Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för alla terminsstarter.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta vår pastor

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Att stå kvar och samtidigt gå med”

När Johannes berättar om Jesu liv och gärning så gör han det på sitt eget sätt. När Matteus, Markus och Lukas berättar är det som vore de släkt med varandra. När Matteus, Markus och Lukas berättar om Jesu födelse och beskriver det som faktiskt hände, så skriver Johannes att ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. [2] Det fanns i begynnelsen hos Gud. [3] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. [4] I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. [5] Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det, Joh 1:1-5. Så typiskt Johannes.

Texten vi läst är en del av det Johannes ordnat som Jesu avskedstal.

Jesus börjar sitt tal med orden: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig”, Joh 14:1. Han talar om sig själv som ”vägen, sanningen och livet”, Joh.14:6. Han talar om Hjälparen, den heliga anden, som Gud ska sända till lärjungarnas stöd och hjälp. Han återkommer till orden att inte känna någon oro och inte tappa modet (Joh.14:27).

Jesus tar bilden av vinstocken för att beskriva hur lärjungarna är beroende av att bli och förbli i Gud. Att hela livet hänger på det, precis som grenen är beroende av att höra samman med själva vinträdet. ”Bli kvar i min kärlek…Utan mig kan ni ingenting göra”, säger Jesus (Joh.15).

Så avslutar Jesus talet med en förbön, där han bl.a. ber om att Guds barn ska bli ett. När talet och bönen är över beskriver Johannes hur Jesus gick med lärjungarna till Getsemane och hur han greps där.

Det är alldeles uppenbart att Jesus hade behov av att få tala relation, möte och närhet med lärjungarna. Det som är livet och det som bygger livet. Han beskrev Gud, inte i första hand som den vi ska förstå, utan den som inbjuder till relation. Jesus beskrev mötet med honom själv som ett möte kring källan med levande vatten. Det han säger om att han för en tid ska överge lärjungarna är underordnat det han säger om att han ska vara med lärjungarna igen.

”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen”, Joh 16:16. Det låter som en beskrivning av den tittutlek som kan få ett litet barn att kikna av skratt.

För en vuxen är detta ingen rolig lek. Det finns något hotfullt i detta att Jesus talar om att han ska lämna dom – om så bara för en kort tid. Det är som om det Jesus säger om att lämna ekar inne i lärjungarnas huvuden att dom inte hör det Jesus sen säger om att han snart är med dom igen. Vem tycker det är så särskilt enkelt att höra  att den man för alltid vill vara nära säger att jag tänker lämna dig för en tid? Varför det? Ska det vara nödvändigt? Hur kan jag veta att du kommer tillbaka? Hur ska jag leva när du inte är där i min närhet?

Psaltarens psalmer är i mångt och mycket ett rop från människor som just undrar vart Gud tog vägen. Varför Gud vänder bort sitt ansikte? Varför han inte tycks lyssna på deras rop?  På samma sätt har vi våra frågor i tider då det känns som om relationen till Gud blivit stum. Frågor om vad Gud vill och vad Gud menar med det som händer?

Jag tänker att berättelserna vi har i Bibeln om hur människor uttrycker sin känsla av att Gud håller sig undan, inte är hela berättelsen. Berättelserna om frånvaro hänger ihop med berättelserna om närvaro. Bilden för detta skulle kunna vara solen som vi vet finns där, men som ibland skyms av moln. Om solen verkligen vore borta och där bara funnes mörka moln skulle vi inte överleva. Vi är beroende av solen fastän den inte alla gånger skiner från en alldeles klarblå himmel, och vi vet att den finns där. Vetskapen om att solen finns där gör att vi överlever molniga dagar och gläds de där härligt molnfria dagarna. På många sätt kan vi tänka om Gud på det här sättet.

Förra söndagen firade Bibbie och jag gudstjänst i Immanuelskyrkan i Stockholm. Kören som medverkade sjöng en sång med sex versar. Sången börjar med orden – ord som närmast är Guds ord:

”När du ser på mig, när du ser på mig
när du ser på mig då lyser solen i dej
jag vill va nära när du ser på mig”.

Så avslutas sången, till synes helt motsägelsefullt:

”När du går står jag kvar, när du går står jag kvar
för min kärlek du har, jag är för evigt din far
och jag ska följa dig längs vägen du tar”.

Att stå kvar och samtidigt gå med. Hur är det möjligt? Jag tänker att detta bara är möjligt för Gud. Gud som står kvar. Som markerar en närvaro utan slut. En mittpunkt i tillvaron för oss att relatera till. Och så ändå den som är med oss på det som är vår väg i livet. Bilden för detta är fadern i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Han som stod kvar därhemma på gårdstunet när sonen gav sig iväg med det han trodde skulle garantera ett gott liv ett helt liv. Samtidigt har vi anledning att tänka om fadern att han fanns med sonen där i allt som hände.
Jag tänker att fadern, bildligt talat,  puffade på sonen där under vägs, så att han till slut stod hemma på gården igen, där fadern stod kvar för att vänta in sin son, och där han alltid stått och spanat.

Gud är den vi mött, samtidigt den som följer oss på vägen och till slut den som väntar på oss när livet här och nu är till ända. Gud är med och närvarande som bara Gud kan vara med och vara närvarande.

”När du går står jag kvar, när du går står jag kvar
för min kärlek du har, jag är för evigt din far
och jag ska följa dig längs vägen du tar”.

Amen.

 

Text: Joh.16:16-22

Tema: ”Vägen till livet”

Skriv en kommentar