Predikan på nätet: “Jag tror inte man kommer till en punkt där man är `vuxen`. Jag tror man växer hela livet”

SkorHemma ser det just nu ut som ett smärre bombnedslag. Om en dryg vecka kommer flyttgubbarna och hämtar det vi ska ha med oss till vårt nya boende. Det är som med det där som göms i snö som kommer fram i tö: det man i många år stoppat undan, det kommer fram när man ska flytta. Så blir man sittande med brev och annat och undrar – vad ska vi ta med oss och inte.

När vi nu hållit på, så har vi hittat skor och kläder se´n våra barn var små. Som dom här skorna och de här byxorna. Nu har det gått mer än tjugo år och skorna ser ut så här och byxorna så här. Det har hänt nå´t. Dom har vuxit och är längre än både Bibbie och mig. Skorna och byxorna dom fick när dom var små kan dom inte använda längre och det är som det ska. För dom har vuxit. Fine! Det är som det ska.

Det är som det ska när det också växer i blomrabatten därhemma. Och det lilla äppelträdet har slagit ut i full blom. Det växer – och det är som det ska!

Så vill jag att du ska tänka att växt också hänger ihop med trons liv. Det är som det ska, när du ser dig tillbaka och konstaterar att också tron utvecklats. Att du nu talar om din tro på ett delvis annat sätt än då du var yngre. Det är som det ska därför att tro är liv. Tro är relation. Tro är också just det som växer. Hur skulle det bli om du tänkte om tron du en gång sa ja till, som vore den som de här skorna och nu har du vuxit och fortfarande tänker att skor är skor och dom får räcka. Det skulle inte fungera!

Paulus skriver i ett av sina brev i Bibeln om att “arbeta…på er frälsning”, Fil.2:12. Eller med andra ord, att bidra till växandet. Det “arbete” jag tänker på är bl.a. bön och omsorg om andra. Att ge tid till trons liv. Ge näring, som den näring som bön och bibelläsning ger. Som samtalet med en annan, som bidrar till att fördjupa och utveckla min tro. Att tänka att det är då tron växer och du inser att det finns mer att få, mer att förstå.

Det vi gjort under det här året i konfagruppen är egentligen bara början på er resa i trons sammanhang. Och det är som det ska! Också ni behöver – bildligt talat – se till att ha skor på fötterna som ni kan växa i. Ni har mer att upptäcka också då det kommer till tron och trons växt. Och jag har uppmanat er att ta tid med det.

Hur ska vi då tänka om det Jesus säger i texten – det vi hört Ellen läsa? Jesus utmanar oss att älska varandra. Han talar om det som ett bud. Det slutar med att han säger att “detta befaller jag er…”! Kan man verkligen befalla kärleken på det här sättet?

Jag förstår det Jesus säger som att inget är viktigare än kärleken. Paulus hänger på det sättet att tänka, när han i en av Bibelns mest välkända texter säger att ” nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”, 1 Kor 13:13. Paulus menar att om inte kärleken får vara just det första och främsta, så tappar allt annat sin mening. Jag tror att vi som är föräldrar, vi fattar vad det handlar om när Jesus tar i. Vi har varit med om det här. Kanske inte alltid det smartaste vi gjort, men vi har gjort det. Då när nå´t varit så viktigt att det inte varit läge att förhandla om det, då har vi sagt att nu är det detta som gäller. Jag tänker att det oftast ändå har skett i omsorg och kärlek. Vi har velat våra barn det bästa.

I konfa-gruppen har vi talat om dop och nattvard som sakrament – heliga handlingar. Det Jesus sagt att det här ska ni göra. Så har jag funderat på om vi inte borde tala om också kärleken och kärlekens handlingar som ett sakrament. Det är uppenbart att också detta säger Jesus till oss att göra. Som att döpa och bryta brödet i nattvarden och dela det och vinet mellan oss. “Ni skall älska varandra”!

Vad är det då Jesus menar att vi ska göra? Jesus är tydlig i att det handlar om hur jag lever mitt liv i relation till andra. Han talar om det som att “ge sitt liv för sina vänner”. Att tänka att så tajt hör mitt liv ihop med andras liv att det måste få påverka det som är “mitt”. T.o.m. mitt liv. För en annans skull. Som att ta parti för en annan med risk för att själv få stryk. Att tänka att mina pengar också i ett läge skulle kunna få göra skillnad när det gäller att se till att en annan får mat och nå´nstans att bo. Att inget helgfirande är så heligt att det inte kan innebära att jag ser till att nå´n mer får plats vid bordet då vi samlar familjen till fest. Eller att gänget aldrig kan få bli så viktigt att jag väljer att inte ställa upp för den som drabbas av gängets mobbning.

Jesus talar om det som att han har utvalt oss. Han har gjort sig beroende av oss – rätt och slätt. Gjort sig beroende av våra talanger och vår vilja. Du är utvald! Det gäller för er konfirmander och det gäller för dig som är mitt i livet och det gäller för dig som påminns om din ålderdom då krämporna i kroppen gör sig påminda. Gud frågar efter dig. För kärlekens skull! För att du behövas för en annan!

Så gäller också för oss, det Jesus säger då han sänder iväg sina lärjungar, att “jag är med er alla dagar till tidens slut”, Matt.28:20. Hur det nu än är i livet och hur det än kan komma att bli, så gäller detta. Inte som en känsla utan som ett konkret löfte om närhet och support. Till tidens slut! När det än blir – så dit!

Amen

Tema: “Att växa i tro”

Text: Joh.15:10-17

 

Citatet i titeln är hämtat från en intervju i Dagens Nyheter 2014-05-18

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.