Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för Bibeläventyret.
Vi ber för rosabandet kampanjen som samlar in pengar till förmån för bl.a. cancerforskningen.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Församlingen och GDPR

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Går jorden under den 21 december 2012?”

Predikan av pastor Åke Jonsson i Domsöndagens gudstjänst. Predikan var inledningen till ett samtal runt kaffeborden.

Det finns många som spekulerar om jordens undergång 21 december 2012 och en av orsakerna är Mayaindianernas kalender .
Maya är en sammanfattande benämning på de folk i Centralamerika som talar mayaspråk. Mayatalande folk fanns för mer än 4000 år sedan och mayakulturen började ta form mellan 1500 f Kr och 250 e Kr. Kulturen blomstrade under den klassiska perioden 250 – 900 e Kr med storartad arkitektur och intellektuella landvinningar inom astronomi, matematik och tideräkning. När spanjorerna anlände på 1500-talet splittrades mayacivilisationen.

Det är just inom matematikens område som mayakulturen har fått betydelse för spekulationer om världens framtid och undergång. Den fundamentala tidsenheten består av 20 dygn och ett religiöst år var tretton sådana enheter, det vill säga 260 dygn. Mayakalendern skulle omfatta en enda lång cykel på 5 125 år och den skulle enligt vissa tolkningar få sitt slut 21 december 2012.  Det påstås att Mayaindianerna kommit fram till att solen står i en rak linje med Vintergatan den 21 december 2012 och vissa tror att det då blir världens undergång medan andra anser att det är starten på en ny epok. Undergången är allt från stormar som kommer att utlösa vulkaner till att jorden kommer snurra i motsatt riktning.

Naturvetenskapen tror inte på detta och mayaforskare påpekar att tanken att idén om kalenderns slut vid 2012 ger en missvisande bild av mayakulturens historia. Men idén har fastnat och 2009 kom den amerikanska storfilmen 2012. Jag har sett den och den handlar om världens undergång och om någras frälsning ur denna katastrof. Filmen är gjord av Roland Emmerich som även regisserat Independence Day och John Cusack spelar huvudrollen.  Filmen bygger på idén om en katastrof som är förutsägbar och grundad på kalendrar och heliga skrifter. Mayaindianernas kalender nämns i filmen och en profet som förutsagt jordens undergång dör. Och någon är irriterad över att »galningar med plakat« till slut fick rätt. Filmens huvudperson är en forskare som också är rådgivare åt USA:s president och han har upptäckt att så kallade neutriner, partiklar med nästan ingen massa som alltid strömmar genom universum, plötsligt kulle få fysiska effekter på jorden. Det kan inte ske utom i den här filmen. Neutrinernas framfart leder till enorma sprickor i jorden som får jorden att rämna med katastrofala händelser som följd. Städer rasar samman och hela kontinenter faller sönder. Jag kommer på mig med att snabbspola under de värsta effekterna och det är inte för att jag blir rädd utan för att det blir litet tjatigt. Presidenten som forskaren alltså är rådgivare åt råkar ha en dotter i samma ålder som den unge forskaren. Tror ni att de blir kära i varandra? Rätt gissat, det blir de. Och presidenten, som erbjuds flykt från katastrofen i ett rymdskepp avstår från detta erbjudande för att istället dö med sitt folk. Han blir en lidande Messias.

2012

påminner om filmen Armageddon från 1998 som berättar om en gigantisk asteroid som med en hastighet på 35~000 km i timmen är på väg att kollidera med jorden. För att förhindra katastrofen anlitar Nasa-chefen Dan Truman världens främste oljeborrare Harry S. Stamper, spelad av Bruce Willis. Bruce Willis lyckas rädda världen och alla andra utom sig själv. Han dör under uppdraget. Filmen fick dålig kritik om jag inte missminner mig blev den, har jag hört, utskrattad under förhandsvisningen på grund av de patetiska scenerna. Men även där finns en messiasgestalt, Bruce Willis.

Det finns en räddning i båda filmerna, i den förra bara för en rest av människor. Det finns en tendens att placera det som händer eller kan hända i samtiden som uttryck för världens undergång.

Tidskriften Scientific American hade i september 2011 ett specialnummer med titeln The End som handlar om katastrofscenarier. Det är känt av de flesta att klimatförändringarna orsakade av växthusgaser kan medföra stora omvälvningar och gör det troligen redan. Men även andra faror finns. Risken är en på tjugo att en soleruption ska slå ut stora kommunikationssystem inom 15 år. Det är en femtioprocentig risk att en global dödlig pandemi ska drabba jorden inom 30 år. Men risken att en jätteasteroid på 10 km skulle drabba jorden inom1000 år är bara en på miljonen. Sannolikheten för att en mindre (»bara« 3 km stor) asteroid ska krocka med jorden är dock något större.

