Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för en bra avslutning på terminen.
Vi ber för dem som kämpar med psykisk ohälsa.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”När livet inte blir som vi tänkt oss”

Simon PetrusPetrus var på ett sätt en märklig figur. Impulsiv. Ville gärna vara ledare och ett språkrör för lärjungagruppen. Vi känner honom som en som i ena stunden jublar i tro och i andra stunden förnekar att han haft med Jesus att göra.

 ”När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” [14] De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” – [15] ”Och ni”, frågade han, ”vem säger ni att jag är?” [16] Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” [17] Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. [18] Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den”, Matt 16:13-18.

 Såsom Matteus nu väljer att berätta det, så kommer evangelietexten direkt på den här storstilade texten om hur Petrus talade om Jesus som ”Messias, den levande Gudens son”. När Jesus började förklara för Petrus och de andra lärjungarna att det var lidande och död som väntade, så var det som om det svartnade för ögonen på Petrus. Så tog han Jesus åt sidan för att tala honom till rätta. – Detta måste du ha missuppfattat, Jesus! ”Något sådant kan aldrig hända dig!” Var har du fått det där ifrån?

Jag tänker att Petrus reagerade ungefär som många av oss skulle ha gjort. Tankarna som drar iväg. Vad är det som händer? Det ligger nära till hands att skyla över. Att försöka trösta och säga att det nog inte är så farligt. Du ska se att det ordnar sig! Jag nämnde i min predikan förra söndagen om hur ångesten spred sig bland lärjungarna när Jesus talade om att han skulle dö. Att det i första hand inte handlade om det som skulle hända med Jesus utan vad som skulle hända med dom. – Om du ska dö, vad blir det då av oss? Kanske var det t.o.m. så att de kände sig lurade. Här hade Jesus mer eller mindre beordrat dom att följa med och bli hans lärjungar, och nu säger han som varit deras ledare att han tänkte lämna dom i sticket. Det rev och slet i lärjungarna. Tron prövades. Beslutsamheten prövades.

 Jag måste tillstå att jag är tacksam för att det finns berättelser som den här i evangelierna. Hur hade det varit om det varit segerrapporter från början till slut? Vem av oss hade då kunnat identifiera sig med mer än bara en bråkdel av det som då stod där. Nu finns berättelserna där, dom som också handlar om när det krisar i livet. När livet inte blir som vi tänkt oss det. När det värsta händer. När drömmarna helt går i kras. Petrus är en så´n som vi kan tänka att jag är som han, och han fick vara med. Han med sitt tvetydiga liv var den som Jesus gav uppdraget att grunda sin kyrka. Han fick det största av uppdrag. Han som närmast gjorde bort sig inför Jesus. Då vill Jesus också ha med mig.

 Jag läser texten om hur Petrus försökte få Jesus på andra tankar, som hur lätt det är att förledas att bli det man inte är, inte är ämnad att vara och faktiskt inte duger till att vara. Jag kan känna igen mig i hur mycket det är i livet som pockar på vår uppmärksamhet. Signaler som säger”se hit!” Kom med här! Det här skulle väl passa! Bli som oss! Bli som jag! Kom igen! Vi blir nästan smickrade över att någon annan menar sig se möjligheterna i mitt liv.

 När jag var på väg ut ur nian och skulle välja linje i gymnasiet, så hade jag valt en tvåårig linje med ekonomisk inriktning. Då mötte jag rektorn – en lång, bestämd kvinna med ett enormt stort eldrött år och en knallröd målad stor mun. Så förklarade hon att den där linjen jag valt det var inte så särskilt klokt tänkt. Jag borde ge mig i kast med något mer ambitiöst. Det var egentligen inte så att hon bad mig tänka om – hon hade bestämt sig för att så får det lov att bli. Jag var inte särskilt tuff i det där läget. Kanske t.o.m. lite smickrad över att rektorn trodde mer om mig och mina förmågor än vad jag själv trodde. Så lät jag mig övertalas till det som blev mer eller mindre fyra helt misslyckade år. Räddningen blev allt annat jag höll på med – det som skulle komma att bestämma mitt fortsatta yrkesliv.

 Jag tänker om hur Petrus frestar Jesus som en berättelse om att frestas att flytta focus i livet. Det var detta som gjorde Jesus så rasande – han såg det som att Djävulen tog plats i Petrus och försökt få honom att tänka bort det hans liv var ämnat för. Visst tvekade Jesus, men han släppte aldrig sitt focus. Visst tänkte han tanken om det var nödvändigt för honom att gå i döden för Guds sak – men han behöll sitt focus.

 Det är välgörande att läsa texten från Jakobs brev om att det inte är Gud som frestar: ” Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. [14] Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs”, Jak 1:13-14.

 Det är viktigt att vi är tydliga på den här punkten. Ibland kan det verka som att en del bibeltexter svajar när det gäller detta. Det gäller också meningen i Herrens bön där vi ber: ”Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda”. Som att Gud i ena stunden skulle ligga på lur och sätta krokben för oss och i nästa ögonblick hoppa fram för att ta fatt i oss så att vi inte ramlar. Jag tror inte på Gud som den som försöker få oss på fall, som om det skulle vara en erfarenhet vi skulle må bra av. Jag tror inte på Gud som en som styr och ställer och som i ena ögonblicket ger och i nästa tar det ifrån oss som är viktigt i livet.  Som om Gud skulle vara den som gör att vi blir sjuka. Eller den som trasslar till det i våra relationer. Att Gud skulle ligga bakom att jag blir av med jobbet eller att det skulle ligga i Guds intresse att nå´n bryter sig in i min lägenhet och tar det som är värdefullt för mig.

 Gud har fullt upp med att rädda oss från det onda. En av tillvarons allra största och svåraste fråga, det är den varför inte detta sker alla gånger när vi ber Gud om det? Varför bara ibland? Det finns inget begripligt svar på den frågan. Gud är inte en försäkring mot allt lidande. Men vi fortsätter be att Gud verkligen ska rädda oss från det onda. För vem ska vi annars sätta vårt hopp till?

”Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden. Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?” med Kristinas ord från musikalen ”Kristina från Duvemåla”. ”Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta. Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden. Om du inte fanns till…vem tog hand om mig sen?Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om du inte fanns”.

 Det är så vi får tänka och tro – trots allt – även i situationer då livet prövas. Då när det är som viktigast att vi behåller vårt focus. Att Gud bryr sig. Att han aldrig släpper dig ur sitt focus. Att det är så som Gud är Gud.

 Amen.

 

 

Text: Matt.16:21-23

Skriv en kommentar