Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för en hållbar värld.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta vår pastor

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Att ha andra i sitt hjärta.

hjärtaJag kan förstå om du tänker att ska det vara på det här viset, så är jag inte med. Om det enda som finns att säga är att vi är odugliga. Som att det inte ens räcker med att ha gjort allt, för att få nå´n typ av credit för det. Vem orkar med det i längden?

Många av oss kämpar med  en känsla att ofta inte räcka till eller att det vi gör, inte riktigt tycks duga. Alla delar vi erfarenheten av att det vi gör, trots alla våra goda föresatser, inte alltid blir som vi tänkt oss. Ungefär som det Paulus utrycker att ”det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”, Rom.7:19.       Jag läste i veckan en kommentar till texten vi lyssnat till, där det bl.a. står så här: ”Det svåraste med svensk kristenhet, säger många som varit utomlands, är det bristande självförtroendet. Vi möter det hos missionärer som varit i Kongo eller Tanzania och berättar om glimten i det kristna ögat och om de spända musklerna i det frimodiga vittnesbördet. Det finns inget kristet självförakt, ingen andlig blygsel, ingen kristen autism som man ibland kan upplev här hemma i Sverige…Vad gör vi då i Sverige? Hur segrar tron över blygseln? Hur vinner frimodigheten över försagdheten? Hur etableras tron över det smygande tvivlet?                                                                                                                                                                                                                                                                                Inom den lokala församlingen måste vi leta och vinna en slags basal tacksamhet över att Gud finner oss som människor värdiga att gå ärendet till jordens yttersta gräns. Vi måste våga steget in i denna tacksamhet med stolthet. Vi måste vilja språnget som spänner våra muskler, som får det att glimma i våra ögon.  Vi måste våga ta emot den kraft som kommer från Gud till ett gott kristet självförtroende.

Det finns en oduglig duglighet som kallas kristen identitet. Vi är odugliga egentligen, bristfälliga som alla andra människor, kluvna mitt itu som Augustinus och Luther, i fotspåren av Paulus, en gång för alla har lärt oss. Men vi är också dugliga till allt därför att Gud bor i oss. Vi är dugliga till mycket därför att nåd och tjänst har virat våra liv, omskakat vår existens en gång för alla”, Sändaren 4/2013. Detta behöver också sägas.

Jag ser poängen i liknelsen, för glöm inte att det är en liknelse, som en utmaning till den hela överlåtelsen. Det hundraprocentiga. Det hela livet.

Det är alldeles uppenbart att tjänaren i texten tänkte att när en del av dagen gått, så hade han gjort det han skulle den dagen. Det som var kvar det kunde han ha för sig själv och det hade ingen annan med att göra. Det är väl så de flesta av oss tänker. De arbetstidsavtal som finns på arbetsmarknaden reglerar just hur mycket vi ska jobba. Resten av dygnets timmar kan vi med gott samvete ägna oss åt annat. Det har inte vår arbetsgivare med att göra.

Det är också uppenbart att det inte är så som Jesus resonerar. Han tänker inte om dagens timmar, när det kommer till lärjungaskap och efterföljelse, som att en del är arbete, resten fritid. Efterföljelsen omfattas inte av nå´n arbetstidslagstiftning eller kontorstid. Det är 100 % som gäller och det är det Jesus frågar efter. Det är det hela livet som Jesus är ute efter och han återkommer till det i många andra sammanhang.

Till den rike unge mannen sa han att han skulle gå och sälja allt det han ägde för att se´n komma tillbaka och följa Jesus. Vad vi vet kom han aldrig tillbaka. När Jesus kallade sina lärjungar så var det aldrig fråga om att tänka i termer av arbete och fritid. Det var hela tiden som gällde.

Lika tufft som Jesus uttrycker sig i den här dagens evangelietext, lika tufft svarar han den lärjunge som bad om lov för att få begrava sin far: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike”, Luk.9:59.

Jag tänker att vi ska förstå den till en del obegripliga liknelsen som att Jesus ställer det hela på sin spets. Han öppnar inte upp ens en glipa för kompromisser.  Det ”ja” han frågar efter är ett hundraprocentigt ”ja”.                                       Eller som trubaduren Ingemar Olsson uttrycker det i en av sina texter: ”Helhjärtat vill jag göra allt som jag nånsin gör. Helhjärtat vill jag leva, helhjärtat tills jag dör. Med hela hjärtat hela tiden, överallt och jämt. Med hela hjärtat hela tiden, alldeles bestämt”.

Det är klart att det Jesus säger provocerar och utmanar. Vi lever i en tid då vi tror att vi ska hinna med allt. Där det nästan bara är ”ja” som gäller. Jag tänker att ett ”ja” aldrig blir riktigt meningsfullt och långsiktigt hållbart om vi aldrig våga säga ”nej”, och att också lärjungaskap handlar om att säga ”nej” till en del för att säga ”ja” till det Gud kallar oss till. Det är ju detta som fastan vill hjälpa oss att förstå – välsignelsen i att avstå från något för att vinna annat.

Jesus återkommer gång på gång till beskrivningen av den som vill följa honom som en tjänare. När Jesus kallar oss att följa honom så är det inte en efterföljelse bort från den här tidens alla utmaningar för att få egen tid med Jesus. Det som gäller är att Jesus tar oss med in i det som är vår tids stora utmaningar, och så säger han att det är här du ska vara. Han vänder oss om och vänder oss mot en annan och så talar han om vad det är att vara en med-människa. Att det är detta som är att vara människa och tjänare. Att våga och välja att tjäna. Att våga släppa taget om den egna tryggheten och säkerheten för att i stället ge sig än åt arbetet för Guds rike. Att som Paulus uttrycker det i episteltexten – att ha andra i sitt hjärta. ”Jag har ju er i mitt hjärta”. Det är ju dit Jesus vill ha oss. Att andra på djupet blir en del av mitt liv – min tid, mina pengar, mitt hem, min uppmärksamhet, mina prioriteringar, min kärlek och omsorg.

Nåd är det att Jesus uttrycker att vi är hans tjänare. Det är alldeles uppenbart att han tror på oss. Han tror på vår förmåga, kanske många gånger mer envetet än vad vi själva förmår.

Nåd är det att på det här sättet bli tagen i anspråk. Att Jesus frågar efter oss och menar att vi kan därför att Gud lagt ner talanger och förmågor i oss då han skapade oss. Vi bär ju t.o.m hans avbild i våra liv.

”Det finns djup i Herrens godhet, och dess gränser ingen ser… Det finns nåd för nya världar… nåd för allt som bli och är”, PsoS 285, och jag tänker att det är nog så. Att med min bräcklighet, men också med min förmåga, få leva livet som tjänare i detta nådens sammanhang.

Amen.

Text: Luk.17:7-10

Tema: ”Nåd och tjänst”

Skriv en kommentar