När sådant här kan hända så försöker vi placera in dem i ett mönster, i ett sammanhang, kanske i ett apokalyptiskt drama där världens slut är nära. En författare i The End säger att vi vill göra enkla berättelser av komplexa data. Han tror också att tendensen att se tragiska händelser som föregångare till civilisationens slut är grundat i en känsla av tomhet. Att varje generation tror sig leva i den yttersta tiden kan också ses som ett utslag av storhetsvansinne. Vi som just nu lever är de viktigaste i hela världshistorien.

Det finns också kristna spekulationer om tider för världens undergång eller pånyttfödelse men för mig är de ganska oförenliga med kristen skapelseteologi och eskatologi. Liksom i den populära astrologin är sådana förutsägelser uttryck för en otroligt statisk syn på människan. Astronomen Bengt Gustavsson sa en gång att en tioåring kan med sin hemdator fastställa stjärnornas och planeternas rörelser hur lätt som helst. Men det är inte i överensstämmelse med den dynamiska syn på universum och en pågående skapelse med en oförutsägbar framtid som jag tror att världen visar upp och som kristen tro handlar om.  Ändå visar också den kristna historien på fortlöpande spekulationer i den riktningen. Årtal har ibland spelat en stor roll och viktig roll i försöken att fastställa Kristi återkomst. Ett av de mest kända försöken stod den amerikanska förkunnaren och grundaren av adventismen William Miller (1782 – 1849) för. Millers studium av bibelns profetiska budskap ledde, efter revidering, till slutsatsen att Kristus skulle återvända till jorden och tusenårsriket inledas den 22 oktober 1844. Men det skedde inte och den dagen blev för dessa troende människor den stora missräkningens dag och därmed upphörde temporärt försöken att fastställa tidpunkten för Kristi återkomst. Det är kanske vanligare att sammankoppla tanken på Kristi återkomst med vissa händelser, inte minst kan det gälla staten Israels historia.

Ser kristendomen ljust på framtiden?

Under de första århundradena av kristendomens historia mötte de kristna teologerna den hellenistiska världen och dess världssyn som till stor del var pessimistisk. Guldåldern låg långt bak i tiden. Ifrån Gud hade skapelsen utvecklats i negativ riktning. Allt blev sämre, frälsning var att återvinna det gamla och förgångna paradiset. Materien var dömd till undergång men själen kunde räddas. Det där finns också ofta i kristen tro: paradiset är förlorat, vi har kommit ifrån det. Men stämmer det? En gång skapades världen perfekt. Allt fungerade. Sedan kom synden in i världen och förstörde allt.

Några teologer som bekämpade denna negativt färgade syn sa istället att paradiset ligger framför oss. Världen är god men inte färdig, den håller på att skapas och allt går mot sin fullbordan. Bibelns essens är inte dess hot utan dess löfte. De finns i överlöd:

Jag ska ge er en framtid och ett hopp (Jeremia)

Guds härlighet ska uppenbaras (Jesaja)

Jag ska skapa en ny himmel och en ny jord.

Natt ska vika där nu ångest råder.

Se jag gör allting nytt

Nu gör jag något nytt. Det spirar redan.

Skapelsen väntar otåligt… (Romarbrevet 8)

Jag vet väl vilka tankar jag har om er säger Gud, välgång, inte ofärd

Kristen framtidstro handlar, tror jag, inte om slutet på allt utan om alltings nyskapelse. Kristen framtidstro påminner oss om det hopp som den korsfäste och uppståndne Kristus väcker. Historiens många både dramatiska och lugna perioder ses i ljuset av Kristus som en oförutsägbar process på väg mot alltings fullbordan där den utgivande kärleken är den starkaste drivkraften i processen. Kristus dör på ett kors: världen är fylld av sorger och lidande. Kristus uppstår: Ur lidandet föds något nytt.

Vad handlar allt detta om? Är det min egen framtid, kyrkans framtid, världens framtid?

Vi kan se på det ur tre perspektiv enligt teologin Jürgen Moltmann.

För det första kosmisk framtid.

