Luk. 17:20-30
Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.”
Till lärjungarna sade han: ”Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar men inte får det. Man skall säga till er: Där är han, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Ty liksom blixten flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont, så skall Människosonen visa sig på sin dag. Men först måste han lida mycket och förkastas av detta släkte. Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla. Eller som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras.
Vaksamhet och väntan är temat för idag. Var och en av oss här har säkert fått vänta någon gång på någonting. Väntetiden upplevs på olika sätt, beroende på vad man väntar på och vad det betyder för den som väntar.
När jag var liten betraktades missionsstationen i vårt område som en liten stad med sjukhus, skola, kyrka osv. Men när en kusin som var född i hamnstaden Matadi flyttade med sina föräldrar till byn, kunde han berätta för oss om den stora staden med stora och asfalterade gator, elektricitet, en stor flod osv. Alla barn i min ålder längtade att få komma till den staden.
En dag fick jag höra att min pappa, tillsammans med några andra vuxna, skulle till staden hämta våra nya möbler. Jag bestämde mig att följa med. Men pappa tyckte att det inte var möjligt, dels därför att det inte fanns plats i skåpbilen, dels för att det kunde bli farligt för en sjuåring som jag var, när bilen skulle lastas med tunga möbler. Inför min starka önskan, sa min pappa: ”Du får följa med om du kan vakna i tid, eftersom vi måste åka härifrån kl. 4.00 på morgonen.” Jag tyckte att det var ett mycket enkelt krav. Jag gick och lade mig i sängen i god tid så att jag skulle vakna tidigt. Men tankarna om den stora staden rörde sig i huvudet nästan hela natten så att jag somnade ganska sent och hörde ingenting när de andra vaknade och förberedde sig för att åka. Kl. sju eller åtta vaknade jag och fick höra av mamma att de andra redan hade åkt. Pappa hade t.o.m. försökt väcka mig, men det gick inte. Jag grät för att jag missade att få följa med till den stora staden. Men samtidigt tänkte jag: Det var mitt fel. Jag hade försovit mig. Man skall hålla sig vaken när man väntar på någonting viktigt. Litet senare ordnade pappa en mycket mer spännande resa då vi fick besöka tre olika städer (Moanda, Boma och Matadi).
Guds rike eller himmelriket var mycket efterlängtat av dem som trodde på uppståndelsen. Det var en av de viktigaste, om inte den allra viktigaste frågan som Jesus talade mycket om i sina predikningar. Enligt dagens evangelietext fick han en tydlig fråga: ”När kommer Guds rike?” Frågan ställdes av fariséerna. Man kan undra varför fariséerna, varför en sådan fråga och varför just då.
Under Jesu tid fanns det olika partier som sysslade med politiska, men också religiösa frågor. Bland de mest kända fanns sadducéerna och fariséerna. De förstnämnda representerade eliten. Ofta handlade det om välutbildade och det var de som satte vid makten. De trodde på den skriftliga traditionen. De hade det bra och trodde inte på uppståndelse. För sadducéerna slutar livet här på jorden. Den tolkningen av livet påverkade hela deras etik. ”Låt oss leva nu. Passa på, eftersom livet slutar här!” Så skulle man kunna uppfatta deras budskap om livet.
Fariséerna, däremot, var traditionalister. De trodde på den muntliga traditionen. De förmedlade innebörden av att leva enligt det förbund som slutits på berget Sinai. Enligt fariséerna styrde Gud över människans liv, men människan hade också en egen fri vilja. Fariséerna hade folkligt stöd och satte prägel på hela judendomen. De trodde på Messias, på änglar och på uppståndelse.
Man kan säga att de var närmare kristendomen, även om Jesus ibland hade hårda ord mot dem, särskilt när det gällde deras ”falska fromhet”. Många evangelietexter är inte ”snälla” mot dem. Men Lukas, en välutbildad person, en läkare, är den som lyckades måla en bättre bild av dem. Han presenterar Jesus och fariséerna som nära varandra på många sätt och de delade t.ex. fronten mot sadducéerna angående uppståndelsen.
