Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för en bra avslutning på terminen.
Vi ber för dem som kämpar med psykisk ohälsa.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Kärlekens väg” – att omutligt välja nåden och barmhärtigheten

Om vi behärskade alla språk i världen – om vi kunde tala vartenda ett av dem! – men inte kunde tycka om våra medmänniskor, så vore vi inte mer än vad en cymbal är. Och om vi kunde se in i framtiden och visste allt – också om utgången av alla strider, som pågår just nu på detta arma klot, och hur det ska gå med mänskligheten i händelse av ett kärnvapenkrig –

Om vi visste allt om detta men inte längre kunde tycka om våra medmänniskor, så vore vi ändå utanför. Och om vi, utan kärlek, gåve bort allt vi äger och fick andra att göra detsamma skulle det väsentligaste ändå fattas. Ja, om vi så dränkte in oss själva i bensin och tände på, i helig protest mot världens ondska – men inte kunde tycka om våra medmänniskor, så vore detta ändå till ingen som helst nytta.

Vill vi, att världen ska bli bättre, måste vi börja med att älska varandra”.

Så här skrev Strängnäsbon Bo Setterlind någon gång i slutet av 60-talet eller början av 70-talet – inspirerad av just den text vi lyssnat till från 1 Korinthierbrevet. ”Vill vi, att världen ska bli bättre, måste vi börja med att älska varandra”.

Så tänker jag: så självklart och samtidigt så svårt.  Det är ju uppenbart att det självklara inte är så självklart. Det som låter så enkelt är i själva verket så svårt. Paulus skriver om detta svåra på det här sättet: ”Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. [19] Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”, Rom 7:18-19.

Jag har precis läst Tomas Sjödins senaste bok, ”Tusen olevda liv finns inom mig”, och jag kan inte släppa den.  Romanen handlar om pastorskollegan Bengt Eriksson som utan att ha bett om semester eller tjänstledighet uteblev från en gudstjänst i Betelkapellet på Norra Brogatan i Söderhamn.  Brevet han lämnade efter sig på predikstolen skapade mer frågor än gav några svar på varför församlingens pastor rymt från sin kyrka och församling. Bengt Eriksson tog bilen till Varbergstrakten där han hyrt en stuga för fyra månader. Det han skrev i brevet var att han tänkte komma tillbaka till den 15 söndagen efter Trefaldighet då temat är ”Ett är nödvändigt”.

Det är ett ömsint porträtt som Tomas Sjödin tecknar av en pastor som med bara några år kvar till pensionen kämpar med sin uppgift som förkunnare. Han har aldrig riktigt vågat vara uppriktig och kompromisslös med det som är viktigaste av allt det viktiga i tron, nämligen nåden och kärleken. Han har känt sig snärjd av att församlingslivet blivit för mycket moral, moralism och borttappad nåd. För mycket präktighet.

I ett samtal med en nyvunnen vän i en stuga, granne med huset som Bengt Eriksson hyrt, säger han bl.a: ”Det viktiga är naturligtvis inte vad det står för namn på skylten, det viktiga är hur de människors som tillsammans format en gemenskap ser på varandra och Gud”.

Bengt Eriksson levde med författaren Birger Normas böcker nära intill sig och var på många sätt påverkad av Normas texter. Så säger Bengt Eriksson till vännen Lorens: ”Jag räds, precis som Norman, ännu i denna dag det alltför rena. När det blir för blankt upphör det att vara uppriktigt. Det är så fruktansvärt lätt att hamna där. Jag tror det handlar om ett bristande förtroende för nåden, att den gör något med oss, och när förtroendet för nåden saknas bygger man gärna gärdesgårdar istället”.

Så kommer Bengt Eriksson till den punkt i samtalet där han bekänner hur han kompromissat med nåden, ”lyssnat för mycket på dem som lät rädslan styra, och nu skulle det var slut med det. Hans korta framtidsmanifest behövde inte skrivas på papper: Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barmhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människa mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet”. 

Jag tänker att detta är den ”Kärlekens väg” som gäller som tema för Fastlagssöndagen, det tema som också präglar texten som Lukas berättar om, hur Jesus helade den blinde mannen utanför Jeriko – hur han valde barmhärtigheten och hur han stannade upp därför att där fanns en människa som ropade på hans hjälp.

Berättelsen om den blinde mannen liknar på många sätt berättelsen om Jesus och barnen, (Luk.18:15-16). Då var det lärjungarna som visade bort barnen som ville fram till Jesus. Inte hade dom där och göra. Varför skulle Jesus bry sig om dom? Dom var ju bara barn. Den här gången var det några andra som gick i täten och som gjorde vad dom kunde för att tysta ner den blinde mannen som ropade när han fick klart för sig att det var Jesus som gick förbi.

Kärlekens väg var för Jesus vägen från en människa till en annan människa. När andra genade förbi människor i samhällets utkanter och till synes inte såg eller hörde människors lidande och rop, så ställde Jesus frågan ” Vad vill du att jag ska göra för dig?” Jesus skapade möten som blev till helande för såväl kropp som själ.

Detta var också vägen upp till Jerusalem, till det som skulle bli tortyr och död, därför att Jesus levde det manifest som Bengt Eriksson formulerade: ”Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barmhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människa mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet”.

Detta provocera dom som vakade över lagen och bokstäverna och som inte drog sig för att döma den som tog sig friheter. Dom som trodde att bara vi dödar en så räddar vi andra från villfarelsen att Gud genom Jesus Kristus kommit för att just visa på nåden och kärleken som det alldeles avgörande i livet. Det Paulus skriver om som:

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.  Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”, 1 Kor 13:1-7, 13.

Kärlekens väg som att välja nåden, barmhärtigheten och att alltid utgå från människan och hennes belägenhet.

Amen

Skriv en kommentar