Lukas 15:1–7
Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
Inledning
I söndags firade vi vår gudstjänst under temat: Kallelsen till Guds rike. Vi hade Carin Dernult som gästpredikant och hon talade bl.a. om hur Guds rike är öppet för oss alla, eftersom det handlar om Guds kärlek. Vi vet att det riket har sin fysiska representation i kyrkan. Det vill säga att kyrkan också skall vara öppen för alla människor.
Men tyvärr har vi ofta olika uppfattningar om vad kyrkan är. Somliga ser den bara som vilken förening som helst, andra betraktar den som en kompisklubb, och det finns också de som ser kyrkan som ett litet företag osv. Alla dessa snäva och kanske t.o.m. felaktiga uppfattningar förhindrar många att känna sig hemma i våra kyrkor.
Kyrkan som representation för Guds rike har en dimension som låter alla dess medlemmar leva i frihet, men också i respekt för och kärlek till varandra.
Idag har vi, enligt kyrkoalmanackan, ett annat tema: ”Förlorad och återfunnen”. Den evangelietext som är föreslagen är hämtad från ett kapitel som består av tre liknelser på samma ämne. Den första handlar om det förlorade fåret, den andra om det förlorade myntet och den sista som också är den längsta talar om den förlorade sonen.
Alla dessa tre liknelser avslutas med den glädje som blir en följd av att man har återfunnit det som man hade förlorat. Vi är mycket vana vid alla dessa tre berättelser, eftersom vi säkert har hört/läst dem flera gånger. Därför tänkte jag inte uppehålla mig så mycket vid de detaljer som de ger oss, även om de också kan vara viktiga för oss utan jag vill först ta upp några aspekter som gäller alla dessa liknelser innan vi landar på det som gäller speciellt för dagens text.
Att gå vilse – Att bli tappad – Att själv vilja gå sin egen väg
Skillnaden mellan de tre liknelserna är att i den ena handlar det om ett djur, ett får som går vilse. Även om djuren brukar orientera sig bra, särskilt när de är i skogen, så handlar det här om ett djur som har gått herdens väg, en väg som djuret självt kanske inte var bekant med, eftersom den inte var dess eget val. Man kan säga att det var normalt att djuret gick vilse när det inte längre hängde med den övriga hjorden. När jag var liten fick jag höra att det enda djur som lätt kan hitta vägen hem även om man flyttar det med tvång är katten. Man skall ha katten i en säck om man skall flytta den till ett nytt hem, sa man. Jag vet inte hur sant detta är.
I den andra liknelsen talar man om ett mynt som en kvinna har tappat. Myntet kunde inte av sig självt lämna fickan eller plånboken. Det var kvinnan själv som hade tappat det.
I båda fallen blev ägarna tvungna att leta efter det som var förlorat. Med andra ord kände herden liksom kvinnan ett ansvar, en skuld i att fåret och respektive myntet var förlorade. Deras glädje blev stor när de hade hittat det som var förlorat. De jublade och bjöd in sina grannar och vänner för att fira händelsen tillsammans med dem.
Det har funnits många personer som har varit mycket kritiska mot Jesus som liknade sina anhängare vid djur och saker. Man ser det som en förnedring. Det är likadant även idag när kyrkoledarna, t.ex., ibland inte accepteras som herdar, som andliga ledare, som vägvisare.
Det är klart att vi alla är människor. Då är den tredje liknelsen extra intressant för oss.
Det som är speciellt i den liknelsen om den förlorade sonen är att sonen själv, som människa, medvetet fattar beslutet att lämna sin pappa: ”Far, ge mig min del av förmögenheten som skall bli min”, sa han. Han hade sina egna planer. Han ville inte stanna kvar hos pappa. Egentligen hade pappa kunnat säga nej, eftersom förmögenheten fortfarande var hans då. Men pappan stoppade inte sonens planer.
Varför dessa liknelser?
Enligt Lukas berättade Jesus det här för fariseerna och de skriftlärda som var förargade. Orsaken till deras förargelse var att tullindrivarna och syndarna sökte sig till Jesus.
”Den mannen umgås med syndare och äter med dem”, sa de om Jesus. Jag har själv ibland hamnat i en liknande situation, när jag får höra under den tid som jag har jobbat i Tensta, i Borås och nu här i Eskilstuna: ”Han umgås mest med invandrare”, medan många invandrare, särskilt mina landsmän ofta säger: ”Han umgås mest med svenskar”. Det handlar huvudsakligen bara om en fördömande attityd. Men Jesus hade en helt annan syn på tullindrivarna och syndarna. Medan hans motståndare hade en fördömande attityd såg han i dessa människor ”förlorade får, borttappade mynt, Guds barn!”.
Det finns säkert någon eller några här som någon gång har gått vilse. De kan komma ihåg vilken känsla man får då och hur man agerar. Somliga klättrar upp i ett träd och ropar på hjälp, andra tänder en liten eld så att röken blir synlig för dem som eventuellt letar efter dem. Idag, med den utvecklade teknologin kan man lätt hitta någon som har gått vilse och man kan också lätt orientera sig oavsett var man befinner sig.
Vår uppgift som kyrka och som Guds tjänare är inte att förhindra den som medvetet väljer att gå sin egen väg och hittar på ett eget sätt att vara kyrka. När vi gör det kan vi skada resten av hjorden, eftersom det också kan handla om vargar mitt i hjorden. Vår mission, vårt uppdrag är, i stället, att leta efter, söka, den eller det som vi har förlorat eller tappat bort.
Att överge de nittionio får som man har för att söka det enda som är förlorat kan också kännas galet, eftersom vi ofta tänker i termer av kvantitet. Men här vill Jesus visa att hans logik handlar om den kärlek som han har för varenda människa, oavsett vem man är, hur man ser ut eller var man befinner sig. Du är älskad av Gud. Han kan t.o.m. lämna hela världen i ”öknen” bara för din skull. Vilken kärlek!
Återföreningsglädjen
Alla tre liknelserna slutar med jubel, glädje. För att det glada mötet skall bli möjligt måste vi söka och hitta den som har gått vilse, det som vi omedvetet har tappat. Men den som av sin egen vilja har valt gå sin egen väg skall själv återkomma efter att han/hon har upptäckt att det inte blev bra.
Profet Mika skriver, enligt dagens gammaltestamentliga text: ”Vilken Gud är du, du som tar bort skuld och förlåter synd som är kvar av din egendom. Din vrede består inte för alltid, du vill helst visa nåd” (Mika 7:18-20). Här ser vi att vi inte behöver leva med skuldkänsla, särskilt när vi ibland inte vet att vi syndar. Gud förlåter oss innan vi själva upptäcker att vi har syndat. På samma sätt skriver Paulus: ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus för gudlösa, när tiden var inne” (Rom. 5:6–11). Ingen lämnade in någon ansökan hos Gud om att Jesus skall komma. Gud själv upptäckte att vi behövde frälsning.
Men den som medvetet syndar måste av sig själv komma tillbaka och be om förlåtelse.
Slutsats
Är du med Herren kan du inte gå vilse. Befinner du dig i Hans hand kommer du inte gå förlorad. Skulle du någon gång hamna utanför kommer Herren att söka dig. Men vill du själv gå din väg kommer inte Herren att hindra dig. Ändå är du alltid välkommen åter.
Amen!
3:e Söndagen efter Trefaldighet
20180617
Predikan av pastor Josef Nsumbu
