Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring.
Döden och livet är temat för denna söndag. I Kongokyrkans almanacka brukar samma tema presenteras litet annorlunda: ”Livet eller Döden”. Den formuleringen har sin grund i 5 Mose 30:19, där det står: ”Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.” I den här texten handlar det mest om en utmaning, ett val mellan döden och livet.
En pastor från Kongo-Brazzaville, riksevangelist, skulle predika en söndag över detta ämne, ”livet eller döden”, i den protestantiska domkyrkan i Kinshasa. Det annonserades i tidningar och på affischer i staden. När han fick frågan om vad som skulle stå på affischerna valde han två meningar: ”Venez voir un cadavre qui bouge! Venez voir un mort qui marche!” (Kom och se ett lik som rör sig! Kom och se en död människa som går). Den gudstjänsten lockade mycket folk, eftersom många trodde att de skulle få uppleva ett mirakel. Förväntningarna var stora. Under sin predikan påminde pastorn sina lyssnare om det val som vi alla är kallade till. Han slutade sin predikan genom att säga att många är de som väljer döden i stället för livet. De väljer livet utan Gud. De är ”liken” som rör sig, döda människor som går”. Budskapet var så starkt att många fick upptäcka verkligheten i sina liv och lämnade sig åt Herren.
”Du skall välja livet” säger Herren. Han ser i livet en välsignelse, en gåva som inte bara gäller oss själva utan också våra efterkommande.
Idag, 11:e september, är också en speciell dag som påminner oss om det som hände för femton år sedan i USA. Många säger att de händelserna förändrade hela världen. Vi ser konsekvenserna av hela den oro som följer oss överallt, oavsett om vi är på resa eller hemma, i affären eller i kyrkan.
En dag när jag skulle flyga från Frankrike tyckte gränspolisen att mina skor såg lite konstiga ut, så jag blev tvungen att ta av dem och gå barfota genom kontrollen. Förra månaden fick vi besök av en av mina kusiner som bor i Frankrike. Han var på väg till USA, men han hade skickat sin familj med ett annat flygplan, eftersom om det skulle hända någonting, tyckte han, då skulle inte alla dö samtidigt. Många har ändrat sina vanor och tänker flera gånger innan de börjar umgås med någon som de inte riktigt känner. Även om vi vet att alla människor kommer att dö, så vill ingen dö hur som helst, var som helst eller när som helst. Man vill leva så länge som möjligt, om man inte har stora problem i sitt liv.
Man kan förstå varför högerextremismen som bygger på ”en stark nationalism” eller snarare på en främlingsfientlighet ökar i nästan alla länder, i väst liksom i öst. Det känns tråkigt, eftersom alla människor här på jorden, enligt Guds mening, skall leva som syskon. De skall älska varandra, de skall komplettera varandra. Därför skapade han oss olika.
Dagens texter ger oss ett annat perspektiv på vårt tema. Det perspektivet bygger på hur temat är formulerat: ”Döden och livet”. Det betyder att de två går hand i hand. De är nästan som två sidor av samma mynt. Vi vandrar här på jorden med liv å ena sidan och med död å andra sidan.
Den gammaltestamentliga texten (1 Kung. 17:17-24) påminner oss om den änka som vi hörde talas om i söndags. Hon hade tagit emot en främling, en man som var på flykt, Elia, Guds tjänare. Vi hörde om hur det mottagandet blev en stor prövning för änkan, men efter att hon hade sagt det som profeten hade begärt av henne blev det till slut en välsignelse för både änkan, sonen och profeten (1 Kung. 17:8-16). Men berättelsen tog inte slut där. Några dagar senare dog änkans ende son.
När döden drabbar nära och kära känns det nästan som att tiden stannar. Tvivel och hopplöshet fyller hjärtat. Man förstår ingenting längre. För tre år sedan förlorade jag min lillebror i Kinshasa. Jag pratade med honom dagen innan, men på morgonen ringde min storebror för att meddela mig att lillebror just hade somnat in då. Även om jag är vuxen och trots att jag är den jag är, tappade jag telefonen ur handen och började gråta som ett litet barn. Döden slår starkt och sårar djupt.
Ibland lägger man vid någons död skuld på sig själv och tänker att man kanske har missat någonting som skulle ha kunnat hjälpa den döde eller förhindrat döden. Ibland anklagar man andra människor. Det är det som ofta händer i mitt hemland då man talar om fenomenet ”kindoki”, som jag har talat mycket om vid olika sammanhang på TV här i Sverige. Man tror att det finns människor som kan flyga på natten och attackera andra människor. Ingen dör av sig själv utan det alltid finns en ”ndoki” som orsakar döden, tror man.
”Vad har du här att göra, gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son” var änkans reaktion. Det förklarar det jag ovan har sagt. Tur att Elia kunde hjälpa och han bad för den lilla pojken som sen kom tillbaka till livet.
När vi läste texten i tisdags under morgonbönen sades det att det kanske handlade om hjärtproblem, och det som Elia gjorde skulle kunna jämföras med det som Bror-Erik och Gry har lärt oss här med hjärtstartaren.
Episteltexten (Upp. 2:8-11) talar om Herrens budskap till kyrkan i Smyrna. ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans”. Det ordet kommer efter ett annat mycket oroande ord: ”Se, djävulen kommer att kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och ni skall få lida i tio dagar”. Vem kan acceptera att bli kristen då? Vem vill göra någonting gott när man vet att det bara blir problem i slutet? Men Guds löfte kommer med hopp och trygghet.
I Lukasevangeliet handlar det om en pojke som också var ende son till en änka i Naïn. Han bars redan till graven. Han var död. Man kan hjälpa någon med mycket annat men inte när en person redan är död. Men Jesus närmade sig änkan och sa till henne: ”Gråt inte”. Sen rörde han vid båren och sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” och pojken kom tillbaka till livet. Alla blev mycket förvånade:
”En stor profet … Gud har besökt oss …” sades det om Jesus som redan hade lämnat dem.
Här ser man att budskapet gäller vår framtids hopp med ett liv efter döden, en uppståndelse efter döden. Det är det som är vårt största hopp som kristna, att ett liv väntar på oss efter detta liv som vi har på jorden.
Men det budskapet kan också betyda att när vi förlorar hela vårt hopp, när vi bara ser mörkret, när vi upplever det som om livet har stannat, då måste vi också veta att Gud kan erbjuda oss ett nytt liv. Han väcker hopp i oss. Därför skall vi alltid tänka på hans vanligaste hälsning till sitt folk: ”Var inte rädd(a)! Var inte rädd(a) för vad du/ni skall få utstå, vad du/ni skall äta, vad du/ni skall ta på er m.m.
Det kan också hända att du känner dig helt ”död” andligt eller på något annat sätt. Till dig vill Herren säga: ”Stig upp!”
Kanske är det också så att du har någon i din närhet som har hamnat i en hopplös situation. Det har säkert irriterat dig och du har ställt dig massa frågor. Ibland har du t.o.m. anklagat dig själv eller andra personer eller Gud. Men Herren säger: ”Ge mig din son!” Det vill säga, ge mig ditt problem, ge mig din börda, ge mig dina bekymmer. Och så småningom säger han till dig: ”Se, din son lever!”
Ställ din fråga, allting kommer att lösa sig!
Amen!
Predikan av pastor Josef Nsumbu
2016-09-11
