Predikan på nätet: ”Obehöriga äger tillträde”

brorsan_img_1379När nå´n vill markera att här slipper inte vem som helst in, då hänger man upp skylten ”Obehöriga äga ej tillträde”. Signalen är tydlig att här har du inte att göra. Vänd om och gå tillbaka!

Nå´n har sagt att över nattvardsbordet hänger en annan skylt, en där det står ”Obehöriga äger tillträde”. Här är inte frågan om vad du gjort för att förtjäna brödet och vinet i nattvarden eller om du förstår vad det är du är på väg att göra? Om du kan koden eller inte? Signalen är att till nattvarden är vi alla välkomna.  I nattvarden är det inte du eller jag som s.a.s. är dörröppnaren, utan Gud som handlat och fortsatt handlar.
Jag tänker att detta är en viktig markering när den första frågan många ställer är om jag får vara med här. Poängen är inte att markera gränser utan fokusera på det som är nattvardens centrum.

När nattvardstjänarna gör sig redo och den som leder nattvardsfirandet säger orden att nu är tid för att ta emot bröd och vin, då tänker jag att det är Jesus Kristus själv som säger ett ”Kom nu…”.
– Nu är du välkommen hit! Här finns det du behöver för att leva. Kom och ät! Kom och drick!
Jag ska aldrig glömma den gudstjänst då barnen var med och vi inbjöd till nattvardsbordet, och hur en tjej på väg fram, stannade upp, vände sig om till sin pappa som satt kvar i bänken och viskade – ”Kom, det här är viktigt!” Så gick pappan till nattvardsbordet med sin dotter – en handling han inte gjort på många år. I en mening förstod barnet det han som vuxen inte förstod, att han som i en mening kände sig som obehörig visst var inbegripen i inbjudan att ta emot brödet och vinet i nattvarden.

Jag tänker att det är för att Jesus säger orden att nu är tid för att äta och dricka som vi är här – och som vi alltid är här. För varje gudstjänst och varje andakt gäller att det är ett tillfälle att fylla på i livet.
Vi möts här som djuren på savannen möts kring vattenhålet. Utan den möjligheten skulle djuren gå under. Det är samma vattenhål som gäller för vän som för fiende. Gemensamt gäller törsten – den som släcks där vid vattenhålet – en törst som inte kan släckas på något annat sätt än där vattnet går i dagen.

Nattvarden knyter samman det som är trons då med det som är vårt nu.
Det alldeles avgörande svaret på frågan om varför vi firar nattvard, det är att Jesus uppmanat oss att göra det. Vi gör det för att inte glömma. Vi gör det för att påminna oss det Jesus Kristus gjort för att från botten av vår mänsklighet ta det som har med död och förnedring att göra – ta det med sig i sin egen död och uppståndelse. Inte för att Gud behöver blidkas, utan för att hjälpa oss att se att här finns hjälp att få i livet. Jesus Kristus har med sin död och uppståndelse förberett för detta.

En av de nya formuleringarna i nattvardsordningen, det är orden i inbjudan som talar om att ”i nattvarden får du ta emot bröd och vin och på så sätt säga ett ja till Gud, ett ja till dig själv och alla andra kring detta bord. Ett ja till livet, ett ja till gemenskapen med Gud”.
Vad vi vill säga är att stegen fram till platsen där du bjuds att ta emot bröd och vin, i en mening är steg av bekännelse – ett uttryck för ditt ja i alla dess olika dimensioner. Ett sätt att uttrycka ditt beroende av Gud liksom andra omkring dig. Ett sätt att säga att detta är vad jag vill. Detta är vad jag behöver.

Nattvarden är också ett delandets tecken. Ett mönster för livet – att såsom jag får del av det bröd som delas i nattvarden förstå att dela också det som är vårt dagliga bröd. Att meningen inte är att samla utan dela och ge vidare.

När vi bjuds till nattvardsbordet, så är det för att ta emot det brutna brödet. Du tar inte – du får. Vi påminner om det, när nattvardstjänarna möts före gudstjänsten – välsignelsen av att vi får ge vidare. På samma sätt räcks nattvardskalken till oss.
– Kristi kropp för dig utgiven! Kristi blod för dig utgjutet!
Det som en gång skett, det sker i en mening på nytt då jag får bröd och vin och då jag sväljer det, blir ett med min kropp. Gudomligt och mänskligt förenat i en enda fysisk handling. Det är detta vi kallar sakrament.

I det som sker och som så påtagligt har ett personligt tilltal, där ryms hela världen.
I många kyrkor – inte minst i många gamla kyrkor – där är altarrunden längst fram i kyrkan utformad som en halvcirkel. Altarrunden är en del av en cirkel som fortsätter och sluts utanför kyrkans väggar. Cirkeln förbinder oss med andra platser och andra tider och påminner oss om nattvarden som en gemenskap med kristna över hela världen – en gemenskap som inbegriper dom som dött för oss och de som kommer efter oss. Där jag fallit på knä har andra tagit emot nattvardens gåvor före mig och där kommer andra att ta emot dessa gåvor när jag inte lever längre.

Gud kallar oss samman för att i nästa ögonblick sända oss vidare. Gud inte bara kallar oss samman, han utrustar oss för tjänst och vittnesbörd. Han fyller på i matsäcken för att vi inte ska gå under av hunger och törst.
Orden som följer oss då vi lämnar knäfallet är de som uttrycker sändningen: ”Gå i frid och tjäna Herren med glädje!” Så som vi fått, utmanas vi att ge vidare. Såsom vi blivit sedda då vi tog emot brödet och vinet, så får vi se andra. Såsom Gud sagt sitt ja till oss får vi säga vårt ja till oss själva, till andra och Gud själv.

”Kristi kropp för dig utgiven! Kristi blod för dig utgjutet!” Låt de orden få följa dig då du går vidare i livet.
Ta gärna ett av de små kors som finns i en korg på bänken längst ner i kyrkan. Ta det med dig och ha det i fickan. När du sticker handen i fickan och tar korset i din hand så påminn dig orden – ”för dig utgiven”, ”för dig utgjutet”.

Amen.

Text: Mark.14:12-26

Bilden: Bror-Erik Gillerstrand spelade nyckeharpa på gudstjänsten.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.