Predikan på påskdagen 2020.
Matt 28:1–20
Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, gick Maria Magdalena och den andra Maria för att se på graven. Då blev det en kraftig jordbävning, för en Herrens ängel kom ner från himlen. Han gick fram och rullade bort stenen och satte sig på den. Hans gestalt var som blixten, och hans kläder var vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: “Var inte rädda! Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste. Han är inte här, han har uppstått som han har sagt! Kom och se platsen där han låg. Och gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda. Se, han går före er till Galileen. Där ska ni få se honom. Nu har jag sagt er det.” De skyndade då genast i väg från graven. Med bävan och stor glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar.
Plötsligt mötte Jesus dem och hälsade dem. De kom fram och höll om hans fötter och tillbad honom. Då sade Jesus till dem: “Var inte rädda! Gå och säg till mina bröder att de ska gå till Galileen. Där ska de få se mig.”
Medan de var på väg, kom några ur vaktstyrkan in i staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa samlades med de äldste och beslöt att ge soldaterna en stor summa pengar och sade: “Säg så här: Hans lärjungar kom på natten och rövade bort honom medan vi sov. Och om ståthållaren får höra det, så ska vi tala med honom och se till att ni inte behöver oroa er.” De tog emot pengarna och gjorde som de blivit tillsagda, och detta rykte är spritt bland judarna än i dag.
De elva lärjungarna gick till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom tillbad de honom, men några tvivlade. Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: “Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Det är påskdagen i dag. En dag som vi brukar fira med jubel. Kristus är uppstånden. Men i år blir det en nästan tyst dag på grund av coronaviruset. Många sitter i karantän, medan andra vårdas på sjukhus. Man får inte åka på semester, inte hälsa på varandra och inte ens närma sig varandra. I många länder är skolorna helt stängda. Många företag och industrier är antingen vilande eller går på mindre fart. Länderna stänger sina gränser och även kyrkorna tvingas låsa sina dörrar. De som öppnar, liksom vi, får bara ta in ett mycket begränsat antal besökare. Varje dag ser man ambulanser som kör hit och dit för att skjutsa nya patienter, medan bårbilar i sin tur kör fram och tillbaka för att begrava de avlidna. Läkarna och sjuksköterskorna ger inte upp. De slits, de står i frontlinjen och kämpar för att försöka rädda liv. Många av dem smittas och andra dör med sina patienter. Mitt i allt detta har det utvecklats en tradition i många länder, folk står varje kväll på sina balkonger, för att applådera sina hjältar inom sjukvården.
Alla är rädda! Vi är rädda! Hela världen skakas av ett virus, Coronaviruset. Kan man jubla? Får vi jubla? Svaret är JA!
Det var nästan likadant när Jesus dog. Lärjungarna fick inte ta farväl. Kvinnorna hann inte balsamera hans kropp. Hela helgen var det tyst, sorgligt och oroande. På morgonen den tredje dagen var det dags, tänkte kvinnorna, att försöka ta hand om Jesu döda kropp. Men när de kom till graven möttes de av Herrens ängel som kom ner från himlen, rullade undan stenen och satte sig på den. Det var ett bevis på Herrens makt över allting som kan låsa in oss och hålla oss som fångar: ekonomisk kris, sjukdomar, krig, fattigdom, bekymmer, även döden.
Inför en sådan händelse finns inte mycket val. Antingen skakar man av skräck, så som det är idag i hela världen när Corona slår hårt, eller också faller man ner på marken och blir liggande liksom vakterna vid graven. Men den som söker Jesus, den som går med hoppets steg, den som håller fast vid sin tro får höra en uppmuntrande och tröstande hälsning mitt i kaoset: ”Var inte rädd!” Först var det ängeln som hälsade kvinnorna med dessa ord. Sedan upprepades samma hälsning av Jesus själv: ”Var inte rädda!”
Det finns inte bättre hälsning än denna, under svåra tider. Den hälsningen finns 365 – 400 gånger i Bibeln, beror på hur man tolkar den. Man kan säga att den står där för varenda dag under hela året. Den hälsningen räddar oss från oro. Ty, rädslan är kanske människans värsta fiende.
När Jesus hälsar sina lärjungar grundar han sin hälsning på det som han sa till dem på berget: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.” Det handlar om trygghet.
Den trygga hälsningen har en följd, en konsekvens, ett resultat. Till kvinnorna sa ängeln: ”Skynda er till hans lärjungar och säg till dem…” Jesus i sin tur sa till dem: ”Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig”. Och till sina lärjungar sa han: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”.
Den trygga hälsningen, den tröstande hälsningen blir en kallelse. Allt vad Gud låter ske bär ett budskap. Även bakom Coronaviruset finns ett budskap.
Först vill Jesus lugna oss och visa att det är han som håller hela makten i sin hand. Tänk att hela jorden, även stormaktshavarna, oroas av en liten varelse som vi ens inte kan se med våra ögon. Människan får idag bekänna sin ”litenhet”. Hon måste tänka på sin svaghet och sina begränsningar. Det finns bara Gud som är stor, obegränsad och allsmäktig. Det är han som säger: ”Var inte rädda!”
Rädslan har spridit sig mycket mer och mycket fortare än själva viruset. Men som kristna får vi fortsätta lita på den allsmäktige Gud som säger till oss idag: ”Var inte rädda!”
För det andra vill Jesus ge oss ett uppdrag, ett ansvar, en kallelse som bygger på en stor förändring. Kvinnorna ville balsamera Jesu kropp, men nu måste de skynda sig för att vittna om det som de hade sett och hört. Lärjungarna som var inlåsta i rummet på övervåningen, var också tvungna att bege sig ut i hela världen.
Jag är mycket övertygad om att världen kommer att se annorlunda ut efter den här Coronakrisen. Vi håller på att förlora nära och kära och vi kan inte träffas hur som helst. Men betänk att innan krisen hade vi redan börjat bygga osynliga murar mellan varandra genom de olika system som våra länder hitintills har styrts med. Vi har tillverkat starka vapen för att döda varandra. Vi har byggt vår ekonomi på att exploatera de svaga och ignorera dem som behöver hjälp. Ingenting av detta har kunnat skydda oss från ett virus. Allting behöver ändras när dörrarna och gränserna öppnas igen, när folk får samlas igen, när kyrkportarna öppnas igen och när livet blir normalt igen.
Idag behöver människan sätta sig ner, lyssna på den tröstande och övertygande röst som säger: ”Var inte rädd”. Hon behöver också tänka på nytt om hur hennes samhälle skall se ut och hur hon skall hantera sin medmänniska i en värld som skall vara ett hem för alla.
Ett begrepp återkommer som en refräng i alla länder idag: ”Solidaritet, solidaritet, solidaritet”. Det blir kanske det berg som Jesus befaller oss idag att gå till, han som säger igen till oss: ”Ni skall älska varandra så som jag har älskat er” (Joh. 15:12). Det berget skall vi ta oss till nu och Jesus lovar att själv vara med: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt. 28:20b).
Amen!
