Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för alla ensamkommande flyktingar.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta vår pastor

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”Ge er iväg! Gå vidare!”

På mindre än två månader har vi firat Påsk, Kristi himmelsfärds dag och Pingst. Vad har det satt för spår i våra liv? Kan vi säga att nå´t har blivit annorlunda? Att våra cirklar i nå´n mening är rubbade?Det finns ett tema som binder samman de här tre helgerna och som tydligt finns med även i den här söndagens texter, och det är temat ”vidare”.

När de två kvinnorna kom till Jesu grav den där tidiga påskdagsmorgonen, så fanns där inget att sörja därför att graven var tom. Ängeln som fanns vid graven sa till kvinnorna att gå tillbaka till lärjungarna och berätta vad som hänt. Ge er iväg! Gå vidare! Ungefär detsamma hände lärjungarna på Kristi himmelsfärds dag. Nästan mitt i en mening såg lärjungarna hur Jesus lyftes upp i höjden och försvann iväg i ett moln. När dom stod där och tittade upp i skyn så var det två män i vita kläder som knackade dom på axeln och undrade vad det var dom stod och tittade efter. Så fick lärjungarna hjälp att förstå att det var vidare som gällde. Samma tema går igen i Pingstdagens dramatik då Anden gavs till lärjungarna och de sändes vidare ut till jordens yttersta. I den här rörelsen – som startade i Påskdagens uppståndelse – föddes kyrkan, som en gemenskap av människor, som på samma sätt som lärjungarna, genom alla tider, får ta emot missionsbefallningens ord.

Jag tänker att det som händer i det Matteus berättar i sig har något att säga oss. Detta att Jesus talade till lärjungarna som gemenskap. Han visste hur det var, att några bland dom som hyllade honom tvivlade, men han backade inte utan gav uppdraget att missionera, döpa och undervisa till gruppen som den var med en blandning av tro och tvivel. Hade Jesus tänkt det på ett annat sätt hade han gjort på ett annat sätt. Hade han tänkt det som att han hade olika saker att säga till dom var och en, så hade det blivit mer av medarbetarsamtal, men det var inte så det blev. Jesus förstod hur viktiga lärjungarna var för varandra. Hur viktigt det var att de höll samman – dom som redan var lite tilltufsade och decimerade.

Jag tänker att vi har all anledning att stå upp för det gemensamma som en resurs och ett viktigt sammanhang. Detta i en tid när vår förståelse av samhälle i hög grad har blivit en samling av individer – inte i första hand en gemenskap av människor – där så mycket läggs på oss som just individer. Lönen ska vi förhandla om individuellt. Vad det blir av min pension beror i hög grad på vilka val jag gjort för att placera mina pensionspengar. Så ska jag göra individuella val när det gäller el och telefoni och jag ska välja TV-kanaler och skolgång för mina barn. Vi har anledning att stå upp för att vi behöver varandra för att inte gå under då så mycket handlar om mig och mina individuella val.

Vad är det då som Jesus uppmanar oss till i missionsbefallningen? Hur ska vi göra med det han säger? I tisdags deltog jag i ett seminarium som Missionskyrkan inbjöd till på temat: ”Mötet med människor av annan tro”. Vi var ett trettiotal personer som lyssnade till Andrew Wingate – en anglikansk präst med mångårig erfarenhet av religionsdialog i England och Indien. Detta var en ytterst intressant eftermiddag och jag vill återkomma till den i ett annat sammanhang. Wingate har skrivit en bok med titeln ”Celebrating Difference, Staying Faithful”. Ungefär: att bejaka mångfalden, trogen sin övertygelse – och jag känner stor sympati för den utgångspunkten när det kommer till frågan om dialog med människor av annan tro. Wingates utgångspunkt är att dialog alltid börjar där människor är. Han talade bl.a. om vänskap som mission. I seminariet läste vi berättelsen om när Jesus mötte den samariska kvinnan vid Sykars brunn och Paulus tal på Aeropagen i Athen. Två texter som kanske är de viktigaste texterna i Nya Testamentet när det gäller frågan om vad mission som dialog handlar om. Båda texterna handlar om hur Jesus och Paulus söker upp människor där människor är. Där startar samtalet. Det blir verkligen ett samtal därför att Jesus och Paulus intresserar sig för andra och andras livssituation. Det blir till det vi ibland talar om som livsnära samtal – samtal om Gud som trons och livets centrum. Så läste vi också Jesu liknelse om den barmhärtige samariern, där Jesus lyfter fram samariern – en i det här sammanhanget ”främmande fågel” – som ett föredöme för lärjungarna. Gå och gör som han! Wingate berättade hur han en gång predikat över den texten i en kyrka och sagt att det Jesus sa är ungefär detsamma som att lyfta fram en god muslim som ett föredöme för den kristne som funderar över hur han eller hon ska leva ett gott och gudfruktigt liv. Så berättade han hur han aldrig fått någon mer kallelse att predika i den kyrkan.

Jag tänker på Mose som en person att lära känna när det kommer till frågan om hur Jesus kallar oss att bli en del av hans mission. Det som hände då Gud kallade på Mose att föra sitt folk ut ur Egyptens fångenskap, det var att Mose vägrade. Han tvivlade på om Gud hade rätt att det han skulle säga till Farao verkligen skulle räcka till. Han förklarade att han inte hade talets gåva – hur ”orden kommer trögt och tveksamt”, 2 Mos.4:10. Till slut kommer inte Mose på nå´t annat än ber Gud ta nå´n annan. Det måste finnas nå´n annan att sända? Nå´n med mer talang än jag. Då står det i texten att Gud blev ”vred” på Mose och skärpte tonläget. Då hade Mose inget annat val än att ge sig iväg. Hans bror Aron kom till hans hjälp och resten är, som vi brukar säga, historia.

Nu är det vare sig Mose eller de elva lärjungarna det handlar om utan vi som är en del av Kristi kyrka när vi skriver år 2010. Tänk att det är oss som Jesus talar till. Genom det han har att säga så förstår vi att mission handlar om att bjuda människor att leva i den treenige Gudens namn. Jag tänker att detta tilltal är som då jag 1979 ordinerades till pastor och vi stod där 20-25 blivande pastorer. Det var på den tiden då Gösta Hedberg var missionsföreståndare. När vi stod där sa Gösta Hedbergs till oss: ”Inför Jesus Kristus, församlingens Herre, frågar jag samtidigt var och en av er…” Så fick vi gemensamt svara på de personliga frågorna om vår vilja att tjäna Gud i hans församling. Gemensamt men samtidigt personligt. Det är det som gäller då det kommer till frågan om kyrkans mission. Utmaningen ges till oss som kyrka såväl som till oss var och en. Om vi inte tänker var och en, vilka är det då vi menar utgör Kristi kyrka? Om inte vi är villiga att gå, vem tänker vi då ska göra det? Om vi inte tänker att församlingens växande handlar om också mitt liv och mina val, vem har då ansvaret för att kyrka och församling ska växa?

När det kommer till frågan om min del i missionsbefallningen, så gäller Jesu löfte också mig, detta att ”jag är med er alla dagar till tidens slut”. Däri vilar uppdraget att gå vidare. ”Alla dagar till tidens slut”. Att gå med Gud. Att gå med Jesus Kristus i den heliga andens kraft.

Amen.

Text: Matt.28:16-20

Skriv en kommentar