Lukas 1:57–66
Men för Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.
Midsommarhelgen är en festlig helg i hela Sverige. Man säger att det är den mest firade helgen i Sverige nästefter julen. Hoppas att ni alla har haft det bra i midsommarhelgen!
I torsdags var det i alla fall en fin fest här, familjetorsdag. Det var mycket folk från olika nationaliteter och särskilt många barn. God mat serverades.
Jag vill börja min predikan med att berätta för er om vår familjs första midsommar. Det var juni 1991 och vi blev bjudna av våra vänner – familjen Wessbo, som tidigare hade jobbat i Kongo som missionärer – till en gård som jag inte minns nu var den ligger.
Vi kom dit en onsdag och det var ett helt program som man hade ordnat på gården (jag tror den tillhörde kyrkan). Det var föreläsningar, promenader m.m. På kvällarna ansvarade ett par för musikprogram. Mannen spelade olika instrument och kvinnan sjöng och visslade. Det upplevdes av svenskarna som speciellt. Men de blev förvånade över att våra äldsta söner, som bara var sex respektive tre år då, också kunde vissla.
Sedan kom en dag då vi såg ett stort kors som låg på
gården. Korset skulle kläs med löv. Vi fick veta att man inte skulle kalla det för kors, utan för ”majstång”.
- Men det är inte maj månad, sa vi.
- Det är därför att det gamla ordet ”maj” har betydelsen ”grönt löv”, sa man och stången skulle ju smyckas med löv. Det är en tradition som kom till Sverige från Tyskland på 1300 – 1400-talet.
Det blev sång, dans, lek mm. Vi kunde se mycket glada svenskar i folkdräkter.
Den dagen blev det också mycket mat: matjessill, gräddfil, gräslök, färskpotatis och jordgubbar som efterrätt. Vi fick veta att midsommar också har en tradition med hög alkoholkonsumtion. Men på kyrkans gård firade vi utan alkohol. Festen avslutades med en vandring till sjön, cirka ett par hundra meter från gården. Där fick vi höra fina dikter om sol, sommar, vatten, natur osv. Klockan var nästan tolv på natten, men det var fortfarande ljust.
När det gäller kyrkan, efter att man på 300-talet hade kommit överens om den 25 december som den konventionella dagen för att fira jul, blev den 24 juli Johannes Döparens dag, dvs sex månader innan jul, enligt Luk. 1:36.
Johannes döparen
Johannes döparen är en av de få ikoner, förutom Jesus, vars födelse man firar. Det finns t.o.m. här i Eskilstuna en kyrka med många medlemmar, som bär hans namn.
Men varför skall man fira Johannes döparen? Han var ju son till en präst, Sakarias, och hans mor var Elisabeth, en släkting till Maria, Jesu mor. Men detta räcker inte för att förklara den plats som Bibeln ger honom. Han var en utlovad son som föddes när hans mor och far redan var gamla. Hans far var stum under alla de nio månader som hustrun Elisabeth var gravid. Johannes uppväxt var speciell, eftersom han inte fick äta samma mat som andra människor. Han bodde i öknen och hans mat var speciell. Han förkunnade omvändelsen, döpte många människor, även Jesus. Gud gav honom stor makt. Han kunde omvända många människor (tullindrivare, soldater, vanliga människor osv.) som blev döpta av honom. Någon i vår tid skulle också kunna säga att han var grundare till baptiströrelsen, med vuxendop baserat på omvändelse. Han förkunnade omvändelse och fick mycket framgång i sitt uppdrag. Han var ödmjuk (Apg. 13:16-25), men också modig. Han vågade kritisera Herodes för dennes kärleksaffär med sin brors hustru. Det ledde till fängelse för Johannes och det slutade med att han blev halshuggen.
Dagens evangelietext handlar om Johannes döparens födelse och särskilt om diskussionen kring hans namngivning. Det var också mycket annat som hände den dagen. Men låt oss idag dröja vid den glädje som fanns där.
- Ett nytt fött barn blir en glädje för alla.
Varje gång ett barn föds blir det ett tillfälle till glädje. När jag var liten fick jag höra att i byarna ropade kvinnor ut sin glädje så fort ett nyfött barns skrik hördes. Ett nytt liv har börjat, en ny medlem har kommit till familjen, sjöng man.
I dagens text står det att grannar och släktingar gladdes med Elisabeth. Det var hon som hade fött sitt barn, men glädjen blev stor för många eller för alla. Ett barn i magen är mammans barn, ett barn som fötts är samhällets barn, säger vi i Afrika.
Hur ser vi på varandra, när vi får nya vänner, när vi välkomnar nya medlemmar i kören, i församlingen, i veckogruppen, i föreningen, eller när vi möter nya grannar på gatan, när det kommer en ny kollega på jobbet osv? Vi kan tyvärr konstatera att den nya människan ofta blir ett hot, en ovän, en fiende. På grund av vår egoism/själviskhet har främlingsfientligheten ökat i samhället.
