Predikan på nätet: “Good enought”

bortom-bekvamlighetenDet finns en anekdot som berättar om hur Jesus efter sin himmelsfärd fick en fråga av en ängel om hur det skulle gå när han lämnat lärjungarna. “Vilka planer har du för framtiden?” Då pekade Jesus på lärjungarna som var på väg ner från himmelsfärdsberget – så sa han: “Jag har ju mina lärjungar!” Ängeln kände sig inte tillfreds med det svaret, så han frågade: “Men om dina lärjungar sviker – vad händer då? Har du verkligen ingen annan plan?” På det svarade Jesus: “Nej, jag har ingen annan plan!”

Jag läser den här dagens texter med bl.a. den här anekdoten i minnet, där temat är att Jesus Kristus har gjort sig beroende av oss. Han har ingen annan plan än den att kalla oss samman för att sända oss vidare. Nyckelordet är detta “Gå!”, och så löftet att han är med oss till tidens slut. Det är så uppenbart att när vi talar om tro och tillit så handlar det också om hur Gud tror på oss och Jesus Kristus litar på oss.

När Markus på sitt lite korthuggna sätt berättar om hur Jesus gav lärjungarna i uppdrag att “Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen”, så noterar han hur Jesus dessförinnan förebrått lärjungarnas för den otro och halsstarrighet dom visat då “de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden”, Mark.16:14-15. Trots att allt inte var 100% var det ändå till den här gruppen som Jesus sa sitt “Gå!”.

Så skriver Markus: “När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. [20] Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det”, Mark 16:19-20.

Berättelsen om det som hände på Pingstdagen är berättelsen om hur Anden gjorde detta möjligt.   Hur Anden skapade nya möjligheter. Hur Anden fick lärjungarna att se bortom sitt eget. Hur Anden fick lärjungarna att våga – trots alla men.

Broder Roger, grundare av kommuniteten i  Taizé, han skriver så här, att “så länge det finns män, kvinnor, ungdomar och barn på jorden som visar kärlek, som ber och som vågar ta risker för Kristi skull , så länge kommer också mänskligheten att veta vad trygg förtröstan vill säga”. Så längde det här på jorden finns män och kvinnor, ungdomar och barn som låter sig utmanas av detta “Gå”, så är kyrkan aldrig långt borta.

Jesus Kristus kallar oss samman för att i nästa ögonblick sända oss vidare. Det är så Matteus beskriver det i evangelietexten.  Detta är trons och kyrkans självklara rörelse, lika självklar som vår andning. Det finns inget egenvärde i att Jesus Kristus kallar oss till sig, som att detta vore det enda. Om vi gör det till det, är det som om den rörelse som Jesus talar om i Missionsbefallningen stannar av. Som att klockan skulle sluta gå därför att pendelrörelsen upphör.  Som att vi tror att det räcker med att andas in.

I det att Jesus Kristus kallar oss in i hans närhet finns själva sändningen inbyggd. Rörelsen inåt är som ett sätt att hämta kraft för rörelsen utåt. Det Jesus säger, det är att världen är platsen där vi är satta att verka, och där vi är där verkar Gud genom oss. Där vi är som enskilda där är också kyrkan närvarande.

I det mål vi beslutat om för 2013, där finns fyra ledord som också gäller för equmeniakyrkan. Orden är följa, möta, tjäna och lära. Fyra ord som bidrar till att förstå vad det är Jesus Kristus kallar oss till. Följa. Möta. Tjäna. Lära. Fyra ord som beskriver vad lärjungaskap och efterföljelse handlar om. Fyra ord som gör det tydligt att det Jesus talar om i missionsbefallningen inte är ett projekt som ska genomföras utan ett liv att leva.

Hur det kan bli när Herren kallar, det är berättelsen vi läst om Mose ett exempel på. När Mose fick uppdraget att ta sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten så var hans spontana reaktion att “Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?”, 2 Mos 3:11. Det måste finnas nå´n annan än jag? Säg att det är så! Mose argumenterade med Herren och menade att han var alldeles för dålig på att prata. “… jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt”, 2 Mos 4:10. Mose höll på så Herren blev sur på honom. Så lovade Herren att vad som nu än skulle hända så skulle han vara med honom. Så fick det bli! Gå nu! Det var alldeles uppenbart att Gud trodde mer på Mose än vad Mose själv gjorde. Det Mose försökte prata bort, det såg Gud som något användbart.  I Guds ögon var detta “good enought”. Så gäller detta också för oss. Att Herren i oss ser dom förutsättningar som vi kanske själva inte ens ser.  Så säger han: “Gå!”

I höst kommer vi att använda en bok som heter: “Bortom bekvämligheten – vardagstro som gör skillnad”. Vi önskar att många ska läsa den här boken, och vi tror att samtalen vi ska föra ska göra skillnad också i vårt församlingsliv.  Linda Alexandersson, som skrivit boken, utgår bl.a. från sina sex månader vid ett teologiskt seminarium i Filippinerna. Hon avslutar boken med att knyta an till många mänskors sökande och andliga längtan, och så skriver hon:

“…när vi ser den, kan vi berätta om den väg som vi gjort till vår. En väg mot Guds rike tillsammans med Jesus. Förhoppningsvis genom att leva ett liv där kärleken inte är tomma ord, utan en kärlek i handling och sanning. Eller åtminstone en längtan efter att det skulle vara så. I mötet med den stora världen. I mötet med den lilla människan“.

Jesus Kristus kallar oss samman för att sända oss vidare ut i dessa möten – i den stora världen och med den lilla människan. Det är mission.

Amen.

Text: Matt: 28:16-20

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.