När man jämför dessa två grupper (sadducéerna och fariséerna) ser man att de som hade makt, de som hade det bra, de som man skulle kalla eliten, inte tänkte på något liv efter det jordiska livet. För dem slutar allting här. Medan fariséerna, de maktlösa, de som hade det sämre, längtade efter en bättre framtid, Guds rike. Det är på många sätt, precis det som vi upplever, även i vår tid. Det är en av orsakerna till dagens sekularisering.
Måste man först lida för att kunna längta efter någonting bättre, kan man undra.
Här vill jag säga att livet får en mening, en betydelse, när det tolkas med tanken om en framtid.
I dagens gammaltestamentliga text (Amos 8:9–12) ser man hur Gud skapar en situation för Israels rike, för att de skall komma fram till att ställa sig frågan: ”När eller hur skall det här ta slut?” Det står att de t.o.m. skulle hungra och törsta, inte efter bröd eller vatten, utan efter Guds ord. På samma sätt visar Paulus, när han skriver ett tackbrev till filipperna (Filip. 3:20-4:1), för de gåvor som de hade skickat honom under fångeskapet, en längtan efter ett återseende.
Frågan idag är: vad längtar vi efter och när vill vi att det skall ske?
Jesu svar till fariséerna var: ”Guds rike är inom er!” Det låter litet konstigt. Men egentligen vill Jesus visa att människan har ett ansvar för Guds rike här och nu.
Tänk på alla de krig som rasar i många länder. Tänk på alla de kvinnor som våldtas, barn som misshandlas, flyktingar som inte får stanna där de har sökt asyl osv. När skall detta ta slut? Det handlar inte om att Jesus först skall komma tillbaka, utan det beror på dig och mig.
Under veckan blev jag chockad av det reportage som journalisterna hade gjort om slavhandeln i Libyen. Vi lever, precis som under Noas och under Lots tid. Vi äter och dricker, vi sysslar med olika saker och beter oss som om vi kan göra vad som helst. För drygt fyra hundra år sedan ville västerlänningarna bygga sitt Europa. När de behövde arbetskraft åkte de till Afrika för att köpa de svarta som betraktades som ”lägre stående människor”. Västerlänningarna tog dem till Sydamerika, där de fick arbeta hårt för Europas ekonomi. Det var det man kallade ”triangelhandeln”.
Nu blommar Europa. Men när man märker att behoven fortfarande ökar, sätter man igång en sådan handel precis på samma sätt. Pengarna har nu pumpats till Libyen för att stoppa de afrikanska flyktingarna på väg till Europa, säger man. Man väljer där på plats ut det som kallas kvotflyktingar, alltså dem som skall få komma till Europa. Men systemet har förvandlats till ett slags människohandel, ett modernt slaveri. För 400$ dollar högst, sägs det, kan man köpa sin slav, en svart, som lastas i en stor bur och fraktas som djur med båt till Europa och Amerika. Det känns overkligt, men detta sker under vår tid.
Kära vänner, kyrkan måste resa sig och vi måste göra någonting! Vi måste våga slå larm. Vår värld har allt som behövs för att alla människor skall må bra. Men varför bråkar vi med varandra? Är det detta som man kallar civilisation? När skall det omänskliga ta slut? När skall Guds rike bli en verklighet för oss alla?
Jag tackar Gud att jag får vara med i en församling där jag inte behöver tänka på vilken hudfärg jag har, även om jag på vissa ställen ibland har blivit behandlad därefter. Jag är glad att få tillhöra en grupp där jag inte behöver tänka på var jag kommer ifrån, även om jag ibland på andra ställen har blivit ifrågasatt bara för att jag är invandrare. Jag är glad att få vara med syskonen i Kristus som inte störs av den kultur som jag bär och det språk som jag talar. Här får vi mötas som syskon i Kristus. Men när skall vi få det i hela vår kyrka och i hela vårt samhälle?
Jesu säger: Guds rike är inom er! Ja, käre vän, håll dig vaken. Guds rike här och nu är ditt och mitt ansvar.
Amen!
Söndagen före Domssöndagen
2017-11-19
Predikan av pastor Josef Nsumbu
