Perdikan på nätet: Att växa i tro

Joh. 15:10–17
Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.
Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.

Sommaren är redan här. Det märks på att många har börjat resa till sina stugor och alltfler sitter ute och umgås med varandra.

I söndags hade vi för temat ”Vägen till livet”. Vi fick höra om att den väg som är sanningen och livet heter Jesus Kristus. Det var inledningen av Jesu sista tal till sina lärjungar, enligt Johannesevangeliet.

Igår hade vi en fantastisk församlingsdag på Lärsätersgården. Här vill vi tacka alla som var inblandade i organisationen av den dagen och alla som var med. Vi hade två spår med pilgrimsvandring som var grundad på Ps. 23. Där fick vi påminna oss om att den väg som vi befinner oss på är trygg och välsignad, eftersom Gud är vår herde.

Idag fortsätter vi med Jesu tal under ett nytt tema: ”Att växa i tro”. Det här temat passar bra ihop med S:t Eskilskyrkans vision för detta år: ”En växande gemenskap”. Dagens alla texter talar om kärlek. Från början kan vi notera att det inte finns någon tillväxt utan liv och inget liv utan kärlek. Med andra ord finns det ingen tillväxt utan kärlek.

Vi är på vägen till livet, Jesus Kristus. Allt det som lever behöver växa. I växandet finns bl.a. drömmar om en framtid och planer för den kommande tiden. Ingen vet något om framtiden och ingen är säker på den tid som kommer. Men att leva med visshet om det som vi inte kan se nu och ha vår grund i det vi hoppas på, detta är tron, enligt Hebr. 11:1.

I gamla tider var det svårt för många israeliter att tro på de profeter som talade om framtiden. Det var lättare med dem som påminde om det som hade varit. Det var detta som oroade Jona när han skulle profetera i Nineve. Han tänkte så att Gud som är barmhärtighet och kärlek skulle kunna ändra sitt beslut att straffa den staden om folket där skulle omvända sig. Då skulle hans profetior inte gå i uppfyllelse, vilket skulle leda till att han skulle betraktas som falsk profet. Många av dessa profeter kallades när Guds folk befann sig i deportation, slaveri, ockupation osv.

Även i dagens Sverige är det så att många först vill få bevis innan de accepterar vad de hör. På det sättet ifrågasätts många guds tjänare och förkunnare.

Hosea var en av dessa profeter som fick ett stort ansvar att tala om Guds framtida planer för sitt folk, medan detta redan hade tappat tron på honom och hoppet inför framtiden (Hosea 14:5–9). Gud lät profeten själv smaka på hur han uppfattade sin relation till det utvalda folket, Israel. Han rekommenderade honom gifta sig med en så otrogen kvinna att till och med deras egna barn någon gång bestämde sig för att kasta ut henne hemifrån. Men Gud bad Hosea att ta henne tillbaka och fortsätta leva med henne. Budskapet handlade om Guds kärlek till alla människor, även dem som betraktas som syndare.

När Jesus skulle lämna sina lärjungar uppmanade han dem till kärlek. Han kallade den för ”ett bud”, ”det nya budet”, ”en befallning”. Först talade han om den relation som fanns mellan dem och honom, genom bilden av vinstocken. Det var en relation som byggde på kärlek, inte på någon hierarki eller något socialt värde. Därför kallade han sina lärjungar för ”vänner” i stället för ”tjänare” som egentligen bara betyder ”redskap”. Han ville att vänskapsrelationen också skulle finnas dem emellan, för att de skulle kunna växa i sin tro. Det växer ingenting där hatet råder och tron förtrycks där man bråkar. ”Ni skall älska varandra så som jag har älskat er”, sa han till dem. Lärjungarna uppmanas först till en ömsesidig relation med varandra. Ett enda krav satte Jesus på dem: ”Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek”. Begreppet ”hålla” har här samma betydelse som ”lyda”.

S:t Eskilskyrkan har en vision i år: ”En växande gemenskap”. Så som jag just har sagt, finns det ingen tillväxt utan liv och inget liv utan kärlek. Vill vi växa måste vi ha kärlek för varandra.

Vad kan detta innebära för oss här nu?

1. ”Gud är kärlek”, står det i 1 Joh. 4:8. Författaren fortsätter att ”den som inte älskar känner inte Gud”. Från kärleken kommer livet. När Gud skapade himmel och jord, efter att han hade gett liv till allting som finns och särskilt till människan, tyckte han att allting blev gott, mycket gott t.o.m.

