Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för Bibeläventyret.
Vi ber för rosabandet kampanjen som samlar in pengar till förmån för bl.a. cancerforskningen.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Församlingen och GDPR

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”De som hände då, det händer nu”

Det är bara några veckor sedan vi hörde en annan version av berättelsen om den slösaktiga kvinnan som utan att tveka tömde en hel flaska dyrbar nardusbalsam över Jesus för att markera sin överlåtelse till honom. När Markus berättade mötte vi en anonym kvinna. Helt plötsligt var hon där i Simon den spetälskes hus i Betania. Jag tänker att Markus menar att vi ska komma ihåg kvinnan, inte i första hand för vem hon var, utan för vad hon gjorde. Visst måste det vara samma händelse som Johannes berättar om. Platsen är densamma. Stämmer det, så vet vi att det var Maria som utförde det, som Judas Iskariot och andra, menade var en högst slösaktig handling. Hon borde inte ha gjort det hon gjorde. Åtminstone inte tömt flaskan i botten. Judas var helt upptagen av värdet på denna balsam, mer än det värde som själva handlingen hade. Maria tänkte inte att det hon gjorde innebar att hon slösade bort något.

Jag ser framför mig hur Maria låg på knä framför Jesus. Hur hon tog hans fötter i sitt knä. Hur hon var i sin en egen värld, helt uppfylld av det hon gjorde. Vare sig Markus eller Johannes noterar att Maria sa något. Det är säkert rätt. Varför skulle hon säga nå´t? Maria sa ingenting, ändå uppfyllde hon hela huset med sin handling. Doften från den balsam med vilken hon smorde Jesu fötter, den spred sin in i minsta vrå av huset. Doften av Marias handling talade om hennes överlåtelse. Långt efter det att den siste lämnat huset dröjde sig doften kvar. Jag tänker att för lång tid påminde dessa människor om vad som hände därhemma hos de tre syskonen i Betania.

Jesus talade om det som hände som en del i förberedelsen för hans egen begravning. Jag vet inte om det var nå´n som egentligen förstod vad det var han menade.

Det som hände de här dagarna, det rörde sig på två plan. Människorna som fanns runt Jesus fanns i berättelsens faktiska skeende. Det var dom som såg det Maria gjorde utan att förstå meningen med det. Det var dom som ropade ”Hosianna” då Jesus red in i Jerusalem utan att förstå att vägen in i Jerusalem skulle leda till Golgata. Johannes noterar att det faktiskt inte var förrän efter Jesu uppståndelse som ”polletterna” trillade ner. Det var då som lärjungarna och de andra i nå´n mening förstod det som hänt. När människorna ropade ”Hosianna” var Jesus i en annan värld. Det som i en yttre mening såg ut som ett karnevalståg var i själva verket vägen – korsets väg-  bort mot Golgata och hans avrättning.

När översteprästerna intrigerade i berättelsens utkant samtidigt som folket hyllade Jesus då han red in i Jerusalem, så likar det, det vi sett hända i exv. Egypten de här senaste månaderna. Hur kampen om makten förts med bitvis karnevalsmässiga inslag. I översteprästernas ögon hotade Jesus deras maktposition. Greppet om folket höll på att glida dom ur händerna. För säkerhets skull planerade dom att döda också Lasaros – ”eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus”.

Översteprästernas roll var att se till att folket levde efter lagens alla bud. Jag tänker att det som var tänkt som en god ordning undergrävdes av just makten. Att makten över folket innebar att översteprästerna närmast vände sig bort från folket. Att makten fick dom att mera se till sitt eget bästa än folkets. Dessa överstepräster tänkte som många makthavare har tänkt se´n dess, att bara vi gör oss av med dom som får folk att vända sig ifrån oss, så lugnar folk ner sig och allt återgår till vad det en gång var. Som om folket inte förstått sitt eget bästa och behöver påminnas om det. Det som hände då, det händer nu.

Det Paulus skriver i episteltexten från Filipperbrevet, det sammanfattar texterna vi ska läsa på Långfredag och Påskdagen. ”Han /Jesus/ ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud [7] utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa [8] gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. [9] Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, [10] för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, [11] och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära”, Fil 2:6-11.

Jag tänker om det som Paulus skriver som ett rörelseschema. Att rörelsen nedåt – detta att Jesus blev som en av oss, blev människa – är förutsättningen för rörelsen uppåt – det Paulus beskriver som att Gud upphöjde honom och på nytt gav honom en plats alldeles nära sig själv. Genom att avstå från allt fick han tillgång till mer än det han avstått från. Genom att utblotta sig vann han allt. Orden får onekligen ett nytt innehåll. Tänk så när vi nu går in i Stilla veckan. När vi kommer ut på andra sidan denna stilla vecka, så är allt förändrat. Så förändrat som något kan bli då livet markerat sin makt över döden. Kan det bli mer dramatiskt än så?

Amen.

Text: Joh.12:1-16

Bilden är från Palmsöndagsproccesionen i Jerusalem 2009

Bilder från gudstjänsten:

 

 

 

 

 

Skriv en kommentar