Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för Bibeläventyret.
Vi ber för rosabandet kampanjen som samlar in pengar till förmån för bl.a. cancerforskningen.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Församlingen och GDPR

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Vaksamhet och väntan

Jag heter Tobias Olsson, är 21 år gammal och kommer från Kungsör.

Just nu bor jag i Huddinge och jobbar som ungdomsledare i Centrumkyrkan i Tumba.

1 Thess 5:1-18:

Men om tid och stund, bröder, behöver man inte skriva till er, för ni vet själva mycket väl att
Herrens dag kommer som en tjuv om natten. Just när folk säger: ”Allt är lugnt och tryggt”,
då kommer katastrofen lika plötsligt som värkarna när en kvinna skall föda, och de slipper
inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörkret, och dagen kan inte överraska er som en
tjuv. Ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får
vi heller inte sova som de andra utan måste hålla oss vakna och nyktra. De som sover
sover om natten, och de som berusar sig är druckna om natten. Men vi som tillhör dagen
skall vara nyktra och iföra oss trons och kärlekens rustning och ha hoppet om frälsning
som hjälm. Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning
genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med
honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. Därför skall ni trösta och bygga upp varandra,
så som ni ju också gör.

Vi vädjar till er, bröder, att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, som
står i spetsen för församlingen och vägleder er. Visa dem den största kärlek och
uppskattning för allt vad de uträttar. Håll fred med varandra. Vi uppmanar er, bröder: tala
de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla. Se
till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla
andra.

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus
Jesus.

Idag är som sagt temat för gudstjänsten Vaksamhet och väntan, och man skulle kunna
säga att det är Dagen med stort D, eller kanske stort J, som vi väntar på, alltså dagen då
Jesus kommer tillbaka hit till jorden för att ställa allt till rätta.

Jag upplever att vi inte pratar så mycket om det här – den sista tiden och så – i våra kyrkor
idag, trots att det, åtminstone rent fysiskt, borde bli mer och mer aktuellt varje dag,
eftersom dagen i fråga kommer närmare och närmare. Jag har funderat lite på varför vi
inte gör det, och att det kanske, trots det fysiska faktumet, är så att det inte känns lika
relevant idag som för knappa tvåtusen år sedan. Då, å andra sidan, trodde man på vissa
håll att Jesus skulle komma tillbaka inom, ja, säg några veckor, och det var inte helt
ovanligt att kristna sa upp sig från sina jobb och helt enkelt satte sig för att vänta på att
Jesus skulle komma tillbaka. Vad jag har förstått så händer det faktiskt i just den
församling som Paulus skriver till i den här texten; i 2 Thess 3:10 kan vi läsa: ”den som
inte vill arbeta får inte heller äta”.

Hårt, men ganska rättvist.

Det som blir tydligt är i alla fall att vi inte alls kan veta när Herrens dag kommer, och alltså
ständigt måste vara förberedda, och det fick vi ju höra en del om i dagens evangelietext,
som var hämtad från Matteusevangeliet. I den fick vi höra liknelsen om de tio brudtärnorna
som gick ut för att möte brudgummen. Fem av dem var kloka, och fem var oförståndiga
står det. De fem kloka tog med sig olja till sina facklor, eftersom de förstod att det skulle
kunna dröja innan brudgummen kom, och när de oförståndiga upptäcker att deras olja
håller på att ta slut ber de de andra om olja. Men, de kloka tärnorna förstår att oljan inte
kommer att räcka till allihopa, så de oförståndiga tärnorna får springa iväg för att köpa
egen olja, och under tiden de är borta öppnas och stängs portarna, och de missar sin
chans.

Det är en rätt hård liknelse, men den ger oss ändå ett hopp.

I texten från 1 Thess, som jag precis läste, skriver Paulus att ”ni, bröder, lever inte i
mörkret, och dagen kan inte överraska er som en tjuv”, och det är där vi hittar det hoppet.
Jesus avslutar sin liknelse med att säga ”Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och
timmen är inne.”, men Paulus ger oss svaret på ”Men, hur håller vi oss vakna? Ska vi sitta
uppe hela tiden?” Nej, menar Paulus: vi kan vara lugna! Vi tillhör redan ljuset eftersom vi
redan är i ljuset av Kristus! Jag menar: vi lever ju faktiskt redan i Guds rike. Så länge vi gör
det så behöver vi inte vara rädda att missa chansen att komma in till festen!

Men nu, fram tills den dagen, den dag då Jesus kommer tillbaka, så får vi alltså fortsätta
att leva i det som är Guds rike, här på jorden, just nu – ett rike som vi tillsammans får vara
med att bygga! Och det för oss in på den andra delen av texten; den del som handlar om
Guds kanske mest fantastiska gåva till oss – det som ska fungera som en hjälp för oss när
vi nu väntar: församlingen:

Och när vi läser den delen av texten ser vi att där talar ju faktiskt verserna sitt tydliga
språk. Först och främst: sätt ”värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, som står
i spetsen för församlingen och vägleder er”. Det är otroligt viktigt. Sköt om era anställda,
era ordförande, söndagsskole-, scout- och tonårsledare, ja, alla som har tunga uppgifter i
församlingen. Bjud dem på middag, uppmuntra dem och hjälp dem att byta vinterdäck. Se
till att de mår bra!

