Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för en tryggare miljö i Eskilstuna.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Jesu dop

2 Mose 1:22-2:10

Men farao gav denna befallning till hela sitt folk: ”Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.”

En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom. Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: ”Det är nog ett av de hebreiska barnen.” Då sade pojkens syster till faraos dotter: ”Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?” — ”Ja, gör det”, svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.” Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”, sade hon.

Luk. 3:15-17, 21–22

Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.

Igår var jag på en begravning. Under minnestunden berättades det mycket om den avlidne, men mest om de relationer som vi, människor, bygger mellan oss. Då uppstod en fråga inom mig: Hur behandlar jag de människor som jag möter i livet? Jag kan ställa samma fråga till dig idag: Hur behandlar du de människor som du möter i livet, små och stora, män och kvinnor, röda, vita, svarta, gula osv?

Det kan låta konstigt att inleda denna predikan med en sådan fråga, eftersom dagens tema är Jesu dop. Men de texter som är föreslagna idag lägger stor vikt vid mötet människor emellan.

Dessutom tänker jag på det tema som vi skall leva med i vår församling under hela det här året, nämligen: En växande gemenskap. Det betyder att vi också behöver tänka på hur vi behandlar varandra för att vår gemenskap skall växa.

Dagens gammaltestamentliga text handlar om en tragisk berättelse. Israeliterna levde under förtryck och många orättvisa lagar i Egypten, efter att de hade blivit ett stort folk. Farao gav befallning till hela sitt folk att de skulle kasta alla nyfödda israeliska pojkar i Nilen och bara låta flickorna leva. Det var tragiskt! En sådan befallning är inte så långt ifrån vissa beslut som fattas idag av politikerna runt om i världen, särskilt när främlingsfientligheten ökar.

När Mose föddes tyckte mamman att pojken var fin och ville skydda honom. Hon tog en korg, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom. Det var mycket vågat.

Idag ser vi många flyktingar som varit tvungna att kasta sig i vattnet för att söka skydd. Orsaken är ofta hur vi eller våra länder behandlar andra människor eller länder.

Mose skulle så småningom hamna hos Farao och senare bli den som skulle befria israeliterna.

Man kan undra hur Moses mamma och även fostermamma uppfattade det. Om fostermamman står det bara att hon från början tyckte synd om pojken och hon gav honom namnet Mose, vilket betydde ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”.

Vilket namn bär du och vad betyder det?

Evangelietexten talar om Johannes döparen som förkunnade omvändelse och döpte mycket folk. Men han profeterade också om någon som skulle komma efter honom. Det är svårt att veta hur mycket han kände till om Jesus, även om de var släktingar. Han förberedde vägen för honom.

Vi människor, tänker ofta på oss själva först, i stället för att tänka på dem som kommer efter oss. När frågan ställs om hur vi behandlar våra medmänniskor kan man också tänka på hur vi banar väg för efterkommande generationer, för dem som kommer efter oss i olika sammanhang.

Johannes döparen var sex månader äldre än Jesus. Men han mötte Jesus med respekt. ”Jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar”, sade han. Senare blev Jesus mycket känd, han predikade och gjorde många under. Den dagen Johannes hörde att Jesus, som han hade döpt, också höll på att döpa på andra sidan av Jordan sa han: ”Han skall bli större och jag mindre” (Joh. 3:30). När Johannes satt i fängelse skickade han några lärjungar för att fråga Jesus om denne var Messias eller om man skulle vänta på någon annan.

Hur kände han sig, vid tanken på att Jesus hade blivit en sådan viktig person? Vi vill ofta sätta vår prägel på dem som vi har hjälpt, utbildat eller uppfostrat. Men så var det inte för Johannes. När Jesu verksamhet blivit mycket större än Johannes egen varit, då var Johannes redan död.

Hur behandlar vi de människor som vi möter i livet?

Det finns fyra symboler förlivet på jorden och som har med dopet att göra, enligt dagens texter: blod, vatten, ande och eld.

  • Blod: alla människor behöver blod för att kunna leva. Utan blod inget liv. Blodet är också grunden till det förbund som Jesus byggde för vår skull. Om vi skall vara en växande gemenskap måste vi samla oss kring Jesu blod som enar och förenar.
  •  Vatten: Alla forskare som är ute i rymden söker först och främst vatten. Där vatten finns bör det också finnas liv. Vatten blir också ett viktigt tecken i dopet, eftersom det handlar om ett nytt liv som förkunnas och som man får genom dopets vatten.
  • Ande: Det handlar både om Guds Ande, den Helige Anden, och om anden i oss. Fattas den blir människan bara en sak, ett objekt. Det vill säga att anden vittnar om den inre livet.
  • Eld: Elden är kanske inte så viktig från början, när man talar om livet. Livet kan säkert börja även om det inte finns någon eld. Men för att det skall fortsätta behövs elden eller värmen. Jag kan ta upp ett ganska ”banalt” exempel. Jag brukar ställa mig frågan, när det blir så kallt, vad den första svensken tänkte, när han/hon bestämde sig för att bosätta sig i detta kalla land. Enligt historien fick man kämpa för att hålla elden vid liv hela vintern. Det vill säga elden säkrade livet. Det som lever är varmt.

Alla dessa fyra symboler har en biblisk anknytning till dopet. Vi vet att dopet leder till de kristnas gemenskap. Det betyder att genom Kristi blod, genom dopets vatten har vi blivit levande människor i Anden och vi behöver Andens värme/eld, för att kunna fortsätta leva och växa. I dopet finns ett liv, ett vittnesbörd.

Trots Faraos dotters vittnesbörd om Mose ( ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”) – och Johannes respekt för Jesus  (” Han är starkare än jag”) kom det inre och viktigaste vittnesbördet från Gud: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Det är den bekräftelse som varje människa vill höra i sitt inre, för att känna sig trygg, i en tid då många människor hamnar i utanförskap eller ifrågasätts på olika sätt.

Som kyrka ska vi låta dopet vara en väg till gemenskap, där vi tänker på varandra, där vi tar hand om varandra, där vi stödjer varandra.

Amen!

Första söndagen efter Trettondedagen
2019-01-13
Predikan av pastor Josef Nsumbu

Skriv en kommentar