Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för en bra avslutning på terminen.
Vi ber för dem som kämpar med psykisk ohälsa.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Vilar i den tillit som skapar världen”

IMG_0499Hur bekväma är vi med att lyssna till nå´n som talar om sin egen död? Inte så särskilt antar jag. ”Låt oss prata om nå´t annat!” Ungefär som lärjungarna reagerade när Jesus talade om sin död: de vare sig hörde eller ville förstå. Vi känner igen det från chockfasens allra första stadium av att förneka. Beskedet från Jesus skapade närmast ångest hos lärjungarna över hur det skulle bli med dom.

När Jesus talade om vetekornet som måste dö för att skapa förutsättningar för nytt liv, så var det som att han själv tvekade. – Måste jag detta? Finns det verkligen inte en annan väg ut ur detta? Är det värt priset? Ett ögonblick av tvekan. Samma tvekan som Karin Boye skriver om i en av sina dikter. Droppen som är på väg att falla, som vet att den kommer att falla men ändå klamrar sig fast vid kvisten:

”Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla”.

Det fanns ett ”måste” för Jesus. En insikt om det som djupast sett var hans kallelse. Trogen just sin kallelse levde Jesus livet fullt ut. Sökte inte den lättaste vägen genom det svåra. Gick i döden för att frigöra den kraft med vilket nytt liv skapades. Det är detta som är påskens evangelium. Vetekornets evangelium. Paulus sammanfattar detta ”måste” i en av Nya testamentets allra mest avgörande texter. Han skriver: ”Han (Jesus) ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud [7] utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa [8] gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. [9] Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, [10] för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, [11] och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära”, Fil 2:6-11.

Hade Jesus valt bort den del i sin kallelse som handlade om att avstå – det som var rörelsen nedåt – så var inte heller det andra – det som hade med upphöjelsen att göra – möjligt. Det var i det djupaste av mörker som Jesus tog sats för att nå livet igen. Så myllades vetekornet ner i den mörka jorden för att gro och skapa förutsättningar för nytt liv.

Med fastan är vi på väg med Jesus upp till Jerusalem. Det är verkligen en väg som bär uppåt. Det vet var och en som gjort den resan på plats. Fastetiden för oss in mot det som är kyrkans och den kristna trons allra mest avgörande skede. Det evangelierna berättar om är inte dagar som vilka dagar som helst. Här finns inga traditioner att falla tillbaka på. Inga liturgier att inordna sig i. Varje ögonblick blev till som i ett aldrig tidigare uppfört drama. Som en yttersta och avgörande kamp mellan liv och död, ljus och mörker, gott och ont. Jag tänker att det också är den kampen som pågår i allas våra liv. Vi känner av den i våra kroppar. Den påverkar vår vilja.

Fastan – veckorna vi har på oss fram till Skärtorsdag, Långfredag och Påskdag – den kan få hjälpa oss till stunder av reflektion och eftertanke kring det som är viktigt i livet. Om det som gör att vi orkar. Det som skapar mening i livet. Det är som orienteraren som för att inte alldeles komma bort, måste stanna upp, kolla kartan, ta ut ny kompassriktning och se att karta och terrängen stämmer överens. Hur gärna än orienteraren vill snabbt framåt så finns det ingen genväg i detta.

I den här veckans nummer av Kyrkans tidning skriver Owe Wikström, präst och professor, om fastans gamla tradition av att avstå från för att skärpa tanken. Han skriver: ”För att tala i de andliga fädernas råa stil. Kanske de skulle skriva så här: ”Du måste nu och då göra en inventering av de saker du anser dig behöva för ditt arbete och uppehälle, så att du efterhand kan utesluta det som inte är väsentligt utan bara till hinder. Böcker, möbler, papper, kläder, ting kan bli till blytyngder genom sin blotta närvaro. Därför: ge bort, släng, prioritera! Nakna kom vi till världen, nakna skall vi lämna den”. Många gånger kan det vara lika bra att lämna saker ogjorda som att ivrigt slutföra dem. Låt därför vissa saker bli oavslutade. Hela livet är ouppklarat. Släpp ditt behov av att kontrollera! Det kommer inte att lyckas. Anar du att det du sysslar med är meningslöst: strunta i det! Du blir aldrig färdig och det är som det ska”.

Hur tänker du om vad fastan skulle kunna betyda i ditt liv? Vad kan du avstå från för att få tid och kraft att stanna upp och se var du är i livet och hur du kommer vidare? Vad har du anledning att avstå från för att också få plats med en annan människas frågor och behov i ditt liv? Var tänker du in dig bland dom som gick med Jesus till Jerusalem? Hur länge är du beredd att gå med? Detta är inte bara är en fråga om hur utan att du verkligen tar dig tid och vågar steget att ta utmaningarna in i ditt eget liv. Kanske är det så att du under fastetiden har anledning att dra ner på din övertid? Kanske har du anledning att leta fram boken som tidigare hjälpt dig i livet, och läsa den en gång till? Kanske hålla igen på det som är ditt överflöd för att förstå det som är enkelhetens välsignelse. Kanske har du anledning att fundera över hur du rent konkret kan finna en plats, en tid, där du kan få vara ensam i en stund av stillhet en eller ett par tillfällen i veckan?

Jag tänker att fastan är till för vår egen skull, men att focus ändå inte bara är jag och mitt liv. Där finns Jesus Kristus som en punkt att fokusera. En punkt utanför mig själv som kan hjälpa mig att få perspektiv på det som är viktigt i livet. Fastan kan hjälpa oss att i nå´n mening förstå vad Gud gjort genom Jesus Kristus. Vad en annan gjort för att skapa nya livsmöjligheter i mitt liv. Det Bibeln talar om som nåd.

Evangelietexten aktualiserar ett ord som inte ens finns nämnt i texten, nämligen ordet tillit. Det var tilliten till Gud som Jesus för ett ögonblick prövade. Det var tilliten till Gud som gjorde att Jesus till slut ändå vågade. Karin Boye har rätt när hon beskriver tillit som det våra liv vilar i. Tilliten som också en skapande kraft.

”Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen”.

Amen.

Text: Joh.12:20-33.

Bilder från gudstjänsten:

Kommentarer

Pingback från Ge bort, släng och prioritera! « UPPRIKTIGT SAGT
Tid: 15 februari, 2010, 10:41

[…] bort, släng och prioritera! Måndag förmiddag. I går predikade jag i Fors kyrka i en ekumenisk högmässogudstjänst. Bra med folk! Allt är naturligtvis relativt – vi skulle […]

Skriv en kommentar