Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för Sveriges framtid.
Vi ber för en vit jul.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Gud är för oss

Jesus hade stannat för att be. Det är det första Lukas berättar i evangelietexten. Mycket arbete var det. Många var dom som höll sig fast vid Jesus för att han skulle hjälpa dom. Människor som ropade, bönade och bad. När Jesus stannade upp, så var det för att också han behövde en stund för att samla ihop sina tankar. Också han behövde vara själv inför Gud. För sin egen skull. För att han behövde det.Det finns en frestelse i att vi nästan bara tänker i termer av arbete. Att när nå´t behöver bli gjort så är det arbete och mer arbete som gäller. Som att arbete är det enda som räknas när det kommer till frågan om vad som gör oss värdefulla. Så kan t.o.m. en liten fikarast uppfattas som att vi smiter från det produktiva livet. Kan man tänka att bön ibland t.o.m. är mer verksam än arbete? Att vi har anledning att tänka att nu lägger jag arbetet åt sidan för att be och jag gör det i en övertygelse att bön också förmår lösa en del av mina arbetsuppgifter. Att lägga ner pennan. Spara dokumentet på datorn och knäppa händerna i knät för att be. Att t.o.m. lämna sin arbetsplats för att gå en vända runt kvarteret och be om att Gud ska hjälpa en att få perspektiv på det man håller på med. Kan man tänka så? Skulle det fungera för dig? Jag tror flera kan berätta om att det är så ni gör. Att praktisera bön som en resurs i arbetslivet.

Bönen bygger på att Gud inte är främmande för att vi gör på det här sättet. Bönen bygger på tron att var vi än är, så är inte Gud långt borta från någon av oss – eller vi långt borta från Gud.

Lars-Åke Lundberg – präst och författare – han skriver så här i sin bok ”Bönen hoppets språk”: ”Gud är med oss – men inte som en tränare som står bredvid och ser hur mycket vi tål, utan som den som går bredvid oss, dignar under bördan samtidigt med oss – liksom Jesus vacklade en gång under korset. Det är en sådan Gud Jesus visar oss. Det är en sådan Gud vi får leva i bön tillsammans med”.

 Kanske kan vi tänka om bön som det Bodil Jönsson skriver om i sin bok om tid som ”ställtid” – den tid det tar att ställa i ordning, ställa till rätta så att man sedan kan göra något. Att tänka om bönen som det vi behöver för att skapa den bästa förutsättningen för det vi se´n ska ge oss in i. Att bönen kan hjälpa mig att samla ihop det jag gjort för att jag se´n ska kunna gå in i något nytt med fullt focus.

 I boken ”Nabots sten” skriver Sara Lidman om förebedjerskan Anna Stava. Sara Lidman beskriver hur denna kvinna bad för allt och för alla i bygden. Ofta det och ofta dom som ingen annan kom sig för att be för. Så skriver Sara Lidman om Anna Stava att ”medan hon bad fick hon veta mer än när hon funderade och när de klagade”. I Anna Stavas bönevärld var bönen inte ett sätt att fly bort från den här världens elände och alla eländiga människor, utan en möjlighet att få veta mer. Bönen gjorde Anna Stava mer indragen i det som hände i byn där hon bodde. Bönen hjälpte henne att inte tappa tron på vare sig Gud eller på dom som andra tänkte som bara hopplösa.

 Jag tänker att bönen ger oss ett sammanhang i vilket vi kan sätta ord på våra känslor och tankar. I en gammal översättning av en psalm i Paltaren, där heter det: ”Så länge jag teg försmäktade mina ben vid min ständiga klagan”, Ps.32:3. I den nya översättningen heter det: ”Så länge jag teg tynade jag bort”. Den som en gång bad den bönen hade erfarenhet av att tigandet till slut förlamade kroppen.

Jag tänker att bönen kan få bli den nyckel jag söker för att låsa upp det rum inne i mig som jag en gång låst. Att bönen kan hjälpa mig till att förstå att inget gott kommer ut av att jag ”lägger locket på”. Att Gud vet om allt det jag försöker hålla hemligt både för mig själv och andra, men också att Gud  vet att det är bra för mig att säga de där befriande orden som kan lösa upp det som är bundet och gömt i mitt liv – att Gud dessutom hör utan att fördöma mig.

 Kanske tänker du att det är lätt att misströsta, därför att vi vet att det är ju inte som Jesus säger att bara jag ber så ska jag få det jag ber om. Det är sannerligen inte så att alla dörrar öppnas för mig, inte ens om jag bultar med båda händerna. Vi delar den här erfarenheten – den på många sätt smärtsamma erfarenheten. Alla frågorna om varför och varför inte? Detta får ändå inte förta erfarenheten av att Gud också handlar med oss just därför att vi ber. Detta är något av trons kamp – tillvarons dubbeltydighet där allt inte är av godo. Så mycket viktigare, tänker jag, att vi inte släpper taget om det löfte som Gud uttrycker via profeten Jeremia: ”Jag vet vilka avsikter jag har för er…välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig, ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig”, Jer.29:11-14. Med ord från ytterligare en Psaltarpsalm: ¨Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand”, Ps.139:5 Detta är bönens utgångspunkt: att Gud är för oss. Att, trots allt, hålla fast vid tron att Gud kämpar för vår sak när ondskan håller oss i sitt grepp.

 Till slut – ytterligare några ord av Lars-Åke Lundberg: ”En av de enklaste och samtidigt mest gripande bönerna i evangelierna är lärjungarnas bön i Emmaus till främlingen som har gått vid deras sida. De säger: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut”. Det är så enkla, vardagliga, ja, nästan barnsliga ord. Varje barn har någon gång sagt orden till sin  pappa eller mamma på sängkanten: ”Stanna en stund, var hos mig”.

 Låt det också få bli din bön till Gud: ”Stanna en stund, var hos mig!” En bön att upprepa. En bön att såväl starta dagen med som att avsluta den med. ”Stanna en stund, var hos mig”.

 Amen.

 Text: Luk.11:1-13

Skriv en kommentar