Main menu:

Månadens förbönsämne

Vi ber för Sveriges framtid.
Vi ber för en vit jul.

Prenumerera på notiser

Email:

Sök på sidan

Kontakta våra anställda.

Du kan nå pastor Josef Nsumbu på tel 070-313 06 01 eller e-post josef@eskilskyrkan.se
Musiker Stefan Silversten på tel 0732-511 412 eller e-post stefan@eskilskyrkan.se
Ungdomsdiakon AnnaMaria Rose på tel 073-444 53 39 eller e-post annamaria@eskilskyrkan.se

Gilla oss på Facebook

Andra kyrkor i Eskilstuna

Equmeniakyrkan

Övriga länkar

Notisarkiv

Månadsarkiv

Predikan på nätet: Detta kan bara kärleken åstadkomma!

IMG_2686_800”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. [2] För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. [3] I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt”, Heb 11:1-3. Tre versar från det vi kallar ”Trons kapitel” i Hebreerbrevet.

Man skulle kunna ”leka” med texten och tänka tanken att vi plockar bort ordet ”tro”. Då uppstår ett antal alldeles avgörande frågor:Om inte tron är grunden för det jag hoppas, vad grundar jag då mitt hopp på? Vad är det då som håller? Hur tänker vi om allt det vi inte kan se, allt det som går utöver det vi rent rationellt kan förklara och beskriva, om vi inte tänker att där ytterst finns en tro på en skapande Gud?Hur ser nästa led ut i tanken om hur allt kommit till – när vi nått till den punkt där vetenskapen säger att nu har vi inget mer att bidra med? Om vi inte får säga att detta är vad jag tror, hur löser vi det då?

Ibland låter det i debatten som att tron mest trasslar till det. Humanisterna och andra ”trummar på” och tycker att visst får väl de religiösa hållas, bara vi håller oss i det privata. Man menar att tron är för bräcklig som grund för att mer precisist säga något om livet och tillvaron.

I min värld uppstår bara fler frågor när jag tänker bort tron. Inte så att jag behöver tron för att förklara, men jag behöver den för att förstå. Precis så som Paulus skriver.Poängen i det han skriver är att han låter tron vara just tro. Paulus tänker inte om tron som vore den nästan en vetenskap med ambition att förklara.Vad Paulus säger är att tro är att hoppas. Han talar om visshet och om den förståelse som tron kan skapa. Han fångar det alldeles avgörande när han säger att ”i tro förstår vi…”. Tron blir inte mindre för att den inte mäter sig med vetenskapen.

Jag tänker att tro och vetenskap spelar i olika divisioner. Därför har jag heller inget problem när vetenskapen lägger ut texten om hur allt blivit till, jämsides med Bibelns berättelser. Tron kommer in i sammanhanget från ett annat håll. Tron svarar på andra frågor än dom som vetenskapen ställer.

”Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se”.Det är verkligen OK så. Jag känner mig mer trygg med att få tala om trons betydelse än att pressa vetenskapen på det den inte har nå´n grund för att uttala sig om. Tron stänger inte till om våra försök att förstå – den snarare öppnar upp för ett annat och vidare sätt att tänka om att just förstå.

Paulus talar i hög grad om tro som tilltro. En tilltro till att tron fungerar. Så ger han det ena exemplet på det andra – nämner än den ene efter den andre för vilken tron gjort skillnad i livet. Så kommer han till mitten av kapitlet, och så säger han: ”Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. [33] Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap m.m, m.m, Heb 11:32-33.Så slutar han med att säga:”Ingen av dessa som genom sin tro har fått Guds vittnesbörd fick se löftet uppfyllas”, Heb 11:39. Jaha – vad blev det av allt det Paulus så entusiastiskt berättat om?

Paulus fortsätter i nästa kapitel i en maning till uthållighet, och jag tänker att uthållighet hör nära samman med tro. Att komma en bit, men inte alltid ändå fram – men fortsätta tro. Att ana, men inte riktigt veta – och ändå fortsätta tro.  Att tro och hoppas trots allt. Att just vara uthållig. Att tro att även en låga som fladdrar nästan hjälplöst bidrar till att skingra mörkret omkring det. Att tro och hoppas på andra tider, när ibland inget annat återstår. Hur skulle det varit för människor – om vi tänker tillbaka – om man inte förstått tron på det här sättet? Att tro och hoppas på andra tider – trots allt.

Tro är också att släppa kontrollen men just för att tro i så hög grad är en fråga om tillit och kärlek. Jag tänker att det är här som berättelsen om änkan, som skänkte bort allt hon ägde, kommer in.

Jesus och lärjungarna stod en stund i templet, en bit från offerkistorna, och såg hur människor kom och gick och la ner sina gåvor. Det var inte det att Jesus inte gillade dom som la ner mycket i offerkistorna, men det imponerade inte på honom. Det dom gav rubbade inte deras livsförutsättningar. Hur änkan i texten skulle ordna det med sin tillvaro efter besöket i templet vet vi inget om, men hon gav allt det hon hade. Jag tänker att detta kan bara kärleken åstadkomma. För kvinnans del – kärleken till Gud, kärleken till templet. Kärleken till ett sammanhang som hade en alldeles avgörande betydelse för henne. Av kärlek till detta gav hon allt hon hade.

Berättelsen om änkan är på ett sätt samma berättelse som om kvinnan som hällde en hel flaska av en dyrbar nardusbalsam över Jesu hår, Mark.14:3-9. Trots att folk där runt Jesus började protestera så tömde hon flaskan i botten. En hel förmögenhet som rann ner över Jesu hår. Folk blev upprörda över detta slösande. Det hade väl gått an med en del av flaskan, men varför allt? Förnuftet säger att så gör man inte – men kärleken sände andra signaler.

Jesus hjälpte lärjungarna att se vad det var som hände i det som till synes såg ut att hände. Hade Jesus inte sagt nåt så hade förmodligen lärjungarna också tänkt, att det där var väl en närmast meningslös handling. De två kopparmynten – vad var det för mening med dom? Mynten skulle inte komma att spela nå´n som helst roll för driften av templet. Men Jesus såg det på ett annat sätt och för kvinnan var det närmast ett högtidligt och allvarsamt ögonblick.Ett ögonblick av bön – att om hon nu gav allt till Gud så fick Gud se till att ordna det för henne i livet. Ett sätt att släppa på kontrollen. Ett sätt att pröva tilliten.

Så gör man inte, tycker en del. Men hur gör man då?Jag tänker att tron – egentligen bara tron – kan hjälpa oss till mer av en balans i livet mellan förnuft och kärlek. Att tron kan hjälpa oss att släppa på kontrollen. Att tron kan hjälpa oss till att ge oss hän – ibland på ett sätt som andra kan tycka är helt orimligt.

Tron söker efter kärleken, för utan kärleken går också tron överstyr. I kärleken till Gud och kärleken till andra finns trons kraft. Det är den vi är här för att fråga efter. Guds kärlek som bär fram tron till oss som en gåva.

Amen.

Text: Mark.12:41-44/Hebr.11:1-7

Bilden: Ett bevis på engagemang har Eva och Bertil Disman visat. De har stått i spetsen för S:t Eskilskyrkans bidrag till den framgångsrika Världens barn-insamlingen. Efter gudstjänsten blev de tackade av församlingen genom Claes-Göran Ydrefors.

Skriv en kommentar