Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för en hållbar värld.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta vår pastor

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Hopp – trots allt”

Vad betyder ett tema som det för den här söndagen? ”Jesus vårt hopp”. Vad är det som gäller? Som en typ av varudeklaration.

I torsdags ringde dom på i S:t Eskilskyrkan. Ett par som berättade om sin utsatthet. En familj på sex personer, snart sju, som flytt från kaos och utsatthet och nu desperat sökte hjälp för att en tredje gång försöka övertyga Migrationsverket om att få stanna i Sverige. Två gånger har de fått besked om att de får ta sig tillbaka till Frankrike varifrån dom en gång kom på sin väg till Sverige, men dit är familjen inte beredda att återvända. Sedan fyra månader tillbaka lever de inneboende någonstans här i sta´n – på 3?000 kronor i månaden. Jag vet hur Migrationsverket tänker. Jag vet vad som står i Dublin-överenskommelsen. Hur det i denna myndighetsvärld inte finns så mycket att hoppas på när det gäller den här familjens möjligheter att få stanna i Sverige.

När kaoset för den här muslimska familjen är närmast total kommer dom till en kyrka och ber om hjälp, men jag förfogar inte över resurserna, inte heller modet, att säga att på nå´t sätt ska det väl kunna lösa sig.  Jag måste erkänna att jag känner det som att jag sitter i båten med den här familjen och att båten börjar ta in oroväckande mycket vatten. Hoppet ligger bortom det jag kan påverka. Bortom min kontroll.

Jag vet inte om du kan följa med i hur jag tänker. Våndan över att hoppet tycks vara utom räckhåll. När ”bara” bönen återstår: ”Herre förbarma dig”. När jag inte når fram dit jag önskar, när min vilja inte räcker för att, bildligt talat, ro båten med den här familjen i land, så är mitt rop till Gud: ”Herre, förbarma dig!” Trösten, om det är nå´n tröst, det är mitt medlidande.

Den här dagens evangelietext, och det gäller också för förra söndagens text om pojken som Jesus helade – dessa texter rör sig i gränslandet för vad som är möjligt och omöjligt, rimligt och orimligt. Kanske någon redan stängt av, för vem kan tro på att Jesus gick på vattnet. Jag tänker att kristen tro på många sätt provocerar vårt synsätt på vad som just är möjligt och omöjligt. Rimligt och orimligt. Bibeln berättar om människor som hoppas, trots att allt hopp tycks vara ute – trots allt, och du har säkert också sådana exempel i din egen värld.

Evangelium till oss – också den här söndagen – det är att Gud inte överger oss. Att också Jesus Kristus finns i det som är livets utsatthet, och att vissheten om den närvaron ibland är nog. Det är nog att veta att jag lever i Guds hand. När det stormade som värst kom Jesus gående på vattnet. Han mötte upp i lärjungarnas utsatthet.

I en parallell berättelse (Mark.4:35-41) berättar evangelisten Markus hur Jesus sov i båten då det stormade och allt höll på att gå överstyr. Vinden ven och vågorna sköljde in i båten. Väl vaken tog han fajten med stormen och vågorna och jag tänker att det var för detta som Gud sände Jesus Kristus till världen. In i stormen. Ut på det djupa vattnet. In i situationer där liv och död ställdes på sin spets. I Jesus Kristus visar Gud vem han är och vad det är han vill. Hur han inte drar sig undan. Hur Gud s.a.s. inte drar sig för att få ”skit” under naglarna. Jesus läxade inte upp lärjungarna för deras tilltag att ge sig ut på sjön. Det var ju faktiskt han själv som närmast befallt dom att ta båten och fara över till andra sidan sjön. När det krisade hjälpte han dom vidare. In till land. Upp på fast mark.

Båten är en gammal symbol för kyrkan. Den finns här ute i Fors kyrkopark med biskopen Eskil i. Den finns i Kyrkornas Världsråds logotype. Men det är ingen enkel bild av kyrkan. Närmast riskfylld. Ändå är det de djupa vattnen som är båtens sammanhang. Att vara kyrka och församling är inget bryggseglarliv – ni vet det där seglarlivet som levs i båten förtöjd vid bryggan. Som aldrig blir mer än livet i hamn. Båten som kanske inte ens sätts i sjön. Båtlivet som aldrig bidrar med nya vyer och erfarenheter. Det är inte till det båtlivet som Gud har kallat oss. Gud kallar oss ut på vattnet, också ut på de djupaste vatten. Ut i en typ av väder som inte alltid är så pålitligt då motvinden sätter vårt seglarkunnande på prov. Ibland ut i det som bara är medvind och inte en grynna i sikte och det bara är härligt att få vara med.

Bilden för hoppet – hoppet att det inte är ute med oss – det är också bilden av hur Jesus sträckte ut handen till Petrus och räddade honom upp ur vågorna tillbaka in i båten. När Petrus var på väg att sjunka till botten fanns Jesus nära till hands. Just till hands. Detta är evangelium till oss den här söndagen. Jesu utsträckta hand som ett hoppfullt tecken. En frälsande hand.

Jag tänker om detta hopp – denna utsträckta hand – som ett hopp trots allt. Ett hopp som gör det tillsynes omöjliga möjligt. Ett hopp som spränger gränser för vad som just är möjligt och rimligt. Som går utöver mina egna resurser och möjligheter. Det är så jag tänker om familjen jag mötte i torsdags, att det i det som just nu bara är kaos finns ett hopp trots allt. Bortom omständigheterna. Bortom det den här familjen tänker om hur det ska bli i livet.

Jag tänker att tro är att få vila– också i det utsatta livet – i en tillit att här finns mer att hoppas på än vad som i en yttre mening är möjligt. Att det är möjligt att tro så. Hur omöjligt det än kan te sig.

Amen.

Text:

Matt.14:22-33

Skriv en kommentar