[singlepic=66,160,120,,right]En mor. En far. Ett barn. En hop änglar som visste att sjunga. Några rädda, yrvakna och förundrade herdar. En stor lysande stjärna och några österländska stjärntydare med dyrbara gåvor. Lägg till detta människors drömmar och längtan liksom en Gud som förstod att göra orden om kärlek till handling.
Det låter som en roll-lista för ett storslaget skådespel. Snarare är det formeln för hur Gud bryr sig och väljer att samverka med det han skapat. Hur ett litet barn bidrar till att knyta samman himmel och jord, Gud och människor.
När vi nu läser berättelserna igen, så är det ett återberättande som i sig rymmer ett anspråk att detta samspel gäller också för oss och vår tid.
Precis som människorna i texterna vi läst skulle ha kunnat utbrista i ett ”Nu är Guds tid”, så har vi anledning att göra det. Nu är Guds tid, och vi menar att det verkligen är det.
Texterna vi läser under kyrkoåret handlar om Gud och om mig själv och hur du och jag blir ett vi och hur detta vi samspelar med Gud.
Vi är beroende av varandra. Vi är beroende av Gud och Gud av oss. Gud har valt bort sin roll som den som rycker i alla trådar och i stället gjort sig beroende av oss. Gud ser inte på oss som en Pinocchio som vore vi i oss själva helt livlösa och utan vilja.
När himlen och jorden samverkade gick profetorden i uppfyllelse och de vise männen kunde intyga att det verkligen var så.
Stjärntydarna var beroende av den starkt lysande stjärnan. Stjärnan visade vägen. Stjärnan markerade det som var målet för deras sökande.
En parallell berättelse är den i Gamla testamentet som handlar om hur Gud ledde det israelitiska folket på väg hem, bort från slaveriet i Egypten. Så berättas om hur ett moln visade vägen om dagen och ett eldsken om natten. Så kunde folket gå, både natt och dag. Molnet och eldskenet var uttryck för att Gud inte övergett sitt folk.
Jag tänker att vi är i precis samma situation som det israelitiska folket och de österländska stjärntydarna. Också vi behöver riktmärken för att hitta rätt. Också vi behöver en punkt utanför oss själva för att inte alldeles komma bort i vårt sökande.
Så är himlen bildligt talat alldeles full av stjärnor och vi undrar förvirrat vilken av dom som för mig hem och inte bara längre bort.
Trons tilltal till oss i det läget, det är inte så mycket att spana ut i rymden som att se att vi behöver varandra och vi behöver Gud. I stället för att jobba på vårt oberoende har vi anledning att knyta oss närmare andra och Gud själv. Vi behöver vara flera som tillsammans ser och hör för att hitta. Vi behöver vara flera för att våga och orka.
Vi behöver Bibelns berättelser för att kunna tyda det som händer med oss och i oss. Vi behöver Bibelns berättelser för att kunna sätta ord på det som sker i vår tid.
Vi behöver berättelserna som talar om att andra har kämpat med samma frågor som vi och överlevt, och att det finns ett liv att leva där frågorna snarare är en del av mitt liv än det som hotar livet.
Det är naturligtvis så att vi efter jul måste vidare i Bibelns berättelser. Nya berättelser som hjälper oss att leva våra liv. Nya berättelser som bidrar till att ge tron ett sammanhang för växt och mognad.
Ändå dröjer jag mig kvar i berättelsen om det barn som Maria födde – Jesus Kristus, liksom i den hisnande upplevelse det är att möta blicken hos varje nyfött barn. Det rör vid mitt innersta som egentligen inget annat förmår göra.
Det är i mötet med det nyfödda livet som det blir så tydligt att inget kan vara viktigare än att värna livet. Att det närmast är vår plikt att inte svika, inte överge, inte snåla på närhet och ansvar. Det är som om nutid och framtid förenas i omsorgen om det nyfödda barnet.
För barnets skull och för barnens skull! Detta borde vara vår ledstjärna! Så borde vi tänka, så borde vi alltid tänka, när det kommer till frågan om hur vi fördelar jordens resurser och skapar fred.
För barnets skull och för barnens skull! I detta till synes så självklara borde vi ta vår utgångspunkt när vi har att lösa det som är vuxenlivets avgörande frågor.
Det som är bra för barnen är det som är bäst för oss andra. Låt oss inse det och handla därefter!
Jag tänker mig att om herdarna och de vise männen hade mötts i stallet i Betlehem så hade det varit ett möte bortom allt det som f.ö. skilde dom åt. Barnet, Guds son, förenade dom i en förundran över livet och hur Gud handlade med sitt folk. Cirklarna rubbades och det skapades i detta möte ett före och ett viktigt efter. Deras ögon var förvandlade.
Vi behöver bildligt talat låta ljuset från den stjärna som förde de österländska stjärntydarna till Betlehem lysa in i våra liv och våra sammanhang. För barnets skull och för barnens skull. För världens alla barn. För varje barns skull! Jag tänker mig detta som ett löfte att avge innan vi lämnar jultidens evangelium.
Claes-Göran Ydrefors, pastor
