aposteln Petrus förklarar vad den heliga kyssen handlar om. Han kallar den för kärlekens kyss som alla som lever i Kristus skall hälsa varandra med (1 Petr. 5:14).
Justinus Martyr (år 150) berättar att den heliga kyssen var en sedvanlig del i den tidens gudstjänst, men den praktiseras fortfarande i vissa kyrkor. En kyss av ömsesidig respekt och kärlek i Herren var uppenbarligen de tidiga kristnas offentliga praxis – en allmän praxis i det forntida Mellanöstern. En sådan praxis sägs ha funnits i det första århundradets synagogor – män kysste män, kvinnor kysste kvinnor – och det kan ha varit naturligt att det fortsatte i tidiga jude – och hednakristna kyrkor. Idag kan det säkert missuppfattas i vissa sammanhang även om det bara är män som kyssar män och kvinnor kyssar kvinnor.
I kärleken möter vi varandra, tänker vi på varandra och stöder varandra. Min glädje/sorg blir också min nästas och min nästas glädje/sorg blir också min. Ty, vi är ett folk, Abrahams barn, enligt Rom. 4:18-21.
Växande gemenskap är årets tema för S:t Eskilskyrkan. Jag skall inte tvinga er nu att kyssa varandra. Det får ni göra när ni vill. Men jag vill lyfta upp Guds stora verk för oss idag, den nära relation som han uppmanar oss att leva i, med kärlek. Det första tecknet som kan visa att vi bildar en gemenskap är en kärlekshälsning. Något som också kan öppna dörren för nya människor att ansluta sig till vår gemenskap är den kärleksfulla hälsningen.
Min vän, din hälsning kan öppna många dörrar, den kan göra någon glad, den kan få en stor betydelse för den som sörjer och den kan bli en välsignelse för många.
Var hälsad i Herren!
Amen!
Predikan av pastor Josef Nsumbu
