Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för Sveriges framtid.
Vi ber för en vit jul.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Kristus är uppstånden!

img_8972_bengt_800Det kom som en total överraskning. Jesus hade faktiskt talat om det en hel del, men de tolv lärjungarna som hade följt honom överallt, de hade aldrig fattat det. Nu var han borta, död och begraven. Deras tillvaro var tom och öde. Men det som gjorde sorgen bitter var att de själva hade svikit så totalt, att de bara fegt sprungit sin väg, när ordningsmakten grep Jesus.
I all de fyra evangelierna berättas att ett par kvinnor, som stått Jesus nära, tog på sig den sista väntjänsten. Så snart sabbaten var över, gick de tidigt på morgonen ut till graven för att göra i ordning hans döda kropp. Men graven var tom. Var fanns Jesus?

Lite senare mötte en av dem, Maria, en man som hon trodde var trädgårdsmästaren på gravplatsen. Han kallade henne vid namn och ropade ”Maria!”. Då kände hon igen Jesus.
Samma dag var två av hans lärjungar på väg till byn Emmaus utanför Jerusalem. En man som de inte kände slog följe med dem. Alla tre pratade om de stora händelserna som ägt rum de senaste dagarna. När de kommit in och satt sig till bords för kvällsmat, tog främlingen brödet, välsignade det och bröt det. Då kände de igen Jesus.
Fram emot kvällen samlas de som har varit med Jesus den sista tiden. Alla har hört att graven är tom. Några talar bestört om att de har mött honom levande. Allt är förvirrat. Då står han mitt ibland dem.

Vännerna har stängt in sig och barrikaderat dörren, men Jesus bara finns där. Han är annorlunda. Ingen av dem som mötte honom kände igen honom direkt på hans yttre. Men det är han. De känner igen honom på hans tal och hans handlingar. Han visar dem såren på sin kropp. Han äter och dricker med dem. De kan röra vid honom. Han säger ”Frid över er!”. Ovissheten och skamsenheten viker för en stor glädje. Så bekräftar han uppdraget som han har gett dem: att de ska vittna för hela världen att han har uppstått. Så är han borta.
En av dem, Tomas, är inte med vid det tillfället. Han säger att de har sett i syne. Men en vecka senare kommer Jesus igen. Då får Tomas själv se vad de andra såg. Han får höra rösten, han får röra vid kroppen. Det är alltså sant.

De händelser och berättelser som jag nu kortfattat har återgett är hämtade från alla fyra evangelierna. Poängerna i de olika berättelserna är densamma. Det är mötet med den Uppståndne som är avgörande för människors tro. De såg och hörde honom med sina egna ögon och öron, tog på honom med sina händer. Det var ingen inbillning som kom inifrån dem själva. Han kom verkligen till dem.

De hade svikit honom, men han svek inte dem. De hade fallit igenom, men han höll. Nu hade de inte längre någonting att vara rädda för. Det kunde inte gå dem värre än det hade gått för honom. De som levde och dog i tron på honom, lovade han att föra rakt igenom döden till ett liv utan gräns och slut.

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Det är budskapet till alla människor idag på påskdagen, och på det bygger all kristen tro och allt kristet liv. Därför att han har uppstått från de döda, lever han här och nu. I gudstjänstens inledning sjöng vi i den tredje versen av psalm 521: ”Vi tillber inga läror och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.”

Jesus vann seger över döden. Därför har vi ett hopp som sträcker sig bortom vår egen död. Hans seger täcker också alla de nederlag vi lider på vägen dit. Det kristna hoppet kommer från tron på det undret. Ett under som är omöjligt att förklara, som är omöjligt att förstå. Men vi får tro på det undret.
Vi vet att vi ska dö. Den insikten hör till det som gör oss till människor. Gränsen mellan liv och död, skiljelinjen mellan levande och döda, är avgörande för vår bild av verkligheten.
Den gränsen bröt Jesus igenom, när han uppstod från döden och blev levande igen.

Vi skiljer mellan tiden som vi lever i, den tid vi kan mäta med klockan och förfoga över med almanackan, och evigheten som vi anar, men aldrig kan fatta. Likaså skiljer vi mellan materien, som finns runt omkring oss och i våra kroppar, och det immateriella, en värld av föreställningar och upplevelser bortom det materiella. Men den uppståndne Jesus Kristus rättar sig inte efter våra begrepp, utan rör sig fritt mellan tiden och evigheten, mellan den materiella verkligheten och Andens värld.

Kristus möter oss överallt. Han har lovat oss att vara närvarande, där några samlas och ber i hans namn. Han finns i Bibelns ord, i dopet och i nattvarden. Han möter oss i de utstötta och hemlösa, i de hotade och hatade. Men han stämmer också möte, där vi inte väntar eller förutser det. Han har själv lovat: ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Kristen tro är tillit till Jesus Kristus. Budskapet om honom, hans liv och hans död och uppståndelse fyller Nya testamentet. Uppståndelsen är Guds verk. Jesus offrar sitt liv. Gud ger honom liv på nytt.

Bibeln framhåller hur lärjungarna förvandlas av sin övertygelse om att Jesus har uppstått från de döda. Nu vågade de livet för en tro som naturligtvis inte var rimligare då än den är idag. När Paulus på en av sina resor kom till Athen och talade om de dödas uppståndelse, var det somliga som gjorde sig lustiga över det. (Rom. 17:32). Och ändå är det denna tro som kristna människor kunnat leva och dö på alltsedan Guds ingripande vid Jesu uppståndelse. Den tron lever också idag. Idag på påskdagen ropas den ut på vår tids alla språk.
”Men om Kristus inte har uppstått, ja då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro”, skriver Paulus i Första Korintierbrevets femtonde kapitel. Han upprepar: ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös …”

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! All kristendom står och faller med detta budskap: Kristus har uppstått, han lever. Då är tron möjlig och meningsfull.
Besvikelser, svek, misslyckanden, sjukdomar, små och stora katastrofer drabbar alla människor, på olika sätt och med skiftande intensitet. Döden är det yttersta, obevekliga, som alla måste möta. En sorts föraning om den oundvikliga döden finns också i sorgen och smärtan, i allt det svåra, det som vi helst vill fly från.

Kristen tro proklamerar att Gud har lyft av skulden och besegrat döden. Jesus kämpade i vånda inför sin död. Men han flydde inte utan gav sitt liv. Denne Jesus har Gud gett liv på nytt. Den som har fått gåvan att tro så, får hjälp att leva mitt i verkligheten, nära livet. Detta är själva nerven i den kristna tron: Gud är herre över döden. Därför behöver den kristne inte fly från det svarta i livet. Det innebär inte att mörkret sopas undan eller att det ens blir lättare att bära. Men för den som tror finns ett löfte knutet till det svåra: Gud är med, också när vi inte anar eller förstår det.

Predikan: Bengt Strandberg

Skriv en kommentar