Joh.4:5–26
Jesus kom till en stad i Samarien som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.
En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större är vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”
Jesus sade: ”Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är här på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och i sanning.” Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”
Förord: Hälsningar
I morse fick jag ett telefonsamtal från Kongo. Det var min kusin som ringde. Som ni vet har vi också blivit smittade lite grann av den svenska ”sjukdomen” och vi började prata om vädret. Han sade att solen sken där trots att klockan bara var halv sex och man kunde höra fåglarnas sång i telefonen. Kanske var några av dem svenska fåglar som hade flytt från kylan. När jag sade till honom att vi hade femton grader under noll kunde han inte begripa det. Jag försökte förklara att det var ca fem gånger kallare än i kylen. Då undrade han om folk skulle våga gå på gudstjänst idag. I slutet så hälsade han så mycket till ” dagens starkaste gudstjänstbesökare”. Då vill jag säga till dig: ”Var hälsad från Kongos värme mitt i denna kalla vinter!”
En nödvändig väg
Dagens tema enligt kyrkoalmannackan är Livets källa. Den föreslagna evangelietexten handlar om ett möte, eller snarare ett samtal mellan Jesus och en samarisk kvinna vid en vattenbrunn. Det var mitt på dagen.
Jesus kom från Judeen med sina lärjungar och var på väg till Galileen. De hade varken bil eller häst. De gick. Vanligtvis tog det tre dagar att gå mellan dessa två områden genom Samarien. Men judarna brukade undvika den vägen som egentligen var den kortaste, på grund av den fientlighet som rådde mellan dem och samarierna. Judarna betraktade samarierna som hedningar, eftersom de var en blandning av judar och icke-judar. Denna motsättning mellan judar och samarier hade uppkommit för länge sedan p.g.a. krig och fångenskap som judarna hade hamnat i under sin historia.
Ofta brukade judarna ta vägen på andra sidan av Jordan (på den östra sidan av floden). Det blev en riktig omväg. Samarierna i sin tur vägrade att i sina hem ta emot dessa judar som hade valt att ta den tredagarsvägen genom Samarien.
I början av berättelsen står det att Jesus ”måste” ta den vägen. Det låter som om han kände sig tvungen att göra det. Varför? Förmodligen låg nödvändigheten i hans uppdrag, inte i geografin. Ingen av lärjungarna hindrade honom eller frågade varför de måste ta den vägen. Resan eller vandringen skulle ta tre dagar och ingen visste var de skulle övernatta.
Ett möte mitt på dagen
Man vet inte när exakt de lämnade Judeen. Men det står skrivet att de kom till en brunn nära Sykar mitt på dagen. Det kan handla om samma dag, om resan startades från Judeen tidigt på morgonen. Sykar var en liten by nära Shekem. Jakob hade köpt ett landområde nära Shekem (1 Mos. 33:18-19) och det var tydligen detta land som han gav Josef när han välsignade honom (1 Mos. 48:21-22).
Vanligtvis hämtade folk hellre vatten vid dagens slut än under middagens hetta (1 Mos. 24:11, 2 Mos. 2:15–17). Men den här kvinnan som Jesus mötte vid brunnen kom mitt på dagen. Enligt den judiska uppfattningen innebar uttrycket” mitt på dagen” ca kl. 12.00 eller början av eftermiddagen.
Det var säkert soligt. Jesus var trött efter en lång väg. Lärjungarna gick in i staden för att köpa mat och Jesus stannade kvar ensam där. Lärjungarna tänkte inte på hans säkerhet. Tänk om han skulle bli anfallen av samarierna. Men det var kanske inte så farligt.
Varför väljer den här kvinnan denna tid för att gå till brunnen? Man får inget riktigt svar i själva berättelsen. Men om man vill spekulera kan man säga att hon kanske försökte undvika att gå dit när alla andra gjorde det. Hon var nog någon som försökte undvika mötet med andra människor. Hon var kanske en udda kvinna för de andra i byn. Det kan styrkas av det liv som hon hade. Hon levde med många män. Man kan säga att hon prostituerade sig eller kanske att hon inte var en seriös kvinna. Vem vet, kanske de män som hon hade varit med var gifta med kvinnor i samma by, Sykar. Så blir det ofta när man känner att man inte är den som man själv tror att man borde vara. Man försöker undvika mötet med andra människor. Man tvingar sig till ett slags ensamhet.
Ett samtal om liv
Vid kvinnans ankomst till brunnen inledde Jesus ett samtal. Sju gånger tog Jesus ordet och uttryckte sig i dessa termer: ”Ge mig …”, ”Om du visste …”, ”Den som dricker …”, ”Gå och hämta …”, ”Du har rätt …”, ”Tro mig …”, ”Det är jag …” Här ser man en Herre som ber om hjälp, en mästare som behöver stöd från människor (jfr. Jul: Jesus som ett litet barn togs om hand av människorna, Maria och Josef). Men sedan skapade han en fråga inom kvinnan när han sa: ”om du visste …” Han fortsatte genom att tala om det han själv hade (det levande vattnet), innan han satte kvinnan framför ”en spegel”, så att hon kunde se sig själv. Han bekräftade hennes identitet och utmanade henne till tro genom att förklara för henne vem han själv var.
