Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för Sveriges framtid.
Vi ber för en vit jul.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Den heliga Anden

Årets konfirmander

Apg. 2:1–11
När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.

I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”

Joh.14:25-29
Jesus sade: ”Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett.”

Den 21 december 1988 hände det i en stad någonting som från från början verkade helt obegripligt. Det var en taxichaufför som berättade om det som hände. Han skulle skjutsa ett par till en flygplats. Efter att han hade kört bara ett par hundra meter fick han punktering. Försäkringsbranchen var inte lika utvecklad som den är idag. Han var tvungen att byta det trasiga däcket själv. Det gick med en bra domkraft som han hade och ett reservdäck fanns med i bakluckan. Men efter ett par kilometer gick ett annat däck sönder. Han kunde inte begripa vad detta berodde på. Men då började hans passagerare oroa sig och blev irriterade. De började t.o.m. skrika åt honom. Nu hade han inget reservdäck kvar. Han försökte stoppa en annan taxi åt sina kunder, men det gick inte. Som tur var, fanns en bensinmack i närheten. Där kunde han få hjälp så att han kunde fortsätta sin resa. Paret satt helt tysta i baksätet. De hade redan förlorat hoppet att hinna med planet. Chauffören tryckte hårt på gasen, men en bit bort fanns en lastbil, lastad med byggstenar. När han försökte köra om den började några stenar falla ner på vägen och en föll t.o.m. på taxins vindruta och krossade den. Det fanns ingen tid att vänta på polisen. Båda förarna kom överens om att skriva under ett avtal som de skulle skicka till sina respektive försäkringsbolag. Det tog sin lilla tid, och man kan förstå hur paret där bak kände det. Ingen kunde förstå varför allt detta skulle hända just den dagen. Det enda som passagerarna sa till taxichauffören var: ”Du får inte betalt!”

Chauffören fortsatte sin resa. I det landet fanns ett system där vissa körfält var reserverade för utryckningsbilar, dvs ambulans, brandkår och polis. Eftersom trafiken började tätna bestämde sig taxichauffören för att i alla fall ta det körfält som var förbjudet för allmänheten. Han lyckades bara köra cirka fem hundra meter innan det kom en polisbil med ljuset på. Han blev stoppad. ”Vilken dag!” tyckte han. ”Det här har jag aldrig varit med om under mina tjugo år som taxichaufför, och nu har jag t.o.m. en ganska ny bil”, mumlade han för sig själv, innan polisen kom och knackade på hans dörruta. Han öppnade och försökte förklara för polisen som inte kunde acceptera hans berättelse. Han fick höga böter. Utan hopp om att hinna i tid fortsatte han till flygplatsen. Flygplanet hade redan gått. Han tog kontakt med flygbolaget som accepterade att ta emot passagerarna på nästa flyg. Men de skulle få vänta en timme.

På vägen hem undrade han varför detta hade hänt honom precis den dagen. Han var kristen och undrade om Gud hade övergivit honom eller om det var onda människor som han hade kört i sin bil. Men som vanligt kom nyheterna snabbt på radion och chauffören hann inte till sta’n, innan han hörde att det flygplan som hade lyft en halv timme tidigare hade kraschat med 270 passagerare ombord och ingen hade överlevt. Mannen förstod att Gud hade skyddat det par som han hade med sig i bilen. Ty, mannens bön var alltid: -Gud, skydda alla passagerare som jag kommer att köra i min bil och välsigna dem. Men tyvärr kunde ju varken paret eller chauffören veta i förväg vad som skulle hända den dagen. Med lastbilens och hans egen försäkring fick han bilen lagad och hela den dagen betald, så att han t.o.m. kunde betala dagens böter.

Som ledare eller som pastor är det ibland svårt att veta om de människor som man skall leda eller ta hand om, kan förstå allt som händer eller kan hända oss på vägen. Även om vi själva kan vara övertygade om att vi är på rätt väg, så är det svårt att övertyga andra om detta. Ofta får man bara höra kritik, missnöje, besvikelse osv.

Nu har vi haft en tid tillsammans med våra ungdomar/konfirmander. I början var det osäkert om hur allt skulle gå till. Det var precis samma situation som lärjungarna upplevde innan pingstdagen. Många kom och undrade vad de skulle göra. Det står i Bibeln att den dagen kom tre tusen till tro och lät sig döpas. Men ingen visste hur vägen skulle komma att se ut och många var fortfarande skeptiska. Jesus hade lovat dem att den Helige Ande skulle komma, för att ge dem kraft, och övertyga dem i deras tro. Men frågan var: Hur skulle alla, som de skulle komma att vända sig till, förstå att det var den goda vägen som de visade dem?

På lägret fick konfirmanderna titta på en film som handlade om Tro och Vetenskap. Man vet att många vetenskapsmän talar i kritiska termer om tron, eftersom den, enligt dem, inte bygger på materiella bevis. Men slutsatsen i filmen blev att både tro och vetenskap befinner sig på precis samma väg. Men hur kan det folk som bara fokuserar på vetenskap förstå att tron också leder oss på en säker väg? Det är en stor fråga idag, särskilt för våra ungdomar i skolåldern.

Det viktigaste för oss är att vi måste veta att vår Herre är annorlunda. Vi lever i det som Equmeniakyrkans ledare, Lasse Svensson brukar kalla ”annorlundahet”. Ingen annan är som vår Herre. Han är den enda som kunnat besegra döden. Det här har han bevisat genom sina lärjungar, och lärjungen Tomas fick t.o.m. känna på Jesu kropp efter uppståndelsen. Vår Herre är över alla profeter, alla rörelsestartare, alla förkunnare, alla ledare osv. Han visste att det skulle bli svårt för lärjungarna att bli trodda av andra människor. Därför sa han till dem att när den Helige Anden skulle komma, skulle de inte behöva oroa sig, eftersom han själv skulle lämna kvar sin frid till dem. Han understryker att det inte blir så som världen ger den, utan att det blir helt annorlunda.

Tänk om de passagerare som fanns den dagen i taxin, hade förstått att genom chaufförens bön fanns de redan i säkra händer, i Herrens beskydd!

Vi ber:

Tack Herre för din frid som inte är den som världen ger. Välsigna din kyrka och ge den ett nytt liv med hopp, genom din Helige Ande. Amen!

Pingstdagen
2018-05-20 
Predikan av pastor Josef Nsumbu

Skriv en kommentar