Och sen, när ni känner att ni har lyckats med det så är det såklart helt fritt fram att börja
göra samma saker med och åt resten av församlingen också!

Jag hörde en predikan i somras där predikanten talade om just det här: att bära varandra i
församlingen. Han talade om att alla vi, var enda en, kan få vara med och vara en förebild
för dem som är antingen lite yngre eller inte har varit kristna lika länge som du. Jag tog
verkligen till mig av den predikan. Den gjorde verkligen ett stort intryck på mig, och den
gav mig en massa bekräftelse på de tankar jag har haft om hur jag tror och vill att
församlingen kan och ska vara.

Du kan titta på predikan här:
http://www.honokonferensen.com/tmp/script/webbtv_archive.php
(klicka på ”12 juli 20.00 Kvällsmöte” och leta dig fram ca 30 min in i klippet.)

För, och häng med nu:

Tänk om vi skulle kunna få vara en församling, en kristenhet, där varje generation – varje
åldersgrupp eller till och med varje årskull – får vara en andlig förebild för generationen
under. Tänk er alltså en församling där varje generation i omsorg om generationen under
ser till att personerna där får växa i sin tro och i sina uppgifter, så att de i sin tur kan vara
till stöd för generationen under dem.

Jag tänker såhär: Våra underbara pensionärer får vara inspiratörer för tron för våra
medelålders medlemmar, och de får i sin tur vara med och peppa och bära
småbarnsföräldrarna.

Småbarnsföräldrarna får vara de unga vuxna till del, och de får i sin tur lära ut och visa på
allt det viktiga som de lärde sig som tonåringar: att det går att vara kristen, hur man gör
och allt annat som är viktigt när man är tonåring för de som är tonåringar nu. Och de får
vara förebilder för de ännu yngre och visa på något att se fram emot.

Jag tror helt enkelt att det måste få bli min och din självklara uppgift att som faktiskt rätt
erfarna kristna (i alla fall i relation till de som vi ska vara andliga föräldrar för) få leda de
som är yngre än oss i lärjungaskapet.

Bibeln talar väldigt mycket om ledarskap, och det ledarskap som det talas mest om är helt
klart föräldraskapet, både på en biologisk och andlig nivå. Det är något av det viktigaste vi
har, och att vara en andlig förälder för någon annan är något som vi alla här inne kan klara
av. Ja, vi både kan och bör vara andliga mammor och pappor åt varandra genom hela
livet.

Men hur gör man då för att få tillfälle att ge den här omsorgen till varandra?

Jag tror inte att det är särskilt krångligt eller svårt; till och med är nog chansen stor att du
redan gör det, kanske utan att tänka på det. Men du kan alltid sätta dig med någon eller
några yngre och prata på kyrkfikat. Eller ännu hellre: Bjud hem en småbarnsfamilj, passa
barnen och prata om livet. Eller så kan du ge en fredagskväll och fråga tonårsledarna om
du får titta förbi på Fredax och umgås med tonåringarna och vara där och visa att tron
håller. De kommer att säga ‘ja’, och de kommer garanterat att säga ‘ja’ om du frågar om du
får komma och hålla en andakt, kanske en där du berätta om hur det var när du kom till
tro. Det finns så många saker man kan göra, och de flesta av dem tar inte alls mycket
energi, men ger så otroligt mycket, både vidare och tillbaka!

Och jag vet att det här är viktigt på riktigt, för det var såhär det var för mig och mina vänner
när vi växte här i den här församlingen. Vi fick ha en drös andliga föräldrar, och ni skötte
verkligen om oss! Ni lät oss få pröva saker själva, och det här är något som jag visserligen
tror är viktigt i alla åldrar, men som blir extra tydligt i tonåren, där något av det allra
viktigaste för en tonåring är att få bryta sig loss och få testa saker själv:

För att riktigt få växa måste man få äga och få förvalta det man äger, och få mandat som
man har ett förtroende för att utöva. Glöm aldrig bort det, och lev i det! Om vi vill att
ungdomarna ska få känna mening med kyrkan så måste vi, hela tiden, låta dem få vara
delaktiga, och låta dem få mandat och uppgifter som är viktiga, på riktigt. Fortsätt att låta
de unga få testa att ta ansvar, och uppmuntra och stötta dem hela tiden!

Det är när vi vågar ta föräldraskapet på allvar och blir andliga föräldrar till varandra som vi
på bästa sätt hjälper fler människor att komma till tro och behålla och underhålla den tron.
Det är också då som vi får en välfungerande församling där alla kan känna sig välkomna,
älskade och sedda.

Och så: Paulus skriver sist i texten vi läste att vi alltid ska glädja oss, ständigt be och tacka
Gud, och det hoppas jag verkligen att vi gör! Vi lever ju i en underbar församling med ett
fantastiskt hopp om en framtid i Guds rike, tillsammans med vår frälsare.

Amen.

Skriv en kommentar