I en kommentar står det att ”även mörkret och djupet gavs goda funktioner i en värld som var skapad för att välsigna och uppehålla liv”. Det vill säga om vi älskar varandra kommer även det som vi skulle kunna betrakta som det onda, att få en helt annan betydelse i vår gemenskap.

3. I kärlek finns vilja. Det blev gott, det som Gud hade skapat, eftersom han ville det så och det var älskat av honom. I många språk är verbet ”att vilja” samma som ”att älska”. På lingala och på kikongo, t.ex. ”nalingi” respektive ”nzolele” betyder ”jag vill” eller ”jag älskar”. Jag vill, betyder att jag älskar och jag älskar vill säga jag vill. Med andra ord måste man älska det man vill och vilja det man älskar.
4. För att vår gemenskap skall växa måste vi vara beredda att lida för varandra. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, säger Jesus. I många språk finns också ett verb bakom begreppet ”vän”. Jag vet inte vilket det är på svenska. Men på franska talar man om ”ami” (vän) från verbet ”aimer” (älska). På lingala säger man ”moninga (vän), från verbet ”linga” (älska). Men på kikongo handlar det om ”nkundi” (vän), från verbet ”kunda” (leva eller bo). Det vill säga en vän är den man älskar och den man lever eller bor med eller den man delar livet med.

Lars Holmberg skriver, i sin studie om ”Korsteologi”: ”Bara den lidande Guden kan hjälpa”. Det blev också titeln på hans bok. Här påminns vi om den dom som vi ofta lägger på varandra. Vi pekar på varandra när någonting blir fel och vi vill ta på oss hela äran när något är bra. Låt oss lida med och för varandra, stödja varandra och lita på varandra, om vi verkligen vill forma en gemenskap som skall växa.

Den kärleken måste börja inifrån. Det vill säga att man först måste älska sig själv innan man verkligen kan älska någon annan. Man kan inte visa stor kärlek för andra utan att först älska sig själv. Man skall inte vara glad bara hos grannar och inte vara det i sitt eget hem. Vår temapsalm slutar med dessa ord: ”Hjälp oss älska dom vi är och dom som vi skall bli – vi växer!” Älska dig själv först innan du älskar din nästa. Älska din församling först innan du visar så stort engagemang för en annan kyrka eller en annan församling.

4. I en gemenskap som kyrka eller församling måste vi veta att vi är med först och främst på grund av Guds vilja. Det är han som kallar, även om du ser det så att det var du själv som hade valt att vara med.

Under Jesu tid var det så att det vanligtvis var lärjungar själva som valde den rabbin till vilken de ville bli anknutna. Men så var det inte med Jesu lärjungar. Han valde dem med ett särskilt syfte – att bära frukt. Det betyder att ingen skall känna att hans egen röst är starkare än andras i kyrkan och ingen skall försöka ”manipulera” Jesus och den helige Anden. Alla är vi kallade av Jesus och vi måste bära frukt, kärlekens frukt. Det är sådana frukter som Hosea profeterar för sitt folk, när han skriver: ”Jag skall bli som dagg för Israel, och han skall blomstra som en lilja, slå rot som en poppel och skjuta nya skott … De skall åter få bo i hans skugga, de skall frodas som en trädgård och blomstra som en vinstock” (Hosea 14:5–9).

5. Kärleken är inte bara ord. Det västerländska folket är duktigt på ”att tala kärlek”, sägs det. Det är ofta man hör människor säga till varandra: ”Jag älskar dig”. Men Johannes skriver: ”Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning” (1 Joh. 3:18-24). Det kan vara bra att tala om för någon att man älskar henne/honom. Det kan jag också rekommendera. Man skall inte vänta till den andra dör med att göra det. Men hur vet man om orden talar sanning? Orden är inte sanna när du säger att du älskar någon om du inte visar någon respekt för den personen eller om du bara gör onda saker mot henne/honom. Orden måste stämma med handlingarna.

För att avsluta denna predikan vill jag säga att för en växande gemenskap i tro, är den kärlek som vi uppmanas till, enligt Aposteln Paulus, tålmodig och god, inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst, inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp och vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Den Kärleken upphör aldrig (1 Kor. 13:4–8).

Låt oss älska varandra!

Amen!

Femte söndagen i Påsktiden
2019-05-19
Predikan av pastor Josef Nsumbu