Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för Sveriges framtid.
Vi ber för en vit jul.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Vägen till livet – en vandring i kärlek”

Få litterära gestalter har gripit mig så mycket som Den harmynta i Per Lagerkvists roman Barabbas, som gav honom nobelpriset i litteratur 1951. Det är från denna utfattiga, handikappade människa som det till synes enkla men oerhörda budskapet kommer. Barabbas möter Den harmynta på morgonen efter sabbaten och Lagerkvist berättar:

 De talade inte mycket med varandra men han fick i alla fall reda på att hon sedan de skilts den gången hade kommit till tro på denne som hon kallade Guds son och som han för sin del kallade den döde. Men när han frågade vad han då lärde för någonting egentligen denne man, så ville hon inte svara något på det. Hon såg bort och undvek att möta hans blick. När de hunnit till det ställe där vägen delade sig och hon tycktes ämna ta den som ledde ner till Ge-Hinnoms dal, medan han tänkte fortsätta fram till Davidsporten, frågade han henne igen vad det var för en lära han förkunnade och som hon trodde på – fast det egentligen inte alls kom honom vid. Då stod hon ett slag och såg ner i marken och så kastade hon en skygg blick på honom och sade med sin sluddrande röst: Älsken varandra.Kärleken är kristendomens centrala ord och begrepp. Ett nytt bud ger jag er,” säger Jesus: ”att ni skall älska varandra.” I avskedstalet återkommer formuleringen. Och han avslutar där med att stryka under och sammanfatta: ”Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.” (Joh 15:17) – Jag har reagerat för ordvalet i Johannesevangeliet. Författaren använder orden entolé, och entéllomai, som är översatta ”bud” respektive ”befalla” i vår bibel. Men Jesus talade ju inte grekiska utan arameiska och hebreiska. Och sannolikt är det de hebreiska orden mitsvá, och tsivá, som ligger bakom och som författaren översatt, och det är ord som används för tvingande order och för buden i Moses lag. Kärleken är med andra ord konstitutiv för kristendomen, formellt grundläggande.

Kärleken är också kännetecknet på den kristna församlingen och dess unika härlighet. ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek,” säger Jesus i de ord vi läste. ”Se hur de älskar varandra,” sas det om medlemmarna i den första kristna församlingen. Broderlig kärlek är den genom vilken alla Guds barn i världen så som inbördes bröder är förknippade i ett saligt, innerligt och förtroligt syskonband, skriver Carl Olof Rosenius, 1800-talets mest berömde lekmannapredikant, i tidningen Pietisten 1842. Och han fortsätter: Detta broderskap känner inga gränser av olika kyrkobekännelser, former och orter, olika stånd och levnadsvillkor utan ser efter något som finns överallt där Kristus predikas, nämligen efter Guds barn. Grunden för denna broderliga kärlek är nämligen endast den som står tecknad i 1 Joh 5:1: Den som älskar Fadern, han älskar också hans barn.

Är det kärlek som utgör det dominerande intrycket av Jesu Kristi kyrka i Sverige idag? kan vi fråga oss. Är det kärlek och omsorg om varandra som har präglat diskussionen om den känsliga frågan om homosexuella personers likaberättigande och deras möjlighet till vigsel och – åtminstone i Svenska Missionskyrkan – om öppet homosexuella skall kunna ordineras till pastorer eller inte? – Förre missionsföreståndaren Gösta Niklasson ägnade flera av sina konferenspredikningar åt den lokala församlingens funktion. Han var flera gånger pessimistisk. Församlingens förnedring förefaller ofta vara en större påtaglig verklighet än församlingens härlighet, sa han bland annat. Och ändå är det sant, vill jag påstå, att kärlek är församlingens kännetecken och dess unika härlighet. Det är sant också om de lokalförsamlingar som finns här i Eskilstuna, även om det också för er kanske ibland har upplevts tungt.

 ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra,” säger Jesus. Det är en annan formulering än den från 3 Mos 19:18: Älska din nästa som dig själv – ett bibelord som också Jesus citerade och fördjupade. Det är nu inte vår egenkärlek som är måttstocken utan Jesu kärlek till oss. Kyrkofader Augustinus som levde i slutet av 300-talet och början av 400-talet och som anses vara den västliga fornkyrkans mest betydande teolog förklarade Jesu kärlek med att säga att Jesus älskade varje människa som han mötte som om det inte fanns någon annan i världen att älska. Och det var en handlingskraftig kärlek, fylld av omsorg. Författaren till första Johannesbrevet påpekar: Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. (1 Joh 3:18)

”Kärlek” liksom ”att älska” är flertydiga ord. Att Lagerkvist låter Den harmynta tveka innan hon ger sitt svar till Barabbas hänger sannolikt samman med just detta. Hon hade tagit hand om Barabbas när han var skadad en gång och då utnyttjats av honom som älskarinna. För Barabbas fanns det till en början bara en dimension i kärleken. Han hade upplevt mycket litet av människokärlek, men desto mer av människohat och människoförakt. Kärlek var för honom sexualitet i dess enklaste form, könsdriften, att älska med varandra som det heter idag. Uppmaningen att älska varandra handlar om något från erotiken och sexualiteten väsensskilt. Men det finns många sammanblandningar och missuppfattningar. Med vilken kärlek har Jesus älskat oss? kan vi fråga. Endast två korta reflexioner vill jag göra. Kärlek är för det första inte snällhet. Var Jesus snäll? Var han snäll när han stötte omkull duvförsäljarnas bord i templet? Var han snäll när han kallade fariséerna ”huggormars avföda”? Var han snäll mot översteprästerna och de skriftlärde när han böjde sig ner och skrev i sanden efter det att de släpat fram kvinnan som överraskats i armarna på sin älskare? Vad skrev han egentligen? Det var inte för sin snällhets skull som han korsfästes. – Kärlek är för det andra inte slutenhet utan öppenhet. ”Förbli i min kärlek,” säger Jesus litet senare i sitt avskedstal. Detta att förbli i Guds kärlek är att rusta sig för att verka bland medmänniskor. En kristen församling och en enskild kristen är inte av världen men lever i den brukar vi säga. Motsatsen har tyvärr inte varit särskilt ovanlig, av men inte i – det låter som definition på ett fromt kotteri. – Kärlek är inte snäll isolering, snarare en okonventionell ärlighet, ett mod. Också detta förhållande belyser Per Lagerkvist i sin roman. Den harmynta hade mött Guds son en gång, hade sett honom bota dem som verkligen behövde hjälp. När hon hade legat på knä i vägdammet hade han kommit fram till henne och frågat henne om hon också begärde ett under av honom. Men hon tyckte hennes lyte var för ringa och hon svarade honom: ”Nej, Herre, det gör jag inte. Jag bara såg dig gå förbi.” Då hade han sett på henne så milt och ändå sorgset och strukit henne över kinden och rört vid hennes mun utan att någon förändring alls hade skett med den. Och så hade han sagt: ”Du skall vittna om mig.”

Och så kom så småningom den stund då Den harmynta kände att hon skulle göra det. Församlingen är samlad. Barabbas är där men har inte lagt märke till Den harmynta. Han iakttar hur hela rummet fylls av något slags hänryckning. Man vittnar och man är uppfylld av Anden. Plötsligt rycker Barabbas till. I en ljusstrimma ser han Den harmynta stå med händerna tryckta mot sitt platta bröst och det bleka ansiktet vänt mot ljuset som flödar ner över det. Hon är klädd i trasor och mer eländig än då han sett henne tidigare. Både han och de andra blir illa berörda när hon vittnar om sin tro på sin Herre och Frälsare. Man tittar generat på varandra – stämningen kommer av sig. Det är som om författaren vill röra om i de fromma konventionerna. Kärleken frigör, den känner inga konventioner. Den har också fantasi och behöver ingen instruktion. Kärleken upptäcker behoven. Per Lagerkvist låter Den harmynta söka sig till samhällets utstötta vid Dyngporten för att där betjäna de spetälska och göra livet litet lättare för dem som hade det allra svårast. – Men det behövs ingen litterär flykt bort från dagen för att få eländet aktualiserat för oss. Vi påminns om det dagligen.

 Att stanna upp inför ämnet Livets väg – en vandring i kärlek är att konstatera att kärleken är kristendomens centrala ord och begrepp, och att kärleken är församlingens kännetecken och unika härlighet. Det är dessutom att besinna att kärleken är okonventionell ärlighet och mod, den är fylld av fantasi.

Jesus sade: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.”

 Evangelietext: Joh 13:31–35

 /Predikan av Stig Fred 4:e söndagen i påsktiden den 15 maj 2011/

 

 

Skriv en kommentar