Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för Sveriges framtid.
Vi ber för en vit jul.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Bön – en övning i tillit

För ett par veckor sedan blev jag uppmärksammad på en nyutkommen bok av akademiledamoten Jesper Svenbro. Han skriver om det mödosamma arbetet att ta sig tillbaka till livet efter en stroke. Han skriver om lyckan att kunna gå igen och det blir till en bön till Gud:

”Vilken lycka att gå på jorden! Den mänskliga gången är rentav så ofattbar att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse. Varje steg ett sjungande fotsteg till din ära”.

När den här boken hamnade hos Dagens Nyheters recensent förorsakade det mycket bryderi. Hur skulle man handskas med en bok som denna, där en aktad akademiledamot blandar in Gud i sitt liv? Jesper Svenbro skriver om bön och det är en dikt jag läst fram och tillbaka den gånga veckan, det är den där han skriver:

”På den tiden bad vi bordsbön innan vi satte oss ner kring matbordet. Det gav en storslagenhet åt det vardagligt enkla som jag ännu kan minnas. Varje måltid en måltid att ta på fullaste allvar: ”i Jesu namn”. Inte vilken måltid som helst!

På samma sätt behövde varje dag Guds välsignelse för att ge oss en möjlighet att erfara det storslagna i att leva en dag på jorden, uppleva gryningen, förmiddagsljuset och middagstimman med dess lodlinje genom tiden, eftermiddagens ljusdränkta avsatser och så aftonen, läslampans tid. Och min aftonböns.

Varje natt ett stjärnstrött mirakel, som långsamt roterade kring sin axel.

Med diktens hjälp försökte jag återupprätta vardagen. Fåfäng min ansträngning!

”Avformaliseringen” är en term som betecknar en folkrörelse i vilken jag paradoxalt och rentav inspirerat deltog när jag var ung. Förenkla! Bort med onödigt utanverk! Den tog väl med sig både bordsbön och morgonbön som jag nu långsamt försöker återerövra, o Gud, efter decennier av tystnad”.

Jesper Svenbro skriver inte att han förstår allt om vad bön är. Han skriver om en erfarenhet att ”långsamt erövra”.

Det jag fäst mig vid, det är det han skriver om hur bönen sätter mig i förbindelse med tillvarons stora sammanhang – att bönen ger en ”storslagenhet åt det vardagligt enkla”. Att bönen hjälper mig att ”erfara det storslagna i att leva en dag på jorden”. Inte ett helt liv, utan en enda dag. Att en dag är nog som utgångspunkt för att ”erfara det storslagna” och att bönen öppnar för det.

När Jesus tog till orda i det vi känner som Bergspredikan, så talar han om att be i det ”fördolda”. Som att han ville säga, att gör inte en stor affär av att du ber! Jag tänker att han också menar: sök dig inåt i ditt eget liv – in i det som är ditt eget ”fördolda”. Sök ett fäste för din bön i dina erfarenheter och behov.

Bilden för detta, är den som behöver hjälp och så knyter den ena ändan av repet om sin egen kropp och så kastar den andra ändan till den som står en bit bort och kan dra en in i säkerhet.

För bönen gäller att den har såväl en avsändare som en adressat. Ett ”jag” och ett ”du”. Den har sin utgångspunkt i orden jag ber, viljan jag uttrycker eller ropet om hjälp kommet ur min förtvivlan och sin riktning mot Gud.

Efter att ha läst texten, kan man ju fundera över varför vi överhuvudtaget ska be. Jesus säger att ”er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det”. Är det så att Gud har ett dåligt minne? Han vet men kommer inte ihåg det.

En parallell till detta, och det kan vara ett svar på våra frågor, det är berättelserna om hur Jesus mötte människor som så uppenbart var i behov av hans hjälp, och hur han ändå frågade ”vad är det du vill att jag ska göra för dig?” Jesus visste – ändå frågade han. Vad han också visste var att det finns en kraft i att få uttrycka sitt behov av hjälp. Det finns en kraft i att orden blir sagda. I en mening är bönen därför också till för vår egen skull.

Christina Grenholm, teolog och författare, knyter an till den tanken i det hon skriver i en kommentar till texten i den här veckans nummer av Kyrkans Tidning: ”Det är paradoxalt att vi hela tiden ägnar oss åt något som är känt för den som tar emot det. Bönen gör förstås mer med oss än med Gud. I bönen lyfter vi blicken och redan då har något förändrats. När vi är vända mot Gud är inte det viktiga att vi säger något Gud inte vet, utan att vi lever inför Guds ansikte. Då sker det något med oss och med vår förståelse för andra människor, oss själva och hela skapelsen”, Kyrkans Tidning 21/2011.

Jag tänker att precis så är det. Att bönen inte bara är till för Guds skull, utan för vår egen skull. Bönen är som språket jag lär mig, och som jag ständigt övar och utvecklar, för att jag ska kunna kommunicera med en annan. Språket jag behöver för att lära känna en annan – för att nå en annan. Det är sant att bönen på många sätt är trons hemspråk.

Bönen ger oss en möjlighet att tänka arbete och engagemang på ett annat sätt. Att våga tanken att händerna – knäppta och lagda på plats i knät – ibland är mer effektiva än då händerna far omkring för att ordna och ställa till rätta.

Till sist: trösten, då vi inte orkar be, det är Paulus ord att ”vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, [27] och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill”, Rom 8:26-27. Trösten är också den vi läste i inledning till förra söndagens evangelietext där Jesus säger att han ber för er. De här trösteorden påminner om bönens karaktär av att bära och bli buren. Somliga tider i livet är jag en av dom som bär. Andra tider är det jag som får bli buren av andras böner.

Att bära och bli buren – från mitt allra första andetag till det allra sista. Bönen, i vilken hela mitt liv är innesluten.

Amen.

Text

: Matt.6:5-8

Skriv en kommentar