Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för en hållbar värld.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta vår pastor

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Vi är kallade att praktisera Jesu uppståndelse

IMG_3572_paskadag_2010Känslan från långfredagen är att alla löftena att Jesus skulle uppstå från de döda dog med Jesus på korset. Lärjun-garna flydde och låste in sig – rädda för vad som skulle kunna hända med dom. Dom som vågade sig ut denna tidiga morgon var några av kvinnorna runt Jesus – Maria från Magdala och ytterligare en Maria.

De stod inte ut med att bara hålla sig undan. Om det var nån´stans dom skulle kunna komma till ro med sin sorg, så var det vid Jesu grav. Om än Jesus var död, så fanns åtminstone en plats att sörja och minnas vid. Visst kan vi känna igen oss i detta. Vi behöver platser – fysiska platser – att vara vid. Platser att möta andra vid. Platser som bidrar till att hålla ett minne vid liv. Sorgen skymde löftet att Jesus på tredje dagen skulle vara vid liv igen. Som om sorgen raderat ut minnet. Det är väl så vi tänker om den som är i chock.

När kvinnorna närmade sig den plats där man lagt Jesu döda kropp hade de ingen annan förväntan än att möta den förseglade graven. Jag tänker att när människorna slutat hoppas på att något annat än död fanns att möta vid graven, så släppte Gud naturens krafter lösa. Jorden öppnade sig i en gest av att lämna vägen fri då Jesus lämnade de dödas land. I det som dessa båda kvinnor närmast skulle beskriva som ett kaos hände det stora miraklet. Den stora stenen rullades ur sitt läge. Soldaterna som satts att vakta graven låg kringspridda som vore de döda – bedövade och omtumlade av jordskalvet. Dom hade inte något att sätta emot när naturkrafterna gjorde sitt för att föra Jesus ut i livet igen.

När kvinnorna kom till den plats där berättelsen skulle kunna ha fått sitt slut, så är ängelns besked att den här platsen är inget att dröja vid längre. ”Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, så som han sa”. Tecknet för Påskdagens uppståndelse är den tomma graven. Det är där i den tomma graven som hoppet som bär kristen tro har sitt ursprung. Därifrån och så vidare. Ängeln talade om att Jesus, som nu på nytt var bland de levande, skulle gå före de sina till Galiléen. Jesus tog på nytt täten för att visa dom vägen från graven och vidare ut i livet.

Jag tänker att uppståndelsen är som om Jesus på nytt föds in i världen. Som om Juldag och Påskdag är nära släkt med varandra. Så älskade Gud världen att han också lät Jesus uppstå från de döda. Födelse och uppståndelse är tecken på hur Gud vill livet.

Med lite fantasi kan man kanske tänka att Gud kunde ha tagit hem Jesus till sig och låtet honom uppstå där i sitt rike med jublande änglar omkring sig, och så meddelat lärjungarna att nu har undret skett – bara så att ni vet. Men det var inte så Gud tänkte. Uppståndelsen skedde i den fysiska världen. Det var verkligen så att den fysiska döden var besegrad. Det skedde inför två kvinnor av kött och blod. Det skedde i det som är vårt historiska sammanhang. I det fysiska sammanhanget skapades det som också gör vår död till ett kommatecken. Inte heller vår död är en död för evigt. Också till oss har Gud gett löftet om en uppståndelse från de döda. Ett löfte om livet som något som är av evighet.

Det är så tydligt ett ”vidare” som gäller i berättelsen om Jesu uppståndelse. Det där med graven som en minnesplats är inte aktuellt längre och jag tänker – så typiskt att vi inte vet var graven där man la Jesu döda kropp är belägen. Precis som det finns åtminstone tre platser kring Betlehem som pekas ut som herdarnas äng, så finns det i alla fall två platser i Jerusalem där man menar att här finns Jesu grav. Men det är verkligen så att vi inte vet, och varför ska vi veta, därför att det inte är där som Jesus stämt möte med oss. Ängelns besked till kvinnorna var att Jesus ”går före er till Galiléen”. När det så kommer till orden vi känner som Missionsbefallningen, är också detta ord präglade av ett ”vidare”.

Jag tänker att uppståndelseberättelsen är en parallell berättelse till den om de tre lärjungarna som var med Jesus på förklaringsberget och hur de där i ett moln såg Mose och Elia tillsammans med Jesus. Lärjungarnas reaktion var att här är gott att vara, så låt oss bygga hyddor till de här tre prominenta bibliska personligheterna, så att vi kan dröja kvar här på berget. Beskedet från Jesus var att här ska minsann inte byggas några hyddor. Så tog Jesus täten nerför berget. Det var också i det här sammanhanget ”vidare” som gällde.

Jesus kallade lärjungarna till sig för att i nästa ögonblick sända dom vidare. Vi har nämnt om det här temat i flera sammanhang och vi tänker att det är i denna rörelse vi som kyrka är inbegripna. Ett tema som är laddat med påskdagens kraft om livets seger över döden.

Jesus mötte lärjungarna i en situation där det inte bara var jubel som gällde. Matteus berättar om hur några tvivlade, men det är som om detta inte bekymrade Jesus. Han såg på dom och talade till dom. Uppdraget gavs till dom som grupp och jag tänker att detta är en viktig iakttagelse. Hade han menat något annat, så hade han kunnat tala till var och en för sig. Men det var inte det han gjorde och det är heller inte så han gör med oss. Tron är personlig men kallelsen ges till oss som gemenskap. Det är detta som gäller också för oss och vår tid, och jag tänker att vad är det annars för poäng med kyrkan, om det inte vore för att Gud har behov av att skapa ett sammanhang för sitt tilltal till alla dom som tror på honom. Det började med två kvinnor som mötte Jesus som uppstånden. Så kom de elva lärjungarna till. Så vidgades kretsen av efterföljare – det är ju bl.a. det som Apostlagärningarna berättar om. När människor kom till tro så blev gruppen av troende större och in i den gemenkapen talade och handlade Gud.

Så är det inte längre döden som är den stora utmaningen, utan livet. ”Så välj då livet” – med ord från Gamla testamentet. Att i alla lägen välja och stå upp för livet. Munken Thomas Merton uttrycker det till slut på det här sättet:

”Vi är kallade, inte bara att tro att Kristus en gång uppstod ifrån döden och därmed bevisade att han var Gud. Vi är kallade att praktisera, att leva ut hans uppståndelse i våra egna liv genom att gå in i detta dynamiska skeende, genom att följa Kristus som lever i oss. Detta liv, denna kraftladdning, tar sig uttryck med kärlekens styrka i en samverkan: Kristus lever i oss om vi älskar varandra och vår kärlek till varandra innebär att dela verkligheten med varandra”.

Amen.

Text: Matt.28:1-20

Bilden är från när barnen deade ut påskliljor i slutet på gudstjänsten.

Skriv en kommentar