Predikan på nätet: Tro stavas tillit och tilltro

[singlepic=292,150,216,,left]Jag tycker jag ser ett mönster i det evangelierna berättar om tro, nämligen att tro inte så mycket är att säga som att göra – mer handling än ord. Jesus talar inte så mycket om tro som att han praktiserar tro. Det är som om orden aldrig förmår mäta sig med de konkreta uttrycken i handling.
När Jesus ändå ska säga något om tro så är det påfallande ofta han gör det i liknelsens form. I ett sammanhang säger Jesus att tron är som ett senapskorn. Så litet att man nästan inte ser det när man tar det i sin hand. Så berättar Jesus att låter man väl detta lilla frö gro och växa upp så blir det till ett stort träd dit fåglarna kommer för att bygga sina bon. Som om Jesus ville ha sagt: Surprise, surprise till den som tvivlar! Surprise, surprise till den som tycker att det här är alldeles för litet för att göra skillnad.

Tro som möjligheter, bitvis osannolika möjligheter. Tro som det som inte låter sig låsas in i föreställningar om vad som är rimligt och möjligt. Det är så Jesus talar om tro. Det är med den utgångspunkten Jesus möter människor och deras behov, och det är denna rörelse vi som kyrka och församling är en del av.

Jag tänker att det är viktigt att vi gör klart för oss att det inte är orden – inte ens de många orden – som gör tron. Trons utgångspunkt är istället tilliten till Jesus Kristus och tilltron till att det han lovar, det är han beredd att förverkliga. När Jesus säger till oss att det finns mer att få, mer att upptäcka, så är frågan för oss just en fråga om tillit och tilltro. Vill vi? Vågar vi?

Det var tillit och tilltro det handlade om i det vi hört läsas om undret i Kafarnaum. Det var tilliten och tilltron hos de fyra männen som utgjorde själva drivkraften och grunden för deras målmedvetenhet. Det var verkligen inget som kunde hindra dom. Så tog dom sig upp på taket. Baxade upp mannen dom hade med sig. Bröt sönder taket för att nå sitt mål – att få mannen på plats alldeles nära Jesus. Dom struntade i vad andra skulle säga. Dom struntade i vad han som ägde huset skulle säga och nu hade ett stort hål i taket. Dom hade en enda sak för ögonen, och det var att kom mannen väl framför Jesu, så skulle kunna gå igen.

Ett avgörande ögonblick i det Markus berättar, det är när Jesus såg upp mot männen och såg deras tro. Det lyste förväntan i deras ögon. Blickar som sa att nu hade dom gjort vad dom kunde. Nu Jesus får du göra ditt! Det är bara du som kan förlåta synder – bara du som kan göra den här mannen frisk. Så skedde det som kom människor att utbrista: ”Aldrig har vi sett något sådant!” Jesus visade att det fungerar, och jag vet att det är just det som många i vår tid frågar efter. Tro i all ära – men fungerar det? Du må berätta hur mycket som helst, men fungerar det?

Ett annat sätt att uttrycka tillit och tilltro, det är att tala om det som relation. Tro är inte tro på något utan tro på någon. Inte en tilltro till ett opersonligt öde, något obestämbart i en andlig värld eller krafter så där i största allmänhet.
När evangelierna berättar om tro, så är det alltid i sammanhang där människor möter Jesus Kristus. Det är hjärta till hjärta som gäller.

Bibeln talar också om tro som en gåva. Tron är en del av det Gud ger in i våra liv. En gåva som går långt utöver det vi tänker som rimligt och möjligt.

Förra söndagen firade jag gudstjänst i den katolska kyrkan i Beit Sahour i närheten av Betlehem. Vi var en grupp svenskar som den här söndagsmorgonen skulle få dela gudstjänstgemenskap med den katolska församlingen i Beit Sahour.
I den svenska gruppen pratade vi igenom hur vi skulle göra när det kom till kommunionen – att i respekt för katolsk tro inte ta emot brödet i nattvarden, men att ändå kunna gå fram och med handen på axeln och få ta emot välsignelsen.

I gudstjänsten lyssnade vi till berättelsen om mannen som ägde en stor vingård och som ihärdigt sökte arbetare till sin vingård. Flera gånger under dagen gick han till torget och tog med sig dom som ville arbeta och tjäna en slant. Så ivrig var han att få många i arbete att han tog en sista runda strax före det att arbetsdagen var slut.
När det kom till avlöningsdags, så fick alla lika mycket betalt. Då gnölade dom som jobbat en hel dag och inte tyckte att dom fått vad dom förtjänade jämfört med dom som nästan inget gjort. Så uppstod en diskussion där problemet inte var att de blivit lurade på vad de hade blivit lovade, utan att han som anställt dom var alldeles för generös.

Efter predikan var det dags för själva mässan. Jag gick fram med handen på axeln med en önskan om att få del av Guds välsignelse över mitt liv. Det som hände, och som jag inte var beredd på, det var att prästen tryckte en oblat också in i min mun. Lite förundrad blev jag stående där med nattvardsbrödet i munnen, och kände mig som nå´n av de där arbetarna i texten som fått mer än vad dom hade gjort sig förtjänta av. När jag se´n mötte familjen Qumsieh så var det första de bjöd på bröd från mässan i den ortodoxa kyrkan i Beit Sahour. Varsågod! Det här är också för dig!

För mig blev den här gudstjänstupplevelsen en bild av hur Gud ger av sitt goda långt utöver det vi tänker om vad som är rimligt och möjligt, och att detta också gäller om tron. Jag hade naturligtvis kunnat avstå från att gå fram där i kyrkan, men när jag närmade mig det heliga fick jag också del av det heliga. När jag närmade mig uttrycken för Jesu Kristi död –allt det Jesus gjort också för min skull – så var det inget som hindrade mig från att få del av denna gåva.

Tro som en gåva. Tro som en handling som öppnar dörrarna in mot nya möjligheter.

Kanske tänker du att det här känns som att försöka gå på vatten. Så mycket av rationella tankar som talar emot.
Det enda jag egentligen har att säga, det är att du egentligen inget vet förrän du prövat. Om inte de fyra männen vågat och mer funderat över vad andra skulle säga, så hade vi inte haft den här berättelsen från Kafarnaum. Genom fyra mäns tro, genom ett stort mått av tilltro och tillit, så var manegen krattad och Jesus kunde både förlåta synder och göra mannen frisk. Jesus såg deras tro, vände sig till den lame mannen – inte för att fråga om hans tro – utan för att förlåta honom hans synder och ge honom förmågan att gå åter.

Mötet med Jesus Kristus gjorde skillnad. Fyra mäns tro gjorde skillnad i en annan mans liv. Deras tillit och tilltro öppnade dörren in till det förråd där Guds goda fanns att få. Så var undret ett faktum. Detta trons under – utryck för trons kraft!

Amen.

Text: Markus 2:1-12

Lyssna på Bibeltexten från VoxBiblia>>>

Bilden är från den gudstjänst i den katolska kyrkan i Beit Sahour i närheten av Betlehem som det berättas om i predikan.
Foto: Claes-Göran Ydrefors