Från kvinnans sida ser vi sex svar: ”Hur kan du …”, ”Herre, du har inget …”, ”Herre, ge mig …”, ”Jag har ingen man …”, ”Herre jag ser … profet …”, ”Jag vet … Messias …” I början handlar det om en vanlig reaktion som en människa kan visa inför livets frågor, inför frälsningen. Kvinnan såg framför sig bara en begränsad man som varken kunde eller hade något. Men efter att Jesus hade placerat henne framför hennes eget liv, framför en ”spegel”, genom att be henne gå och hämta sin man, öppnades hennes ögon. ”Jag ser … Jag vet …”
Berättelsen fortsätter med att kvinnan blev en riktig källa till ett nytt liv. Hon blev en ”evangelist”. Genom henne fick hela byn Evangeliet. Ett samtal kan bli en källa till liv.
Vad kan vi lära oss av den här berättelsen?
1. Våga möta andra människor
Varje gång man talar om kyrkans mission idag tänker man först på insamlingar, på pengar. Men när Jesus sände sina lärjungar ordnade han inte först en insamling utan han utmanade de till att gå ut till andra människor, att möta dem.
Det finns mycket som orsakar stora bekymmer i människans liv och i samhället. När människorna inte vill mötas betyder det att någonting är konstigt. Att få mötas är ett tecken på en öppning, på en relation, på ett liv. Mötet kan också betyda mycket för livet. Det känns jobbigt och mycket bekymmersamt, om man skulle hamna i en situation där man inte får möta andra människor. Skulle man bo ensam i ett hus utan någon möjlighet att få se andra människor nära sig blir det extra tungt i livet, det blir som ett fängelse. Skulle man befinna sig alldeles ensam mitt i en skog blir varje ljud som hörs lite skrämmande. Man vet inte om där finns en orm eller ett annat farligt djur. Men glädjen blir stor när man får se folk och särskilt när man själv blir sedd. Ibland räcker det att få se, och att bli sedd, för att känna en speciell glädje och en inre trygghet. Det måste vi också göra i kyrkan!
2. Våga prata med sina medmänniskor
Ett möte utan samtal låter också konstigt. I samtal får man uttrycka sig. Man kan drabbas av stora hälsoproblem bara för att man inte har någon att prata med, att samtala med. Det blir ännu jobbigare om man ser, eller har någon nära sig, som man aldrig får tala med.
Det enda goda exempel jag har i det här fallet är en blind och en dövstum som jag träffade någon gång i Kongo. De vandrade tillsammans även om de inte kunde samtala med varandra. De hjälpte varandra genom att den blinde mannen svarade på frågor när någon försökte prata med dem, och den dövstumme höll den blinde i armen och ledde honom. Jag vet inte hur dessa människor kom i kontakt med varandra. Men det var otroligt och fantastiskt att få se dem. Ingenting är omöjligt om man verkligen vill göra någonting gott för och/eller med varandra.
Men vi skall veta att i samtal berikas man av varandra. I samtal befriar man sig själv från det som tynger en. I samtal förvaltar man livet. ”Jag ser … Jag vet …”
3. Våga berätta för andra människor
Berättelsen har en intressant fortsättning. Kvinnan stannade inte vid brunnen. Hon övergav sin vattenkruka, sprang till byn och berättade för de andra om det som hon hade fått vara med om. Ofta lägger vi stor vikt vid våra ägodelar. Vattenkrukan förlorade sitt värde i kvinnans nya liv.
Ibland tror man att det kanske bara är pastorer eller predikanter som kan vinna människor för Kristus. Många tycker att det först måste hända stora under i ens liv som man skall kunna berätta om för andra. Men kvinnans enkla vittnesbörd förde hela byn in på frälsningens väg. Hon blev själv en källa till liv. Jesu ord i henne gav henne och hela byn ett nytt liv.
I Jesajaboken (55:1-4) läser man om Herrens inbjudan: ”Kom!” Kom även om du inte har pengar, Kom! I Uppenbarelsens bok (22:16-17) säger också Herren: ”Kom!” Men där ser vi att även den som hör det skall säga: ”Kom!” Det betyder att kedjan måste fortsätta.
S:t Eskilskyrkan bildades som en missionsförening. Det vill säga att alla som ansluter sig till denna församling blir missionärer eller skall satsa för Guds mission. Låt oss gå ut och fortsätta säga till alla människor: ”Kom!” Men även om du inte är med i denna församling, låt dina möten och dina samtal med andra människor bli en källa för ett nytt liv för dig och för dina medmänniskor!
Amen!
2:a söndagen efter Trettondedagen
2016-01-17
Predikan av Josef Nsumbu
