Det var stor uppslutning när S:t Eskilskyrkan firade Lucia med barnen i centrum. Efter gudstjänsten var det fest med dans runt granen i församlingsvåningen.
Luciadagens betraktelse av Bengt Strandberg:
Luciafirandet i Sverige är en sed som har sitt ursprung i folktro, legender och historiska fakta. Lucia kommer med ljus när det är som mörkast och påminner om vårt kristna hopp.
Lucia är ingen påhittad person utan hon var en riktig människa, som föddes i Syrakusa på Sicilien på 280-talet. Det är historiskt belagt att hon blev martyr och alltså dog för sin tros skull. I den katolska traditionen är hon skyddshelgon för de blinda.
Lucia föddes i en förmögen familj och det sägs att hon redan som barn bestämde sig för att bli nunna, men hon lär inte ha berättat för sina föräldrar om sin önskan att gå i kloster. När hon så blev bortlovad till en man som inte delade hennes kristna tro blev hon utom sig. Legenden säger att hon gav hemgiften till de fattiga och att fästmannen blev så rasande att han avslöjade att hon var kristen. I det romerska samhället var det på den tiden straffbart att vara kristen och Lucia blev förmodligen dödad år 304 under förföljelsen av de kristna. Hon blev alltså inte äldre än 20-25 år.
I Sverige var den 13 december en speciell dag långt innan seden med luciatåg kom. Lucianatten räknades som årets längsta natt enligt den julianska kalendern. Enligt folktron var den natten farlig, då övernaturliga makter var i görningen. Folk höll sig vakna och för att inte somna så åt man.
Aldrig är det så mörkt som i Luciatid. Ljuset som tänds då driver inte bort mörkret, med det lyser upp och skingrar mörkret. Det är stor skillnad på inget ljus – alltså mörker – och ett enda aldrig så litet ljus. Det först ljuset som tänds är alltid det ljus som gör störst skillnad.
Nyligen läste jag en tidningsartikel som handlade om olika oroshärdar och krigsskådeplatser i världen. Artikeln var illustrerad med namnen på dessa platser, men på alla ställen var bokstaven ”i” ersatt med ett litet ljus. Byter man bara ut pricken över i-et mot en ljuslåga så blir det ett ljus. Den oansenliga bostaven ”i” blev ett hoppets tecken mitt i Syrien, Paris, Afganistan och Turkiet. Även vi, i vårt land och i vår stad, kan med vårt sätt att vara och med våra handlingar tända ett ljus i Sverige och i Eskilstuna, som ju också innehåller var sitt litet ”i”.
Lucias ljus är ett bud om att Kristus skall komma och därför är detta ljus en påminnelse om hopp. Hennes enkla budskap är att det aldrig behöver bli helt mörkt. Hoppets ljus kan alltid finnas kvar också när all annat verkar ha lämnat oss.
Hoppets perspektiv är typiskt för hela adventstiden. Ordet advent betyder ju ankomst och vi ser med förhoppning fram emot julen då vi firar Jesu ankomst. Lucia dog för sin tro, men hennes förväntan i döden var sannolikt att få möta Jesus i härlighet. Hoppet övergav henne inte.
Hoppets ljus får vi lysa vår väg. Även om det långt ifrån lyser upp hela livsvägen så hjälper det oss att ta ett steg i taget. En av våra främsta mänskliga uppgifter är att vara budbärare om detta hopp. I olika skeden av livet är vi olika starka, men med gemensamma krafter lyser och hjälper vi varandra framåt i livet. Lucia kan vara en av våra förebilder.
Det är ingen slump att heliga människor ofta i konsten avbildas med en gloria ovanför hjässan som en konkret bild av det ljus som strålar från dem. Jag tror inte att de första konstnärerna som använde detta grepp såg en ljusbåge över dessa människors huvuden, utan detta var ett konstnärligt uttryck för människor med ett stark inre ljus och med en stark utstrålning. De är heliga människor – helgon.
Nu är det väl inte så att alla människor kan bli helgon, men man kan inspireras av dem för att bli mer självlysande i sitt liv. Författaren Anita Goldman använder i en bok ordet ”Ljusbärarna” för de människor som fått en så stark lyskraft att de smittar av sig och lyser upp omvärden. De som bär ljus är ljus.
Vi kan också bli ljusbärare!
Räds inte mörkret! Tänd ett ljus!
Betraktelse söndagen den 2015-12-13 av Bengt Strandberg