Midsommar är en tid att glädjas med varandra i släkten och med vännerna, en tid att vara glad även för andras skull. Det är en riktig utmaning för oss nu, när vi vill vara en växande gemenskap.
- Guds under/mirakel måste förkunnas.
I Ps. 96 står det: ”Förkunna hans ära bland folken, bland alla människor hans under”. Elisabeths grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne. Just nu befinner vi oss i en tid då människans kunskap eller rättare sagt tro på vetenskapen har betonats på ett sätt som ibland verkar få gudstron att avta. Man får ofta höra dem som förnekar under säga: ”Gud kan inte agera emot sina egna regler/principer”. Man glömmer bort att Gud inte kan hållas fånge i något system, oavsett om det var han själv som etablerade det. Ty, han är Gud, den allsmäktige.
Här talas det om en gammal man och en gammal kvinna som får barn. Även om detta kunde bli möjligt för Sakarias, men det var redan omöjligt för Elisabeth. Så var det även för Abraham och Sara. Idag har man lyckats göra en sextioårig kvinna gravid, med hjälp av artificiella metoder, men för Elisabeth var det bara möjligt tack vare ängelns välsignelse. Händelsen blev viktig för många. En av dem som fick sin tro stärkt var Maria. Hon fick stanna hos Elisabet tills Johannes föddes. Många samlades hos Elisabet på grund av den stora händelsen.
När man bara vill höra om det som kan bevisas vetenskapligt, vilket kan leda till sekularisering, låt oss då visa vad Gud har gjort eller gör i våra liv. Tiden är mogen för att berätta för världen om att Gud fortfarande gör under. Allting bygger inte bara på vetenskap, utan tron på Gud och mysterium har också sin plats i våra liv.
- Du bär ett namn från Gud.
Idag är det många som ger sig själva olika titlar, olika namn: profet, apostel, Guds man osv. Men det är viktigt att veta vilket namn Gud har gett dig.
Åtta dagar efter födelsen var det dags för omskärelse och namngivning, enligt den judiska traditionen. Det var det som ingick i det som man skulle kunna kalla ”den första doptraditionen”. Det står i texten att de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Vilka var de? Är det inte en pappas och mammas rättighet att välja namn till sitt barn?
Som jag just har sagt det, när barnet är fött är det samhällets ansvar. Johannes skulle inte bara vara Elisabeths och Sakarias son, utan hela släktens eller hela samhällets. Men, medan alla tänkte på traditionen hade Gud redan valt ett namn. Egentligen fick man inte ge vilket namn som helst till sina barn. Varje namn bär ett budskap. Sakarias, eller Zecharja (Sakarja) t.ex. från grekiska, betyder “Gud har kommit ihåg”. Det var kanske ett budskap som mest gällde barnets fader.
Johannes, från hebreiskan vill säga ”Gud Jehova/Jahve har förbarmat sig”.
Även om dessa två namn verkar bära en positiv betydelse, kan det första också få en annan tolkning. Gud kan komma ihåg vår synd. Men har Gud förbarmat sig innebär det alltid någonting gott för oss. Det vill säga att Gud hade förbarmat sig över Sakarias och Elisabeth, samtidigt hela sitt folk. Det innebär att Johannes skulle få en speciell uppgift, att förkunna omvändelse.
Vilket namn bär du från Gud?
- Att framföra Guds budskap är en befrielse.
Vid namngivningen avslutades pappa Sakarias nio månaders tystnad. Vilken upplevelse! Ibland är det bra att tiga. Det rekommenderas även av Jakob (Jak. 1:19). Men när man blir tvingad till tystnad under en så lång tid som nio månader kan det kännas som ett riktigt fängelse.
Det finns situationer som gör att man måste tala. Men när man skall tala skall man komma med det som är viktigt, eftersom vår tunga kan visa kärlek, dela glädje, trösta, informera, undervisa osv. Men samtidigt kan man med samma tunga hata eller hota, skrämma eller såra, provocera eller förupplämpa osv. Enligt Jeremia 22:1–4, det budskap som vi måste bära för att befria oss är: ”Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats”.
Nu är det nya tider som börjar. Liksom vi kan tala om ny semester, om sol, om värme m.m., låt förändringens budskap tala till oss idag. Låt oss göra vårt samhälle mänskligare, där vi gläds tillsammans i Guds barmhärtighet, ett samhälle där vi får känna oss fria att tala och att prisa Gud, ett samhälle där vi kan hoppas på en bättre värld, eftersom Guds hand är med oss.
Amen!
Den helige Johannes döparens dag
2019-06-23
Predikan av pastor Josef Nsumbu
