Luk. 12:35-40
Jesus sade: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”
Vårt budskaps mening
En dag var jag med på ett samtal om kyrkan, ett samtal som gav mig ett nytt intryck, en ny syn på dagens läge för den kristna kyrkan i Sverige. Många är de som inte vill höra talas om något tidsslut. Med en tydlig sekularisering ser man kyrkan som en ”statisk samling”, en grupp utan något behov av förändring, en organisation utan någon framtidsplan. I själva kyrkan talar man om Guds oändliga nåd. Jag tror också själv på den nåden. Men under samtalet fick jag höra många, varav några Guds tjänare, som hävdade att den nåd man får av Jesus räcker så att vi inte behöver göra någonting för vår frälsning. ”Jesus dog en gång för alla och nu är alla Guds barn”, menade de.
Under samtalet förstod jag att i nådens namn ser man kyrkan lika med samhället och samhället lika med kyrkan. Jag undrade då om jag riktigt fanns med bland Guds tjänare. Jag bad Gud hjälpa mig för att inte döma. Det får jag inte! Men jag kan inte acceptera en sådan teologi som bygger på passivitet, även om vi vet att det inte genom vår egen kraft eller våra egna gärningar som vi kommer till frälsningen. Min fråga blev då: ”Vilken betydelse har vår förkunnelse idag? Varför skall vi evangelisera om allting redan är klart?”
Gammal debatt
När Svenska Missionsförbundet bildades förekom stora teologiska debatter. Man diskuterade mycket om nåden, om försoningen och frälsningen. Det ledde till många interna konflikter som tolkades på olika sätt. Jag skall inte gå in i detaljer. Men jag tror inte att den diskussion som till stor del grundades på kyrkans öppenhet, å ena sidan, och bibelordets betydelse, å andra sidan, ville göra kyrkan till vilken grupp som helst. Kyrkan är i världen, mitt i samhället. Men kyrkan är inte samhället. Kyrkan är en samling av dem som har svarat ja till Guds kallelse, ett folk i rörelse (ekklesia), ett folk på vandring och i förändring.
Den som inte vill röra sig, den som inte vill vandra, den som nöjer sig med ”nåden” skall inte tvingas till något mer. Men han/hon förlorar sitt liv, han/hon växer inte om han/hon inte gör någonting av den nåd man får av Gud. En sådan person somnar och kanske dör. Nåden är en gåva, men den gåvan innebär också ett ansvar. Vi skall ta emot den och leva med den. Att klättra upp på taket och börja skrika: ”Jag är frälst, jag har Guds nåd mm” betyder ingenting om man inte själv tar emot den nåden. Jesus kom till oss alla. Men hans egna ord säger: ”Jag står vid dörren och bultar…” Det vill säga att du också har ett ansvar att öppna. Gör du inte det missar du allting.
Allting detta handlar om att vänta, men också om att vaka. Det räcker inte att sitta med armarna i kors och säga: ”Jag är frälst. Nåden är för alla!” Det handlar också om att springa mot målet, säger Paulus, och ha blicken fäst vid Jesus.
Dagens evangelium handlar om ett tema som var mycket aktuellt hos Jesu lärjungar. De hade hört Jesus tala om tidens slut och om sin återkomst. De var nyfikna på många andra detaljer, nämligen dagen och tiden. Men det fick de inte veta. ”Kanske snart” trodde de. De visste inte heller hur det skulle bli. De levde under en situation som liknar den som en sekt som bildades i Kongo i mitten av 1970-talet hade. En god vän som gick med avbröt sina studier på universitetet. En annan hoppade av sitt arbete. Bägge två sade till mig: ”Broder, du behöver inte slösa din tid på det du gör. Snart kommer han (Jesus) för att hämta oss.” Väntetiden har blivit så lång så att många blivit trötta. Han har inte kommit än. Nu är det 2016.
Lärjungarna fick uppleva en del av det som Jesus hade sagt dem. Men ännu har han inte kommit tillbaka. Många är de som kommer med olika budskap. De säger: ”Vi behöver inte vänta längre. Han kommer inte. Vi får nöja oss med den jord som Gud har gett oss. Vi har bara fått denna tid för att leva.” De försöker sätta stopp för budskapet om framtid. ”Låt oss tala om livet på jorden, ingenting mer!” säger de.
Ett budskap om moral eller en predikan om ”passivitet” hörs bättre än någonting annat. Detta blir ett ”sömnmedel”, en ”bedövning” man ger till åhörarna för att slippa dagens smärtor. Man försöker undvika verkligheten. Man flyr från dagens realiteter. Man glömmer bort att även det liv vi har här och nu måste vårdas. Vakna upp, käre vän, medan du väntar!
Två bilder målas upp i texten. På den ena kommer en herre från ett bröllop. Den mannen var inte brudgummen, utan en av de inbjudna eller kanske en släkting till någon av brudparet. Han kommer sent. Jag undrar ofta varför bröllopen skall firas på kvällarna. Den traditionen verkar ha funnits länge och kanske i alla folkgrupper. Jag har försökt ställa frågan till många i vår mångkulturella församling om den traditionen och jag lade märke till att alla gärna firar bröllop på kvällen. På 1980-talet firades många bröllop i en församling i Kongo. Lördagarna räckte inte till för att ordna så många vigselgudstjänster i den församlingen. Föreståndaren föreslog att man skulle kunna viga vissa par under söndagens gudstjänster. Men hans förslag möttes av starkt motstånd, eftersom församlingsmedlemmarna bara var vana vid eftermiddags- eller kvällsbröllopsfiranden. I argumentationen sade man bl.a. att kvällen är bra för att brudparet inte skall behöva stressa så mycket. Det är ju deras dag. Kanske är det så. På samma sätt får vi veta att Herren inte vill ha så bråttom. Han vill ge dig och mig en tid för att göra det vi vill under hela dagen, dvs under hela livet. Men kvällen, slutet av dagen eller tidens slut blir hans. Då skall du vara vaken, inte trött eller sömnig.
Den andra bilden handlar om en tjuv. Varför ville Herren använda en sådan bild? Hans ankomst handlar inte om att lura någon eller om att stjäla någonting. Men han ville säga att man alltid skall vara vaksam. En tjuv kommer alltid under en tid då ingen förväntar sig att han kan komma. Tjuvens besök är alltid oväntat. Var vaken!
Frågan blir då: ”Vad innebär det att vara vaken?” I texten läser vi att man skall fästa upp sina kläder. Det vill säga att man skall vara beredd som någon som skall ut, men inte som en liggande eller en sovande person. ”Ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen”, säger Herren. Man skall hålla lamporna brinnande. Med andra ord måste man leva i ljuset och undvika allt mörker. Det ljus som lyser inom oss skall också lysa för andra. Det vill säga att vårt liv också skall vara ett riktigt vittnesbörd för andra.
När man har fäst upp sina kläder och håller lamporna brinnande, då skall man bara vara beredd och vänta på att Herren skall komma när som helst. Det är viktigt att veta att vår väntan är en ”aktiv”, inte en ”passiv”, väntan. Dessutom betyder en riktig förväntan att man känner och erkänner sina behov. I Jesajas bok läser vi att Israel väntade på Herrens hjälp (Jes.51:4–6). Kanske har du väntat mycket på någonting som aldrig kommer. Kanske har du längtat efter en situation eller bett om något ämne utan svar. Nu vill Herren säga: ”Det kommer snart! Du skall bara vara vaken!”
Herren kommer för att hjälpa dig.
Amen!
Söndagen före Domsöndagen
2016-11-13
Predikan av pastor Josef Nsumbu
