Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för dem som på något sätt drabbats av Covid -19.

Vi ber för en positiv förändring kring det rådande läget.

Vi ber för alla barn och ungdomar som nu går på sommarlov.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan av Josef Nsumbu 19/7 -20 Efterföljelse

Lukas 9:51-62 (s.1626 i Psalmboken)

När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände Jesus sina steg mot Jerusalem, och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” Men han vände sig om och tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by.

När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: ”Jag skall följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Till en annan sade han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå ut och begrava min far.” Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” En annan man sade: ”Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma. Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, passar inte för Guds rike.”

De senaste veckorna har vi haft intressanta texter och teman som har talat till oss på ett speciellt sätt. Först handlade det om vårt dop. Det temat förde oss till berättelsen om Johannes döparen, den Högstes profet som skulle bana Herrens vägar. Målet för Jesu ankomst var att återfinna den förlorade sonen. När den som var förlorad har kommit tillbaka skall vi alla försöka leva i kärlek, utan att döma. Det var nästa tema.

Sedan skall vi vara beredda att själva bli utsända som apostlar för att vittna om Herren för alla människor. Det var det tema som vi hade i söndags.

Dagens tema, Efterföljelse, avviker inte från den linjen. Det räcker nästan att man läser de föreslagna texterna och säger amen! Jesus vill att vi skall göra alla folk till hans lärjungar. Detta handlar om efterföljelsen. Det vill säga att vi skall följa i Herrens spår och vi skall få alla folk att göra samma sak.

Dagens evangelietext börjar med orden: ”När tiden var inne”… Jesus, Guds son, var under sin vistelse här på jorden, också en människa av sin tid. Han levde med sin familj, sina vänner, sina lärjungar i den tid som då fanns, han som egentligen inte var beroende av tid. Det handlade, för honom om att kunna läsa de tecken som fanns, dem som man kunde se då, för att kunna fatta de beslut som var viktiga för honom själv och för hans verksamhet. Så kan man uppfatta hans förbud till de onda andar som vi hörde läsas om i söndags, som ropade att han var Guds son. Det var fel tid, tyckte han. Han var fortfarande i början av sin mission. Andarnas rop skulle väcka upp hans fiende, som kanske skulle börja planera hans död. Tiden var inte inne än.

Den här gången handlar det om att inte längre undvika Jerusalem, utan att gå dit och konfrontera ”döden”. Tiden var inne. Det var den svåraste kampen, för din och min skull.

Som kristna säger vi att vi följer i Jesu spår. Det är det som det handlar om i dagens tema. Här får vi frågan om vi läser tidens tecken. Hur beter vi oss och vilka beslut fattar vi i samband med de tidstecken som vi ser runtomkring oss?

På väg till Jerusalem skickar Jesus budbärare till en samarisk by. Människorna där skulle förbereda hans ankomst. Men byborna vägrade ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem.

I söndags talade jag bl.a. om människor som inte får sina rättigheter tillgodosedda, enbart därför att att de kommer från vissa länder, vissa kontinenter, tillhör vissa folkgrupper eller är bekanta med vissa personer. I den evangelietext som lästes i söndags hörde vi också om vissa lärjungar som hade fått speciella namn av Jesus. Av dem fanns Jakob och Johannes som Jesus kallade Boanerges, vilket betyder Åskans söner. I dagens evangelium visar de sin identitet, som åskans söner, genom ett starkt förslag: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?”

Jag blev förvånad när jag kom till Sverige för första gången och fick höra att när församlingar rekryterar sina pastorer ställer de många olika krav och pastorn också kan ställa sina. Vi har inte ett sådant system i Kongo. När jag ordinerades fick jag svara ja på tre viktiga frågor: Att vara beredd att förkunna Guds ord var som helst och när som helst, att vara beredd att bli flyttad (under mitt jobb som pastor) vart som helst och när som helst och att vara beredd att dö för Jesus var som helst, när som helst och hur som helst.

Att inte vara välkommen är sårande för en Guds tjänare. Men att vägra ta emot Herren eller hans budbärare kan få stora konsekvenser som vi ibland inte kan ana. Några exempel kan man lätt hitta i Bibeln. I GT, t.ex. när några pojkar förolämpade profeten Elsha, vars kallelse vi hörde läsas om i dagens gammaltestamentliga text (1 Kung 19:19-21), bad Herrens profet (Elsha) för dem och björnarna kom och åt upp dem. I NT kan vi nämna Sakarya som blev stum, bara därför att han hade diskuterat med Herrens ängel. I dagens text fick samariterna slippa straffen med elden, eftersom Jesus tillrättavisade Jakob och Johannes.

Vi får tacka för den nåd som Jesus kom med till oss. Men han gav även rådet till sina lärjungar, att skaka dammet från sina sandaler på den plats där de inte skulle bli accepterade. Det handlar om förbannelse och lärjungarna hade rätt att tillkalla den. Därför skall vi försöka vara öppna för varandra, särskilt för gudstjänarna. Jag säger detta, inte på grund av att jag är pastor, utan därför att det är Guds ord som gäller alla hans tjänare. Tyvärr är det ofta så att en pastor eller en präst behandlas som vilken tjänsteman som helst.

