Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för alla terminsstarter.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta vår pastor

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Hur blir det då näten gapar tomma?

När livet inte blir som vi har tänkt oss, hur blir det då?  När cirklarna rubbas? När det inte går vår väg? När näten gapar tomma trots att jag gjort allt jag kan? Hur blir det då?

Sanningen att säga, så är det inte så särskilt mycket jubel i texterna som berättar om Jesu uppståndelse. Det var som om uppståndelsens glädje inte nådde riktigt in till lärjungarna. Sorgen och besvikelsen över Jesu död skapade en typ av bubbla runt lärjungarna.

Det var så det var för de två lärjungar som var på väg från Jerusalem till Emmaus. Lukas berättar om hur de två gick och ”talade med varandra om allt det som hade hänt. [15] Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. [16] Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom”, Luk 24:14-16.

Det låter som om de inte riktigt brydde sig att de fick sällskap. De var fullt upptagna av sina egna tankar. De gick där som vore de blinda. Det är väl så det är att vara i en bubbla? Kanske kan du känna igen dig i det? Att möta nå´n du känner men inte riktigt ser det. Att inte vara riktigt närvarande, därför att jag i mina tankar är nå´n helt annanstans.

Markus berättar hur Jesus närmast surnade till då han efter sin uppståndelse mötte lärjungarna och ”förebrådde dom deras otro och halsstarrighet”, Mark.16:14.

Det är i den här tvehågsenheten vi möter några av lärjungarna i texten idag. Dom hade tagit sig tillbaka till Galileen och Tiberiassjöns strand, där det en gång började.

Jag tänker att lärjungarna egentligen var mer upptagna av sig själva och vad det skulle bli av dom, än detta med Jesu uppståndelse. Det var ju på samma sätt då Jesus tidigare talat om att han skulle dö och deras första reaktion just handlade om vad det då skulle bli av dom.

Förmodligen skulle många av oss reagerat på samma sätt. Precis som så många gör då man hamnar i chock och perspektivet blir både snävt och kortsiktigt.  Hur blir det med mig?

Så bra att lärjungarna höll samman när det nu var som det var. De fann tröst i att vara i varandras närhet. Bl.a. den tröst som ligger i att veta att jag inte är ensam om att reagera som jag gör. Att hur eländigt det än är få vara tillsammans med dom som varit med om samma sak. Det är ju bl.a. det vi hört från ungdomar som var med på norska Utöja den där förfärliga dagen i juli förra året.

Jag tänker också – så bra att lärjungarna bestämde sig för att ge sig ut för att fiska i stället för att stänga in sig. Ett sätt att skingra sina tankar och ett sätt att arbeta sig trött för att få några timmar av sömn och vila.

Så bra och ändå så resultatlöst. Så fiskare dom var så fick dom inget. En hel natts jobb och så bara tomma nät. Anar att det ligger mycket av frustration i det Johannes noterar, att ”den natten fick de ingenting”. Tomhänta. Att trots hårt jobb inte få något. Inte heller det här fungerade.

Det blir inte alltid som vi tänkt oss, fastän vi vet hur man ska göra. Som om det inte räcker. Rätt som det är står vi där tomhänta och det gnager på vår självkänsla.

När Jesus ropade till lärjungarna att de skulle kasta ut näten på andra sidan båten, så gjorde dom det – nästan robotaktigt – i trötthet och uppgivenhet. Dom såg inte omedelbart att det var Jesus som stod där på stranden – hundra meter från båten de satt i. Det är en konst att ta råd i ett läge då jag tycker att jag vet bäst. Hur lätt hade det inte varit för Simon Petrus och de andra att bara skrika in mot land att vi har prövat allt. Det får vara nog nu. Ge dig! Vi orkar inte mer nu. Det Jesus bad lärjungarna att göra, det var att göra tvärtom mot vad de hade gjort. Kasta ut näten på andra sidan båten! Pröva att göra det på ett annat sätt – ett annorlunda sätt. Kanske är t.o.m ett oprofessionellt råd ibland ett gott råd. På samma sätt som ett första intryck är väl så sant som hur många år som helst av samlade intryck.

Det finns inget av högtidlighet, inget tillrättalagt, i det Johannes berättar. Det är så vardagligt det kan bli. Så tufft och utsatt som vardagslivet ibland kan vara. Så var det där, mitt i livet, som Jesus mötte lärjungarna och där skapades nya förutsättningar. Det var i det vardagliga som lärjungarna på nytt knöt an till Jesus eller Jesus till dom – hur vi nu ska se det? Det var i vardagens enkla handlingar som att bryta ett bröd och äta tillsammans som lärjungarna förstod att Jesus verkligen var den uppståndne Jesus Kristus. Precis som det var för de två lärjungar som Jesus gått med till Emmaus., då Jesus också bröt ett bröd.

Så är vi där igen i det mönster som präglar evangelierna att Jesus kallar lärjungarna till sig för att i mötet utrusta dom och sända dom vidare.  I min predikan på Påskdagen nämnde jag om hur det i påskdagens texter så tydligt finns ett ”vidare”.  Uppmaningen var inte att dröja kvar vid den tomma graven eller i något av mötena med den uppståndne Jesus Kristus.  Tänk då ihop detta ”vidare” med det ”Kom” som finns i bl.a. dagens text. Det är just kombinationen av ”kom” och ”vidare” som är det kristna livets stora utmaning och rörelse. Lika avgörande som att vi andas in och andas ut. Som att detta är livet.

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss. Det är ju så det är. Texten vi läst kan lära oss att det finns ett liv också i det att allt inte blir som vi har tänkt oss. Det blir annorlunda, men ändå ett liv att leva. Ett liv som vi också kan tänka om som ett gott liv.

Så, ”rör vid mig Kristus! Din ande nära mitt hjärta är befrielsens grund”, PsoS 566:1.Rör vid mig Kristus, så är jag beredd att gå vidare. Rör vid mitt tvetydiga liv! Rör vid mig Kristus och visa mig den väg du vill att jag ska gå!

Amen.

Text: Joh.21:1-14

Tema: ”Påskens vittnen”

 

 

Skriv en kommentar