Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för en bra avslutning på terminen.
Vi ber för dem som kämpar med psykisk ohälsa.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: ”En hela livets kyrka”

Familjekonsert 2Gud kallar oss samman, för att i nästa ögonblick sända oss vidare! Detta har vi upprepat ett antal gånger det senaste året. Vi har gjort det, därför att det sammanfattar varför vi är här och hur vi ska förstå vår uppgift som kyrka och församling. Det som sker här hör samman med allt det andra i livet. Det som sker i det som är just allt det ”andra i livet” – det som är ditt vardagsliv med alla sina relationer och uppgifter – det hör samman med det som sker när vi möts här i kyrkan. Det är så vi blir ”en hela livets kyrka”. Inte bara en del av livet. Som om vi skulle uppfatta vårt möte här som en parentes i livet. Som om kyrkan vore mer finrum än vardagsrum.

Gud kallade samman människor, därför att han hade en avsikt med mötet. Det är detta som gäller i texten vi lyssnat till. Det var inte för att Josef och Maria plötsligt kände för att nu ger vi oss iväg till templet i Jerusalem, som de gav sig iväg. Nej, de gav sig iväg för att detta var vad traditionen utmanade dom till. Dom gjorde som sed var. Josef och Maria fanns i ett sammanhang där det som hände i den lilla familjen samspelade med den stora gemenskapen i templet. Templet med sina traditioner och möten utgjorde ett sammanhang för det personliga. Traditionerna skapade en rytm i livet. Traditionerna skapade en ordning som inte behövde uppfinnas varje gång som ett behov gjorde sig påmint.

Det är lätt att ironisera över traditioner och det som sker av tradition. Det är ju ”bara” tradition. Som om det som sker av tradition skulle vara mindre genuint än det jag för stunden kommer på att det här ska jag göra nu. Med tradition följer en regelbundenhet som jag tänker att vi behöver. I allt det föränderliga har vi anledning att bestämma oss för det vi återvänder till med regelbundenhet. Regelbundenheten skapar en ordning i livet som vi mår bra av. Detta gäller också om det som har med tro och kyrka att göra.

Tänk dig templet som en plats där det sjöd av liv och rörelse. Josef och Maria var inte dom enda som var där. Där fanns dom som var där för att offra. Dom som var försjunkna i bibelns texter. Dom som var där för att be. En av dom – Hanna, 84 år – närmast bodde i templet. Människor kom och gick. I detta templets vardagsliv, där uppstod detta närmast magiska ögonblick som Lukas berättar om. Detta hade Symeon väntat på och Anden manade på honom att ge sig iväg till templet. Utan att känna igen Josef och Maria eller egentligen kunna skilja deras lilla barn från andra barn som fanns där i templet, så visste han vilka de var och det alldeles speciella som gällde för deras son. Så talade denne gamle man Guds ord in i den alldeles nyblivna familjen. Genom det Symeon och Hanna hade att säga fick Josef och Maria hjälp att förstå det stora sammanhang som deras barn fötts in i.

Gud brukade människor för att göra det heliga uppenbart. Som om Gud höll sig i bakgrunden och såg och hörde det som hände. Såg att Symeon var fullt kapabel att i några få meningar sammanfatta det som gällde för Jesus – det som Gud ville ha sagt. Symeon talade om Jesus som frälsningen som Gud berett för alla folk – inte bara för några få, utan just för alla folk. Han talade om Jesus som det ljus Gud tänt – återigen – för alla folk. Att Jesus var den Gud sänt för att uppenbara vem han själv var. Det var också ”alla folk” som gällde då Jesus mer än trettio år senare samlade lärjungarna för att skicka dom som missionsarbetare ut i världen.

När vi strax ger oss i kast med frågorna om den här församlingens uppgifter och möjligheter, så gör vi det med bl.a. den här berättelsen i minnet. Berättelsen om hur det stora sammanhanget – gudstjänsten och platsen där Guds folk möts – hur det samspelar med våra personliga sammanhang. Berättelsen om hur det stora sammanhanget skapar förutsättningar för det lilla och nära mötet. Berättelsen om hur Gud talar till och genom människor när människor möts. Hur en människa hjälper en annan att förstå det som är Guds vilja med den personens liv. Berättelsen som talar om hur Gud har tilltro till det mänskliga och det mänskliga sammanhanget. Berättelsen som utmanar vår tilltro till Gud som den som i Jesus Kristus kommit till världen för att visa oss vägen i våra liv – Jesus Kristus som världens ljus.

”Kristus är världens ljus, han och ingen annan…Kristus är världens fred, han och ingen annan…Kristus är världens liv, han och ingen annan”, PsoS 37.

Det är detta som är vår bekännelse. Utifrån den bekännelsen med sina anspråk söker vi det som är den här församlingens mål och mening. Med den bekännelsen skapar vi ett centrum i det vi vill vara, nämligen ”en hela livets kyrka”.

Amen.

Text:Luk.2:22-40

Skriv en kommentar