Gud är skapare av allt synligt och osynligt säger den nicenska trosbekännelsen. Universums hela historia hittills är en dramatisk berättelse som började för 13,800 miljoner år sedan då allt som finns bara var en liten prick som sedan växte och som fortsätter att växa. Den historien har hittills innehållit många oförutsägbara och överraskande inslag:

Materiens seger över antimateriens under den första sekunden. När protonerna fann neutronerna efter tre minuter och bildade atomkärnor och när elektronerna fann atomkärnorna 300,000 år senare så att atomer kunde vildas. När kol bildades i stjärnorna, när vår sol bildades och att vår jord kom på exakt rätt avstånd från den, när den fösta molekylära sammansättningen inträffade så att liv kunde bildas för 3,5miljarder år sedan, När allt exploderade i en mångfald växter och djur för 540 år sedan i den kambrisa explosionen, när människans hjärna utvecklades, när medvetandet och självmedvetandet, människans själ växte fram… Vad världen kommer att bli vet vi inte riktigt. Kanske den kommer att utvidgas, bli allt glesare och hamna i den stora kylan, kanske värmedöden kommer att avsluta världen i en stillastående likgiltighet. Men om vi ser det som hittills har skett kan vi också vänta oss stora skapande överraskningar särskilt beträffande det mänskliga medvetandet.

Det här är bortom vår horisont men Paulus skriver att Gud ska bli allt överallt. En av den moderna tidens största och viktigaste tänkare hette Teilhard de Chardin. Han säger att hela världen är på väg att bli mer och mer lik Kristus.

Den historiska framtiden

gäller vårt samhälle och det ligger närmare till hands. Det är när Guds rike som redan finns dolt i vår värld blir synligt och det sker redan nu. Jag tror att det är kyrkans uppgift att så gott det går försöka att gestalta detta men utan hopp att det är möjligt och troligt kommer vi inte att lyckas. There will be peace in the valley for me, some day sjunger Elvis Presley.Det ska bli frid på vår jord en gång…

Den tredje dimensionen är den individuella. Vad kommer att hända med mitt liv. Vi vet att vi ska dö. Kristna människor har ibland tänkt sig att det finns en odödlig själ, en slags substans i människan som döden inte rår på. Andra, och det är vanligare bland teologer, talar om de dödas uppståndelse som vi säger vid begravningar: Jesus Kristus, världens frälsare, ska uppväcka dig på uppståndelsens morgon. Andra betonar att det här livet är det verkliga och viktiga, vad som händer efter döden har vi ingen aning om.

Jag tror inte att Gud som upprättar en gemenskap med människor här i livet och bygger upp en skapande relation kommer att tillåta att den upphör vid döden. Jag tror inte att det finns en odödlig själ men jag tror att Gud känner oss och aldrig glömmer oss och att Gud kan återskapa våra liv i ett evigt sammanhang.

Idag är det domssöndag men den talar inte om hämnd på oss för våra missgärningar, en definitiv fördömelse. Men den säger att ingen Guds rike blir fulbordat kommer domen att drabba oss många gånger men ur domen föds det alltid något nytt. Det där känner vi alla till, tror jag, genom våra personliga erfarenheter.

Ett personligt minne. För så där 15 år sedan satt jag på pendeltåget på väg från Stockholm till Kallhäll. En man, snett emot mig var inte nykter och han försökte få kontakt med mig. Fast jag så småningom märkte att hans fråga om jag hade något med evangeliet att göra (jag läste en bok med titeln Translating the gospel today) inte längre var fyllesnack utan en helt autentisk fråga nekade jag. Jag var trött och ville inte prata med honom i den fullstta vagnen

Eftertår ångrade jag mig och bilden av mannen och minnet av min feghet plågade mig mycket. En dag gick jag ut till Jakobsbergs centrum för att leta efter honom. På parkbänkar, i baracker, bland alkoholister och narkomaner, kvinnor och män, unga och gamla, utkörda från Gallerian, i utkanten av samhället, ofta högljudda. Först tittade jag på avstånd, sen gick jag in i gruppen, sen tog jag med mig kaffe och mackor och satt hos dessa utslagna på parkbänkarna varje vecka flera år. Jag hittade honom inte. Men jag fann många andra, en del är fortfarande vänner och jag såg Guds rike på ett nytt sätt. Bland dessa finns det. Ett svek, en feg lögn, ledde till något nytt. Så fungerar domen i evangeliet.

Tänk efter om det inte är så att det där då och då inträffar i våra liv. Något som vi ångrar kan transformeras till något nytt. Då har vi stått bland getterna, sett vår medmänniska som vi har struntat i. Om vi är likgiltiga för denna dom leder den ingenstans men om vi drabbas av den dvs. om den kommer från oss själva då är den skapande.

Skriv en kommentar