På väg till en annan by mötte de en man som ville följa Jesus. ”Jag vill följa dig vart du än går”, sa han. Det handlar om engagemang. Men Jesus ville förvarna honom om att det var en svår väg. Man måste till och med vara beredd på att leva som hemlös. Det påminner mig då jag brottades med min kallelse. Jag kommer från en familj eller en släkt som inte har så många rika personer. Jag ville därför studera mycket för att kunna få ett bra jobb, så att jag skulle kunna tjäna mycket pengar, för att hjälpa min familj. Men det blev omöjligt att fly ifrån Guds kallelse.

Jag tänker också på det starka tryck som min hustru hade, när hon skulle gifta sig med mig, en pastor. Hennes familj pressade henne och sa: ”Pastorerna är fattiga, du kommer att leva i misär hela ditt liv”. Man kallade SMF (Svenska Missionsförbundet), vårt samfund, i Kongo ”Salu mingi, mbongo fioti” (Mycket arbete, lite pengar eller mindre lön). Våra första år som gifta hade vi det jättesvårt, då min lön inte räckte till ens för en vecka. Vi visste att ”Rävarna hade sina lyor, och himlens fåglar sin bon. Men Människosonen (den Herre som jag tjänar) saknade en plats där han kunde vila sitt huvud”. Jag vet att det alltid finns en lösning i alla frågor hos den Herren. Ibland löser han dem bortom allt mänskligt förstånd, utöver vår erfarenhet eller långt ifrån våra principer.

Till en annan person sade Jesus: ”Följ med”. Men svaret blev: ”Låt mig gå och begrava min far”.

En annan man lovar att följa Jesus, men vill först få tid för att ta farväl av sin familj. I det sammanhanget tänker jag främst på alla de missionärer som inte fått prioritera sina familjer. Många av dem har sett sina familjer splittras av svåra konflikter. Flera missionärsbarn har fått djupa sår p.g.a. föräldrarnas kallelse. Den dagen jag installerades i Tensta kom en man och berättade för mig att han var missionärsbarn, men att han hade förlorat sin tro. Hans föräldrar skickade hem honom, då han bara var tre år gammal, för att skydda honom mot malaria i Kongo. Sedan dess hade han inte goda relationer till sina föräldrar och inte till kyrkan heller. -Vilken Gud som tog ifrån mig mina föräldrar! hade han hela tiden sagt inom sig. Men när han hörde att man skulle installera en kongolesisk pastor som missionär i Sverige kom han för första gången på länge till kyrkan. Där fick han träffa Gösta Stenström som vi begravde förra veckan, en barndomskamrat. De omfamnade varandra och grät.

Några veckor senare blev jag uppringd av en annan man i sjuttioårsåldern. Han frågade mig om jag var den som var utsänd av Kongokyrkan till Sverige. Efter mitt svar sa han: ”Vill du döpa mig?” Han fortsatte och sa: ”Min pappa är begravd i Kongo. Själv lämnade jag kyrkan efter att ha upplevt saknad, därför att Gud hade tagit ifrån mig mina föräldrar som lämnade mig på barnhemmet på Lidingö. Men när jag hörde om din ankomst, tänkte jag att mina föräldrar inte hade jobbat i onödan. Här finns frukt och nu vill jag tro igen på deras Gud. Det blev så småningom dopundervisning och sen dop på Lidingö.

Hur kan man vara en god tjänare för Jesus och en god far eller en god familjemedlem? Jag tackar mina föräldrar som har uppfattat min kallelse på ett annat sätt. De har betraktat mig som sin levande gåva till Herren. Ibland gör det ont, när jag, en människa som alla andra, inte får vara med när mina syskon gifter sig, när mina föräldrar begravs eller när mina närmaste går bort. I stället får jag hamna i situationer där vissa människor ibland inte begriper vad jag bär för kallelse. Men så kan det bli när man har sagt ja till Herren. Det låter nästan elakt av honom när han säger: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv förkunna Guds rike”. Men man skall vara beredd på det.

Frågan är: Om vi verkligen vill följa Jesus, hur mycket eller vilket pris är vi beredda att betala?

Jag vill inte tvinga någon till någonting som är omöjligt, men jag vill bara att vi först skall förstå, enligt skrifterna, att vi måste tänka lite till på vad vi menar, när vi säger att vi är kristna och att vi följer Jesus. För det andra, vi skall ha en viss förståelse eller respekt för andra som försöker följa i Jesu spår och särskilt för den som offrar sitt liv för det.

Kära vänner, nu vill jag avsluta min predikan genom att säga att det finns en tid för allt som sker under himlen. För Jesus var det dags för hans upptagande till himlen. Utmaningen för oss idag är att stå fast vid den kallelse som vi har fått av Herren.

Var inte som den samariska byn som höll sig fast vid gamla konflikter och traditioner som fanns mellan judar och samariter. Vi ser liknande situationer i det som händer mellan Israel och Palestina, där ingen vill acceptera den andra, och det räcker att man talar gott om den ena för att bli ärkefiende till den andra.

Även om vi har relationer till varandra i form av familj, ursprung, språk, hudfärg m.m, vill Jesus att när vi i Guds församling följer honom skall dessa relationer inte prioriteras. De får styrka vår gemenskap, men det får inte finnas ett ”vi och de”, utan alla måste vi se varandra som jämlika. Så kan vi växa tillsammans.

Gud med oss!

Amen!

Skriv en kommentar