Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för Sveriges framtid.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Att växa i tro”

StebroNär man i gamla tider skulle bygga en båge över en port eller bygga en välvd bro så gjorde man det med stenar. Till sist hade man en sten som man placerade som en kil längst upp. Det var den viktigaste stenen som i realitetet höll ihop hela konstruktionen. Allt hängde på att den stenen hamnade rätt, och jag tänker att texterna vi lyssnat till dom handlar bildligt talat om just den stenen.

Paulus gör detta tydligt i sitt första brev till församlingen i Korinth: ”Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. [2] Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. [3] Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit”, ur 1 Kor 13.

Det är som om Paulus säger, att om vi tänker bort, eller tappar bort, kärleken så rasar allt det andra samman. Kärleken är det som ger allt annat sin mening och sitt värde. Att inget viktigare finns att säga om det vi fått att leva, än detta, att det handlar om vilken roll vi låter kärleken spela i våra liv. Det var med frågan om kärleken som Simon Petrus hjälptes tillbaka till livet efter det att han tre gånger förnekat Jesus. Inte ett enda ord om själva sveket, men tre frågor om kärleken.

Det Jesus gör tydligt är att livet blir till i relation till andra. På samma sätt är tro en realitet som lever av min relation till Gud själv och till andra. Tidigare i det här femtonde kapitelet säger Jesus: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. [5] Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra”, Joh. 15:4-5.

Bli kvar i mig! Det är själva utgångsläget eller ursprungsläget om du så vill, därför att det var som realtionsvarelser vi skapades en gång.

När vi för ett par veckor sedan lyssnade till författaren Maria Küchen i Dialog S:t Eskil om att komma till tro i vuxen ålder så berättade hon om hur mötet med andra för vilka tron var viktig skapade ett sammanhang för hennes eget möte med Gud.  Människorna först och Gud se´n. Vi har anledning att tänka så om kyrka och församling – som ett sammanhang för tron att växa i. En plats där vi möts och hur vi i det mötet också möter Gud. Om än bräckligt, men ändå ett sammanhang där vi säger att mötet gör skillnad. Det må vara så att du första gången mötte Gud i ensamhet på din kammare, men kammaren är ändå inte nog för tron att växa i. Tron behöver andra som tror för att växa.

Så säger Jesus, som för att göra det tydligt för oss, att det inte är vi som valt honom, utan han som utvalt oss. Många av oss kan berätta om sådant som hänt oss i livet som handlar om hur vi blivit ratade. Hur det var när vi blev valda sist till brännbollslaget. Eller hur vi fick sitta av den ena matchen efter den andra, utan att få ens en minut på plan. Eller när vi i vuxen ålder fått besked på besked om att tjänsterna jag sökt besatts med andra. Jag vet inte riktigt hur man ska vara funtad för att inte tänka att det verkar som att jag inte duger. Att inte vara behövd.

När evangelisten Matteus berättar om hur Jesus samlade sina lärjungar för att sända dom vidare ut i världen, så berättar han om hur några ”hyllade honom, men några tvivlade”, Matt.28:17. För några var det 100 % som gällde. För andra var känslan mer delad. Jesus hade kunnat resonera som att ska det bli något av detta, så är det 100 % som gäller. Nå´t annat vore att riskera hela ”företaget”, men så tänkte inte Jesus. Han såg på dom alla utan undantag, och så sa han till dom: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. [19] Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn [20] och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”, Matt 28:18-20.  Han gav alla del i uppdraget att vara som en missionär – att i ord och handling peka på Jesus Kristus.

Så säger Jesus att ”ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”.  Det är klart att Jesus talar om sig själv och sin egen död. Ändå tänker jag att han med detta också säger något om vad kärlek i grunden handlar om för oss alla. Att kärlek handlar om att ta ett steg tillbaka i sitt eget liv för en annan. Att faktiskt ge upp en del i mitt eget självförverkligande för en annan. Att avstå från egen bekvämlighet, därför att en annan behöver mig. Att ”mitt” i en mening också är ”ditt”. Tänker vi på det viset, och jag tror det är så Jesus menar att vi ska tänka, då handlar detta om att jag bestämmer mig för att det är så här jag vill leva.  Att människa är att vara medmänniska.

Så är det med utgångspunkt i den kärleken vi möts. Den kärlek jag får ta emot och den jag får ge vidare. Den kärlek som allt i livet är beroende av. Den kärlek som sätter mig i förbindelse med såväl Gud som andra. Den kärlek som är så förunderligt skapad, att ju mer jag ger av den vidare, desto mer växer den i mitt eget liv. Att det faktiskt är så att det är i givandet som såväl tron som kärleken växer.

Amen.

Text: Joh.15:10-17

Tema: ”Att växa i tro”

 

Skriv en kommentar