Matt. 18:21-35 (s.1698–1699 i Psalmboken)
Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. Därför är det med himmelriket som när en kung ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen förde man in en som var skyldig honom tio tusen talenter. Eftersom han inte kunde betala befallde hans herre att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas. Tjänaren kastade sig ner och bönföll honom: ’Ge mig tid, så skall jag betala alltsammans.’ Då kände hans herre medlidande med honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld. Men när tjänaren gick därifrån mötte han en annan tjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han grep honom om strupen och sade: ’Betala tillbaka vad du är skyldig!’ Den andre kastade sig ner och bad honom: ’Ge mig tid, så skall jag betala.’ Men han ville inte utan gick därifrån och lät sätta honom i fängelse tills skulden var betald. När de andra tjänarna såg vad som hände tog de mycket illa vid sig och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade denne till sig tjänaren och sade: ’Din usling, jag efterskänkte hela din skuld när du bad mig om det. Borde du inte ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag mot dig?’ Och i sin vrede lät hans herre bödelsdrängarna ta hand om honom tills hela skulden var betald. Så skall min himmelske fader göra med var och en av er som inte av uppriktigt hjärta förlåter sin broder.”
Måste jag förlåta den där mannen som en dag, för många år sedan, tillsammans med sina beväpnade kamrater kidnappade mig och försökte döda mig? Kan jag verkligen glömma allting som min familj och jag har fått lida mycket på grund av att någon orättvist har velat visa sin makt över mig genom att försöka förtrycka mig? Skall jag sluta tänka på de människor som har mobbat mig och de personer som har betett sig rasistiskt mot mig och min familj? Måste jag verkligen acceptera utan vidare dem som har försökt förtrycka mig och förnedra mig på olika sätt?
De här frågorna kan jag ställa mig när jag går och funderar över begreppet ”förlåtelse”. Men jag tror inte att jag är den enda som har sådana frågor. En man som hade blivit rånad av två beväpnade män som han kände, undrade om han verkligen kunde förlåta dem, eftersom de hade flytt med alla hans tillgångar. Måste den där kvinnan i östra Kongo förlåta de beväpnade män som har förstört hela hennes liv genom våldtäkt? Kan verkligen den unga pojken och flickan på flykt till Sverige förlåta de krigsherrar och terrorister som har massakrerat deras föräldrar i Syrien?
Måste man…? Skall man…? Kan man…?
För den som inte har upplevt dessa situationer kan svaret lätt bli ”ja”. Men egentligen går sådana frågor nästan inte att besvara. Så kände Petrus när han tog sig fram till Jesus och ställde honom frågan: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Frågan väcktes i Petrus hjärta efter att Jesus hade gett sina lärjungar en rekommendation om hur man skall bete sig om en broder gör orätt mot en. Han sade: ”Gå och ställ honom till svars i enrum… om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till … Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare.”
Vilken lång process tyckte Petrus! Måste man gå genom hela den processen?
Under mina trettiotre år som pastor har jag försökt använda den metoden. I stort sätt har jag lyckats och det har känts skönt. Där jag inte har lyckats har mycket berott antingen på den person som hade orsakat problem eller på de personer som jag tog med med mig för att försöka lösa problemet. I en församling t.ex., märkte jag att de som skulle prata med den problematiska personen egentligen redan hade tagit ställning för henne, istället för att tala henne till rätta.
Måste man följa hela den här processen? Som jag tidigare sa, är det säkert lätt att säga ”ja”, men det är inte lätt att göra. Det kan också bero på hur djupt sårad man blivit av det som den andra har gjort mot en eller hur allvarlig man tycker att situationen är. Det handlar om konsekvenser. Ändå svarar Jesus med siffran sjuttiosju gånger (i vissa översättningar står det sjuttiosju gånger sju), vilket betyder ”alltid”.
I söndags predikade Prästen Timothy Stayton här om ”Frälsningen”.
Den föreslagna gammaltestamentliga text som låg till grund för hans predikan handlade om Nehemiah som skulle återställa Jerusalems murar och portar som hade förstörts under kriget. Frälsningen betydde då att återuppbygga, att återställa det som hade gått sönder, det som hade blivit trasigt.
Idag kommer Jesus med nyckeln: ”Förlåtelse”. Det handlar inte om vilken förlåtelse som helst, utan ”Förlåtelse utan gräns”. För att bättre illustrera detta tar han upp en liknelse om en tjänare som var skyldig sin herre tiotusen talenter. Skulden var så stor att den skulle kunna täckas med att mannen såldes tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde. Men efter att tjänaren hade kastat sig ner och bönfallit sin herre, kände denne medlidande med honom och lät honom gå, fri från sin skuld.
Därefter mötte tjänaren sin kollega som var skyldig honom bara etthundra denarer (vilket motsvarar ca en tusendel av den skuld som han själv hade blivit befriad från), men han ville inte efterskänka honom skulden utan satte honom i fängelse.
Den berättelsen visar oss två olika bilder: Herrens, med hela sin barmhärtighet och kärlek utan gränser och vår med vår egoism och ”egocentricitet”, vårt ”jag”.
Gud älskar oss alla och förlåter oss alltid och det är viktigt att veta att i frälsningen finns förlåtelse (återställande), i förlåtelsen finns omvändelse. Det är det som leder oss till försoning med Gud och med oss själva och med vår nästa. Vi blir helt befriade!
I frågan om jag måste förlåta allt blir svaret ”ja”. Det var precis det som Herrens bön lär oss: ”Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss!” Det handlar om vårt ansvar i våra relationer. Detta är ett mål som vi måste försöka nå.
Men ibland är det svårt när man hamnar i en situation där ens motpart inte vill ta emot den uträckta handen. Det är det som gör att tjänarens herre ändrar sitt beslut och i sin vrede låter bödelsdrängarna ta hand om den okänslige tjänaren tills hela skulden har betalats.
Här kommer en avgörande fråga: kommer nåden att ta slut? Finns en gräns för nåden? Jag tycker inte att vi skall tänka i sådana termer, utan vi skall se hur Guds nåd är för oss här och nu. Det är nu som vi skall reda ut det som krånglar i våra relationer och inte vänta tills Jesus kommer tillbaka. Den som inte lyssnar skall betraktas som en hedning eller en tullindrivare. Det handlar inte om att ”hata” eller att ta avstånd från någon utan från det som han/hon gör, även om det ibland är svårt att skilja en person från hennes gärningar.
Ett bra råd får vi av Paulus när han skriver: ”Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus” (Ef.4:29-32).
Amen!
23:e söndagen efter Trefaldighet
2016-10-30
Predikan av pastor Josef Nsumbu
